Oj, det var länge sedan jag maratonläste en bok så som jag läste Siri Hustvedts "Vad Jag Älskade". Den var verkligt svår att lägga ifrån sig, och ovanligt enkel att plocka upp. Det var exempelvis inga som helst problem att läsa en sida under den tid det tar för ett barn att klättra upp i en rutschkana och åka ner för den. Den var enkelt med effektfullt berättad, och utan att avslöja för mycket av handlingen kan jag berätta att den bitvis berörde som en korkskruv i hjärtat. Det finns partier som är direkt uppslitande, särskilt, tror jag, för läsare som har barn.
Det är också en ganska schizofren roman. Den rör sig från bitterljuv skildring av två akademikerfamiljers tillvaro under sent 70-, tidigt 80-tal i New York, till en berättelse om sorg och hur den sliter sönder dessa familjer, till en febrig paranoiathriller av den sort Bret Easton Ellis ständigt återkommer till. Det finns också partier som påminner mig Hustvedts make Paul Auster. Jag kan inte bestämma mig för om den här spretigheten är en svaghet eller en styrka. Klart är att romanens sista del är mer intensivt spännande än de flesta "deckare" jag läst, men jag tänker också att det känns lite som tre väldigt olika böcker som bakats ihop till en. Det är fascinerande, men inte nödvändigtvis något positivt.
Jag kan räkna upp fler brister: huvudpersonen känns aldrig riktigt verklig. Han glider runt som ett genomskinligt skiffer genom berättelsen. Han verkar aldrig riktigt vilja något, och förutom i de allra mest upprivande sorgliga scenerna i början av andra delen verkar han aldrig riktigt känna något heller. Leo Hertzberg är mer en berättarröst än en karaktär, och det är nog inte riktigt meningen.
Och ändå har jag svårt att släppa taget. Det var något med "Vad Jag Älskade" som verkligen bet sig fast.
2 kommentarer:
Jag sträckläste 'Vad jag älskade' på tågsträckan mellan Göteborg och Stockholm. Inte för att boken var så oerhört, utan för att jag tvingade mig genom den och behövde lång tid på mig. Jag minns den som relativt lång och lite seg. När jag var färdig så kunde inte heller riktigt bestämma mig om jag gillade den eller inte.
Dock tyckte jag mycket om 'Sorgesång' som kom ett par år senare. Den kan jag rekommendera varmt.
Jag tyckte nog aldrig den var seg, men den gav sig onekligen in på ett par sidospår, och den kunde verkligen ha slipats till lite. Överlag tyckte jag den var jättebra, även om de brister jag nämnde hela tiden skavde lite. Ser fram emot att läsa mer av Hustvedt. Det blir nog just "Sorgesång" härnäst, och så "Sommaren Utan Män". Men först ska jag läsa Harry Martinsons "Vägen Till Klockrike".
Skicka en kommentar