Skivor, veckorna som gått.

The Primitives - Lovely
Tape - Milieu
Jim White - No Such Place
Jonathan Richman - You Must Ask The Heart
Jackie DeShannon - The Very Best Of Jackie DeShannon
Woods - Songs Of Shame The Primitives-skivan (som jag tills nu alltid trott hette just "The Primitives", men som alltså heter "Lovely") har jag haft på vinyl sedan tidigt 2000-tal, men eftersom den har ett hack mitt i bästa spåret, "Crash", köpte jag den på cd också. Trevlig pop, mitt emellan Blondie och Jesus & Mary Chain. Ibland briljant, men ändå inte en skiva jag lyssnat sådär jättemycket på.

"Milieu" har jag velat ha ända sedan jag köpte föregångaren "Opera" hösten 2003. Har nog haft den på mp3 vid något tillfälle också. Tape är alltid fina. Egentligen en skiva som är värd bättre än att upptäckas i ett brus av annan musik. Den förtjänar min fulla uppmärksamhet. En dag ska den få det.

Jim White. Näe, jag vet inte. Jag gillar förvisso americana, men det här är lite för bredbent. Det tyckte jag även om den förra White-skivan jag köpte, så varför köpa "No Such Place" också? Fan vet.


"You Must Ask The Heart" däremot, är briljant, förstås. Det var så länge sen jag köpte en Jonathan Richman-skiva att jag nästan glömt bort hur makalös han kan vara. Det är något med hans röst som direkt försätter mig i ett speciellt tillstånd, ett lyckligt tillstånd. Jag blir sprittande glad, samtidigt märkligt lättrörd och liksom... tagen. Den här skivan har ett par riktiga pärlor. Den banala men genialiska "Just Because I'm Irish", den överlyckliga tolkningen av Tom Waits sorgliga "Looking For The Heart Of Saturday Night", Den Där Mary-klassikern "Let Her Go Into The Darkness" och "City Vs. Country" som sammanfattar mina känslor kring stadsliv kontra lantliv med exakt precision:

"I want to live close to downtown to be near my friends
I want to be close to them,
And still be out by the trees and the wind
Havin' both will be hard to find I'm sure,
But then ain't that the way of the world,
I want the city but I want the country too."

En samlingsskiva med Jackie DeShannon blev det också. Lyssnat lite för lite för att bilda mig någon rättvis uppfattning, men det låter som klart habil soft pop, väl värd att lyssna mer på. Fina Byrds-gitarrer i "When You Walk Into The Room".

Sist men inte minst Woods, som jag varit nyfiken på ett bra tag utan att kika närmare på. Nu blev det tre skivor på en gång. "Songs Of Shame" är inte alls dum. Ganska ofta, framförallt kanske i "The Number", är det här som en påminnelse om exakt varför jag föll så hårt för lo-fi-soundet för några år sedan.