The Pastels!

The Pastels. Jag gillar deras förra skiva på egen hand; "Illumination", och jag älskar deras samarbete med Tenniscoats, "Two Sunsets". Nya skivan, "Slow Summits" är i nivå med "Two Sunsets". Försiktiga porlande melodier som övergår i plötsliga utbrott av stampigt sväng och vidare i harmoniska instrumentallstycken med flöjter, stråkar och blås. Årets hittills grönaste skiva. Årets Lightships, rent av. Det blir köp på denna.

Crop100.

Läste precis att folket bakom #Blogg100 är igång med ett nytt projekt; Crop100. Det går ut på att under ett års tid göra sig av med hundra prylar som tar upp plats i ens hem och liv. Låter som något för mig. Hela mitt liv har jag levt efter devisen "more is more", men jag har börjat tänka om. Jag vill ha kvalitet, inte kvantitet. Och i takt med att tiden har accelererat och dagarna blivit kortare och kortare - återstoden av livet en kortare och kortare sträcka, huuuu - har jag blivit mer medveten om vad jag gör av min tid. Jag ger mig nog in i Crop100 också. Kanske aningen mer halvhjärtat än vad jag gjorde med #Blogg100, för hur mycket jag än tilltalas av tanken på få men bra grejer, ger det mig rätt mycket ångest när jag gör mig av med prylar också. FÖR TÄNK OM JAG ÅNGRAR MIG?

Några tankar om "Random Access Memories".

Jag sällade mig till fårskocken förra veckan, och köpte Daft Punks nya. Är väl inget stort Daft Punk-fan egentligen. Jag förstår att de är bra och intressanta, men för att tala klarspråk: house är inte min genre, oavsett den är fransk eller någon annanstans ifrån. Fattade aldrig "Around The World" när den kom. "Discovery" däremot, gillade jag mycket, och "One More Time" är fortfarande en av de mest medryckande låtar jag vet.

"Random Access Memories" då? Jodå, jag gillar den. Mycket. Det är verkligen en rolig skiva. Upplyftande. Lyssnar jag på den på väg till jobbet är jag alltid framme tidigare än jag är när jag inte lyssnar på den. Tiden går lite fortare, jag ökar på stegen, går snabbare, i takt med musiken. Den gör underverk för mitt humör, och det ska verkligen inte underskattas.

Några spridda tankar om skivan, så här några dagar av intensivt lyssnade in:

 - "Lose Yourself To Dance", vilken låt! Extremt beroendeframkallande!
 - Men Pharell Williams, är han särskilt hipp såhär 2013? Inte för att det påverkar kvaliteten, det är fortfarande en makalös låt, men ändå.
 - Vocoderrösten som sjunger "Everybody's dancing on the floor", låter den inte lite upprörd, liksom indignerad? Säkert bara jag som hör det, men ändå. Jag tycker det är roligt. Jag blir full i skratt. "Alla dansar på golvet, jag har bett dem sluta, men ingen lyssnar...". Ungefär.
 - "I know you don't get a chance to take a break this often. I know your life is speeding and it isn't stopping". Jag har nog aldrig hört en öppningsrad mer kalibrerad för att tala till trötta 30-åriga småbarnsföräldrar med kontorsjobb och drömmar om något helt annat.
 - Jag är så dålig på disco och funk att jag tycker gitarrerna i nämnda låt påminner om Orange Juice.
 - Inget ont om Paul Williams, men "Touch" är rätt trött tycker jag. Ja, jag förstår vad de försöker uppnå, och Williams låter verkligen som en åldrande discodiva. Men det ändrar inte på det faktum att det här är en ganska trist låt.
 - Tycker för övrigt ungefär samma sak om skivan två inledande spår. Inte förrän i "Georgio By Moroder" lossnar det ordentligt. Att inledningen är så lågmäld är faktiskt en överraskning. och inte en angenäm sådan.
 - The Strokes har jag inte brytt mig om sedan "Reptilia", men det är inget fel på Julian Casablancas inhopp på "Instant Crush". Inget fel alls.
 - Panda Bear-sången på "Doin' It Right" låter rätt mycket som Tough Alliance va, eller är jag ute och cyklar?
 - En upplevelse: att åka tunnelbana hem genom försommarnatten med avslutande "Contact" i öronen. När tunnelbanan åkte över Skanstullsbron trodde jag vagnen skulle lyfta från spåret.

"Random Access Memories" är en mycket bra skiva. Den kunde varit en fullpoängare om den slopat två, tre låtar. Den är lite för lång, och det finns spår jag hoppar över. Men ändå.

Let's move to the country.

Som så många andra Stockholmare sökte Frank och jag oss till grönskan igår. I brist på lantställe fick grönskan lov att bli Trädgård på Spåret vid Eriksdal, där hängivna odingsentusiaster planterat grönsaker, bönor och blommor i stora trälådor. Eftersom mina dagar börjar redan klockan fem numera var vi där tidigt, så vi var ensamma på spåret sånär som på några vilda kaniner och en ekorre. Det var ganska få plantor som hunnit ta sig ännu, men det var ändå mysigt. Man fick en uppfattning om hur det kan komma att se ut senare i sommar. Vi lär återvända. Och drömmen om ett eget ställe fick ytterligare lite bränsle.

Lloyd Cole, igen.

Oj. Jag visste ju att Lloyd Cole höll på med något nytt, men jag måste verkligen vara out of the loop, för jag hade helt missat att albumsläppet är så nära förestående. Albumet, som lånat sin titel från en gammal skiva av Tortoise, släpps 21 juni, om man ska tro Rate Your Music. Trevligt.

Veckan som varit.

Det blev ett lite längre avbrott än planerat efter att mållinjen för #Blogg100 passerats. Dels har jag inte så mycket intressant att komma med - min kulturkonsumtion är på en all time low tror jag och livet i övrigt handlar mest bara om jobb, rutiner, sömn, och bristen på den - dels har jag känt mig lite utbränd på bloggande, och på internet överhuvudtaget, senaste tiden. Vilket är rätt skönt på sätt och vis. I veckan har jag, istället för att sitta vid datorn och höka, gått och lagt mig strax efter att Frank somnat och läst mig själv till sömns. Och det gör faktiskt att de korta kvällarna känns lite mindre bortslösade än de annars hade känts.

Jag var ju och såg Woods i veckan. Jag hade höga förväntningar, och de infriades med råge. De flesta konserter jag varit på senaste åren har varit mer lågmälda, stillsamma affärer, så jag hade glömt bort att högljutt larmande kunde vara så tillfredsställande. En sanning med modifikation: Time Is A Mountain larmade på rätt bra de också när jag såg dem på Rönnells för någon månad sedan, och även konserten var ju makalöst bra. Musik som kändes i såväl kropp som huvud. Och faktum är att det finns en del beröringspunkter mellan de två i övrigt väldigt olika banden, åtminstone när Woods brister ut i längre, mer urflippade partier, krautiga avstickare från de melodiska tvåminutersfyrverkerier som annars är deras signum. Och här är de faktiskt som bäst. Stor skam bara att de aldrig spelade "Impossible Sky".

Innan Woods gick på scenen hade jag varit på middag med jobbet. Jag fick äran att välja lokal, och valet föll på Glenn Miller Café som jag varit nyfiken på ett tag. Ett vardagsrumsstort hål i väggen som enligt vad jag hört ska servera god mat och bra livemusik. Vi gick innan jazzbandet började spela, så jag kan inte säga så mycket om musiken, men maten var jättegod, och det fanns en stämning i den gamla lokalen som verkligen lockade till återbesök. Vill framförallt återvända i sällskap med någon som uppskattar jazz. Inget ont om mina kollegor, men finansbranschen är ingen häckningsplats för jazzcrowden direkt...

Jag är förkyld sedan några dagar tillbaka. Lagom roligt. Men helgen har varit okej ändå. Fick sova till sju imorse, och det är jag inte bortskämd med. Sen tog min mamma med Frank till Fjärilshuset i Haga, så vi har haft en lugn dag här hemma. Fixat balkongen, satt upp skohyllor i hallen, lyssnat på skivor, tagit en promenad.

Det var allt.

Bossen.

Min bror och min far är på Bruce Springsteen ikväll. Jag har en avslappnad inställning till det. Jag är inte avundsjuk, men jag hade inte avskytt att vara där heller. De artister som jag verkligen tycker är riktigt värda att se kan räknas på två händer. Bruce Springsteen är säkerligen värd att se, men jag känner inte suget. Jag gillar hans skivor, vissa av dem åtminstone, vissa tycker jag är fantastiska, vissa mindre så. Vissa av hans låtar har jag minnen till, många av hans låtar har jag ingen relation till alls. Det är säkert en upplevelse att se honom live oavsett vad, men jag känner ändå inte behovet. Min inställning till den svenska masspsykosen är också avslappnad. Jag måste inte vara en del av den. Jag måste inte läsa alla kvällstidningarnas extrabilagor. Jag behöver faktiskt inte läsa en enda.

Hoppas det blir en bra konsert. För min brors skull. För min fars skull. Och för alla andra som är där.

Min inställning till smeknamnen "The Boss" och "Bossen" är dock allt annat än avslappnad. Det enda smeknamnet töntigare än "The Boss" är "The Edge". "Kanten", som det skämtades i Mattias Alkbergs gästbok.

Hot in herre.

Årets varmaste dag? Inte omöjligt. Tror det varit 23 grader, och vi är inte ens halvvägs in i maj. Otroligt skönt, men det får gärna hålla sig kring den temperaturen. Jag tycker om värme, men jag tycker om lagom värme. Man ska kunna andas, man ska kunna vara påklädd, man ska kunna sova. Men jag har inget att klaga på väderleksmässigt, inga klagomål.

Vi åkte till Bromma idag, Frank och jag, och hälsade på min vän Åsa och hennes son. Lekte i parken, åt hembakad pizza och kakor, drack kaffe, pratade. Frank vägrade sova, vilket inte gjorde något, eftersom han höll sig på gott humör ändå. Så fortsatte det resten av dagen, trots att han vaknat redan vid fem. Nu sover han, utan det sedvanliga gnället och skrikandet, och klockan är knappt halv åtta. Otroligt skönt, det också. Hoppas han skippar sin nya vana att vakna i svinottan, det vore skönt att få sova ut imorgon.

Jag fick med mig lite utgallrade biblioteksböcker från Åsa också. Per Gunnar Evander, Carl Johan De Geer, Stig Claesson. Jag började läsa den sistnämndas "Dagarna Före Lunch" i eftermiddag. Årstiden krävde sin Slas-bok. Är det förresten från den Erik De Vahl tagit titeln till fina "The Days Before Lunch"? Ett av livets och konstens små mysterier...

Mitt liv har blivit mer drägligt sedan jag fick ny tjänst på jobbet i början av veckan. Jag kan nu (nästan) titulera mig specialist, vilket innebär att jag slipper telefonens konstanta tjutande och kan koncentrera mig på specialärenden och administrativa uppgifter. Gott.

Neil Halstead var mycket fin och bra, förresten. Han lät närmast exakt som på senaste skivan, på gott och ont. Gott, för att senaste skivan är hans bästa sedan Slowdive la ner, ont för att man hade kunnat önska sig någon enstaka avvikelse här och där. Men jag ska inte klaga. Halstead var i bra form, lurvig och avväpnande rolig. Han glömde bort en och annan textrad då och då, men räddade situationen med lustiga anekdoter. Överlag var han betydligt mer lättsam i verkligheten än han framstår på skiva. Att han spelade Slowdives "Alison" som extranummer var också stort.

Jag är ett avsnitt in i tv-versionen av "Fanny Och Alexander". Sist i världen att se den. Fantastisk så här långt. Spoila ingenting.

Tiden går fort när man har roligt.

Som ni kanske märkte blev det inget blogginlägg igår. Det beror på att det är över. Plötsligt har hundra dagar passerat. Bara sådär. Hundra blogginlägg. Vissa bättre, några sämre, men på det stora hela är jag nöjd. Vi får se om jag orkar hålla ångan upp även fortsättningsvis. Senaste tiden har det varit ganska tungrott med bloggandet. Därför firade jag målgången med att helt sonika skippa bloggandet för en dag. Vi får se hur det blir framöver. Kanske inte varje dag, men någorlunda regelbundet. Hoppas jag.

En låt #28.

 Neil Halstead - Hey Daydreamer

 Det här är en sån perfekt poplåt från Neil Halsteads senaste skiva. En av de låtar jag lyssnat allra mest på senaste halvåret. Imorgon, om gud vill och byxorna håller, lär jag få höra den från scenen i Stockholms kanske bästa konsertlokal, Kägelbanan. Det ser jag fram emot.

Stockholm,

det finns stunder då jag tror att min kärlek vissnat. Det finns rent av stunder då jag hatar dig. Din trängsel, din smuts, den orimliga bostadssituationen. Och så visar du dig som du gjort idag.

Och allt* är förlåtet.

*det mesta.

Neighbour watch.

Detta har hänt:

Efter natten till valborg, som blev fullständigt massakrerad av grannarna på våningen ovanför, ringde jag till Stockholmshem och lämnade ett officiellt klagomål. Igår kväll ringde grannarna på vår dörr. De höll ett brev i handen, och såg upprörda ut. Det var mycket obehagligt. De var aggressiva, men inte hotfulla, vilket nästan var synd, för hade de varit hotfulla hade vi kunnat bli av med dem. De är sluga nog att vara subtila, de kräken. Jag kan tycka att om man har utsatt en familj för sleep depravation torture i månader, och dessutom fått detta påtalat ett flertal gånger, då kan en ursäkt vara mer på plats än agitation, även om jag naturligtvis förstår att det inte är roligt att få ett varningsbrev från hyresvärden på hallmattan.

Så nu får vi se vad som händer. Av det här dygnet att döma: hjärtklappning varje gång man går utanför dörren, iskalla blickar i trapphuset, tyst mellan klockan 22 och morgonen, men ett utstuderat, markerande jävla liv och oväsen samtliga dygnets andra timmar.

Det är härligt att leva just nu.

En låt #27

Mark Kozelek & Jimmy LaValle - Ceiling Gazing 

Den här låten var mer gripande från Södra Teaterns scen i höstas - så gripande att jag glömde bort att andas för ett ögonblick - än vad den är på skiva. En del av det gripande är kvar även här, men det monotona orgelljudet gör varken från eller till. Den stora behållningen är givetvis Mark Kozeleks röst, och texten. Det ryms så mycket skör och varm mänsklighet i de här enkla raderna, även om musiken i sig inte är så spännande. Mark Kozelek har inte gjort mig så gråtfärdig sedan "Drop".

  

...

En timme av gallskrik innan sömnen ville infinna sig. Härligt sätt att avsluta kvällen på. Jag sprang av mig den värsta frustrationen, men har väl varit lyckligare om man säger så. Med några få dagar kvar av Blogg100 kan jag inte lämna bloggen oskriven, hur mycket den än tar mig emot att skriva det här. Bjuder på en okaraktäristiskt hoppingivande bild också, för ironins skull. God natt.

1 maj, välkommen.

Nu börjar årets bästa period, men i mitt hjärta är det höst. De senaste två veckorna har varit två av de värsta i mitt liv, i hård konkurrens med den tid då vi trodde att fostret i magen var skadat, och den tid då min syster fick cancer. I grund och botten handlar det om tre sammanfallande faktorer.

1) Frank är i trotsåldern. Eller en trotsålder, åtminstone. Allt vi gör innebär skrik och bråk, och jag har blivit precis den förälder jag lovade mig själv att inte bli. En sur förälder. En arg och högljudd förälder. Och när kvällen kommer och han äntligen sover är jag fullständigt urlakad, som en urvriden trasa. Orkar ingenting.

2) Frank vaknar klockan fem på morgonen, oavsett hur sent han somnat på kvällen. Det innebär att den tid jag annars hade ägnat åt mitt eget varje kväll - läsning, filmtittande, skrivande - måste dras in, för att jag ska orka med att jobba om dagarna.

3) Även om jag drar ner på egentiden för att lägga mig tidigt ligger jag vaken till långt in på natten, eftersom knarkarna på våningen ovanför klampar runt med skor, tappar tunga saker i golvet, ropar högljutt till varandra mellan rummen, har besökare med hundar som skäller, etcetera. Det är som om deras dag börjar när vår slutar, och deras dag handlar om att föra så mycket oväsen som bara är möjligt. Och oavsett hur många gånger vi säger till så blir det inte bättre.  Natten till tisdag sov jag ungefär tre timmar, eftersom de började dåna vid elva, precis när jag var på väg att somna. Vid halv tolv släppte de något tungt i golvet, så Frank vaknade, vettskrämd. Det tog fyrtiofem minuter att få honom lugn igen. Därefter två timmar för att jag själv skulle komma tillräckligt mycket ner i varv för att kunna somna. När jag väl sov var det så grunt att jag vaknade när morgontidningen kom. Och så vaknade Frank vid halv sex. Eftersom tisdagen var halvdag hade jag planerat att flanera från city till Skanstull, men nu blev till att åka direkt hem och sova ikapp istället. Ett helt dygn rakt ner i slasken.

Det finns en ond cirkel här. Kunde jag lägga mig tidigt på kvällen och få sova skulle jag ha bättre tålamod om dagarna, kunna hantera Franks växlande humör på ett bättre sätt. Istället tappar jag själv humöret, gapar och skriker, gör allt värre. I grund och botten är alla problem som har med Frank att göra; de tidiga mornarna, de ombytliga humöret, av mindre betydelse. Det är förhoppningsvis något övergående, och snart bör han var samma glada, nyfikna, intelligenta barn som han alltid varit.

Det är de där förbannade grannarna som får allt att rusa iväg utom kontroll. Jag vet ärligt talat inte var det här ska sluta. Jag har inte sovit ut ordentligt på två veckor, och mår sämre och sämre för var dag som går. Ingenting fungerar längre, jag får ingenting gjort. Stod på biblioteket härom dagen och skulle låna böcker, men det kändes fullständigt meningslöst. När ska jag få ro eller ork att läsa böcker igen? När ska jag få sova igen? När ska jag kunna titta på de framsprickande löven utanför köksfönstret och se dem som något hoppingivande snarare än något hånfullt?

Att flytta hit var det sämsta beslut jag någonsin fattat.