Isn't it ironic?

Tidigare ikväll: Mikaela och jag enas om att det är betydligt lugnare och behagligare att åka tunnelbana sedan vi flyttade till Hökarängen.

Nyss: jag läser att det tillfälliga stoppet i tunnelbanan berodde på att Hökarängens t-banestation bombhotats.

--

Solen skiner, men det är svinkallt ute. Jag har ingen lust alls att gå ut. Jag har just fyllt i ännu en intresseanmälan till förskola (eller i det här fallet, föräldrakooperativ - desperationen > varningarna i "Mats Kamp") och tycker jag förtjänar att stanna inne med mina nya Rufus Wainwright-skivor, men min rastlösa son verkar tycka annorlunda.

Återstoden av veckan kommer bli händelserik. Ikväll spelar Differnet med Stig Larsson på Debaser, och jag tänkte försöka pallra mig dit, efter ett besök på Serieteket där David Liljemark har någon slags releasefest. Eller ja, ambitionen är att gå på båda. När tiden är inne lockar förmodligen soffan mer. Den som lever får se.*

Imorgon har vi barnvakt och äter middag på Mäster Anders. På fredag blir det jobb och därefter Gröna Lund med arbetskamraterna.

Ett lager färg återstår innan vi kan börja lasta böcker i våra bokhyllor. Eftersom jag, som tidigare nämnt, älskar att ställa saker i hyllor, ser jag fram emot det. Kanske har Mikaela rätt, kanske är det bibliotekarie jag borde utbilda mig till?

*UPDATE! Det blev soffan.

Vad jag älskade (och hatade) med "Vad Jag Älskade".

Oj, det var länge sedan jag maratonläste en bok så som jag läste Siri Hustvedts "Vad Jag Älskade". Den var verkligt svår att lägga ifrån sig, och ovanligt enkel att plocka upp. Det var exempelvis inga som helst problem att läsa en sida under den tid det tar för ett barn att klättra upp i en rutschkana och åka ner för den. Den var enkelt med effektfullt berättad, och utan att avslöja för mycket av handlingen kan jag berätta att den bitvis berörde som en korkskruv i hjärtat. Det finns partier som är direkt uppslitande, särskilt, tror jag, för läsare som har barn.

Det är också en ganska schizofren roman. Den rör sig från bitterljuv skildring av två akademikerfamiljers tillvaro under sent 70-, tidigt 80-tal i New York, till en berättelse om sorg och hur den sliter sönder dessa familjer, till en febrig paranoiathriller av den sort Bret Easton Ellis ständigt återkommer till. Det finns också partier som påminner mig Hustvedts make Paul Auster. Jag kan inte bestämma mig för om den här spretigheten är en svaghet eller en styrka. Klart är att romanens sista del är mer intensivt spännande än de flesta "deckare" jag läst, men jag tänker också att det känns lite som tre väldigt olika böcker som bakats ihop till en. Det är fascinerande, men inte nödvändigtvis något positivt.

Jag kan räkna upp fler brister: huvudpersonen känns aldrig riktigt verklig. Han glider runt som ett genomskinligt skiffer genom berättelsen. Han verkar aldrig riktigt vilja något, och förutom i de allra mest upprivande sorgliga scenerna i början av andra delen verkar han aldrig riktigt känna något heller. Leo Hertzberg är mer en berättarröst än en karaktär, och det är nog inte riktigt meningen.

Och ändå har jag svårt att släppa taget. Det var något med "Vad Jag Älskade" som verkligen bet sig fast.

Dagar som kommit, dagar som gått.

Vi är inflyttade nu, sedan lite mer än en vecka tillbaka. Hela flyttlördagen ägnade vi, förutom då själva flytten, åt upppackning, medan Frank sov över hos sin mormor och morfar. Vi avrundade med grekiskt på kolgrillen i Hökarängen centrum. Vi var uppenbarligen inte riktigt önskade av det lokala hänggänget. Middagsgäster innebar att de behövde dämpa sig, och det hade de alls ingen lust med. Vi undviker nog det stället i fortsättningen.

I övrigt har det varit soliga och ganska lugna dagar. Vi har varit för utmattade för att orka lägga någon större energi på att tömma de bananlådor som står uppställda mot två av vardagsrummets väggar. De innehåller mest skivor och böcker, och vi kan leva utan dem i ett par veckor till. Istället har vi låtit det få bara vara vardag. Lagat mat, handlat, utforskat Hökarängen med omnejd, sett på film, läst, sovit.

Jag har jobbat en del också. Några timmar här, någon dag där. Med arbetspassen utspridda på det viset blir de faktiskt riktigt trevliga. Det är kul också att få en anledning att åka in till stan ibland. Se lite folk, leta lite skivor i second hand-backar. Nej, jag växer nog aldrig ifrån det.

Veckans trevligaste dag var helt klart torsdagen. Fick ett SMS från min gamle vän Stefan, som ställde ut foton på ett galleri på Hornsgatan. Jag masade mig dit efter jobbet, upplevde lite kultur för första gången på vad som känns som evigheter. Stefan och jag tog varsin öl på Mariatorget, och sen åkte jag iväg till Björkhagen för att plocka upp ett par skivor jag ropat in på Tradera någon vecka tidigare. Skivsäljaren visade sig vara av den trevligare sorten, och jag blev kvar ett par timmar, drack kaffe och snackade musik och småbarnsliv.

Så helgen: loppis i Årsta. Två skivor och en bok. Maratorntittande på The Wire säsong 2. Finöl och oliver på balkongen. Sandlådan i parkleken runt hörnet. "Vad Jag Älskade". Bristande inspiration.

Skivor, veckorna som gått.

The Primitives - Lovely
Tape - Milieu
Jim White - No Such Place
Jonathan Richman - You Must Ask The Heart
Jackie DeShannon - The Very Best Of Jackie DeShannon
Woods - Songs Of Shame The Primitives-skivan (som jag tills nu alltid trott hette just "The Primitives", men som alltså heter "Lovely") har jag haft på vinyl sedan tidigt 2000-tal, men eftersom den har ett hack mitt i bästa spåret, "Crash", köpte jag den på cd också. Trevlig pop, mitt emellan Blondie och Jesus & Mary Chain. Ibland briljant, men ändå inte en skiva jag lyssnat sådär jättemycket på.

"Milieu" har jag velat ha ända sedan jag köpte föregångaren "Opera" hösten 2003. Har nog haft den på mp3 vid något tillfälle också. Tape är alltid fina. Egentligen en skiva som är värd bättre än att upptäckas i ett brus av annan musik. Den förtjänar min fulla uppmärksamhet. En dag ska den få det.

Jim White. Näe, jag vet inte. Jag gillar förvisso americana, men det här är lite för bredbent. Det tyckte jag även om den förra White-skivan jag köpte, så varför köpa "No Such Place" också? Fan vet.


"You Must Ask The Heart" däremot, är briljant, förstås. Det var så länge sen jag köpte en Jonathan Richman-skiva att jag nästan glömt bort hur makalös han kan vara. Det är något med hans röst som direkt försätter mig i ett speciellt tillstånd, ett lyckligt tillstånd. Jag blir sprittande glad, samtidigt märkligt lättrörd och liksom... tagen. Den här skivan har ett par riktiga pärlor. Den banala men genialiska "Just Because I'm Irish", den överlyckliga tolkningen av Tom Waits sorgliga "Looking For The Heart Of Saturday Night", Den Där Mary-klassikern "Let Her Go Into The Darkness" och "City Vs. Country" som sammanfattar mina känslor kring stadsliv kontra lantliv med exakt precision:

"I want to live close to downtown to be near my friends
I want to be close to them,
And still be out by the trees and the wind
Havin' both will be hard to find I'm sure,
But then ain't that the way of the world,
I want the city but I want the country too."

En samlingsskiva med Jackie DeShannon blev det också. Lyssnat lite för lite för att bilda mig någon rättvis uppfattning, men det låter som klart habil soft pop, väl värd att lyssna mer på. Fina Byrds-gitarrer i "When You Walk Into The Room".

Sist men inte minst Woods, som jag varit nyfiken på ett bra tag utan att kika närmare på. Nu blev det tre skivor på en gång. "Songs Of Shame" är inte alls dum. Ganska ofta, framförallt kanske i "The Number", är det här som en påminnelse om exakt varför jag föll så hårt för lo-fi-soundet för några år sedan.

--

Sista kvällen i Högdalen. Kanske känns konstigt, men jag är för trött och stressad för att känna efter. Än finns det massor kvar att packa, men framförallt en hel del sömnbrist att ta igen inför morgondagen, flyttdagen. Nu stänger jag av datorn och packar ner den. Nästa gång ni hör från mig är jag Hökarängenbo.

--

Mikaela målar snickerierna i nya köket. Jag är hemma i gamla lägenheten med Frank. Det regnar, är kallt och grått. Stereon spelar The Relict, Trembling Blue Stars, Mojave 3. Gammal trygg musik för en ny otrygg tid. En vecka kvar av liv i flyttkartonger. Jag vill ha mitt upppackade liv tillbaka.

Livet, vecka 19.

Jag lever just nu mitt liv i flyttkartonger. Nästa lördag ska de, tillsammans med möblerna, skeppas över till Hökarängen. Tiden är knapp för bloggande, kultur, umgänge och spännande uteliv. Lyckligtvis är jag inte heller riktigt sugen på sånt nu, för stressad, för uppe i varv. Har inte ens ro att ta in några nya skivor. De ligger i en bananlåda de också.

Såg "The Avengers" härom dagen. Den var riktigt bra, för vad den var. Fartfull och rolig. En bioupplevelse.

Läser Siri Hustvedts "Vad Jag Älskade". Har precis börjat. Den verkar... trivsam. En bok för läsare av böcker. Det är något nästan skamlöst inbjudande över allt det där romantiserandet kring konstnärsmyten, vinet, maten, de litterära samtalen, namedroppandet, de regniga New York-gatorna.

Nu ska jag återgå till packandet. På återseende.

Sympatiskt.

Så här tycker King Creosote:

“I have a bad feeling about the whole thing [ie digital music] – it’s something I don’t feel comfortable with. I am retiring from anything online, and digital music entirely. If you download 1000 songs, how can you value them? I think there is a malaise at the moment – people see music as some sort of service you get when you get broadband and everything around music has been devalued as a result”. 


“We [Fence] are looking to sell fewer units, but to people who are willing to buy items of higher value. It is a case of admitting that if you do not support us, we are gone. The bands that have already done well, your Radioheads and the like, which have used the industry to get an audience, can give their music away all they like. That audience is big and will probably buy tickets to see them live. But I really despair for Fence acts, for new bands – how can they find the money to promote themselves?” 

Jag tycker han har flera poänger, och det är till stor del därför jag fortfarande köper skivor, därför jag fortfarande, med en dåres envishet, bojkottar Spotify. Jag älskar att det finns möjlighet att höra det mesta man kan tänkas vilja lyssna på, men jag älskar ännu mer känslan när man verkligen sökt (på verkliga, fysiska platser, inte Google) - och funnit - det där obskyra som man dittills bara läst och fantiserat om.

Dagarnas skivor.

Tobin Sprout - Moonflower Plastic (Welcome To My Wig Wam)
Paul Westerberg - Eventually
Black Rebel Motorcycle Club - B.R.M.C
Blitzen Trapper - Destroyer Of The Void


Jag inledde veckan med smakprover från två indierocklegenders solokarriärer. Tobin Sprout är den mindre kända låtskrivarhalvan av Guided By Voices, men "Moonflower Plastic (Welcome To My Wig Wam)" är faktiskt bättre än det mesta jag hört från Robert Pollards (den andra GBV-halvan...) soloskivor - nu har jag i och för sig inte hört så många av dem, men ändå. "Moonflower Plastic..." är fylld till bredden med lysande bitterljuv pop. Paul Westerberg-skivan var inte fullt så rolig. Inte dålig, men långt ifrån topparna på "Suicaine Gratification". Jag tror jag, hur hemskt det än må låta, föredrar den ledsne och bittre Westerberg. Den glade låter så gubbrockig.

Black Rebel Motorcycle Club slog ju igenom mitt under den märkliga garagerockvågen, och har därför slarvigt klumpats ihop med en scen som de egentligen inte hade särskilt mycket att göra med. Deras musik har ju betydligt mer gemensamt med Spacemen 3 än med The Hives. Och de är därför ett mer intressant band än vad de får cred för.

Blitzen Trapper hade jag aldrig hört talas om till för någon vecka sedan. Den låg ute på Tradera för en tia och jag hade redan ropat in en hög skivor av samma säljare, så jag chansade. Vad det handlar om är habil men ganska sömnig americana. Den där typen man läser om i Uncut och Mojo, men aldrig blir riktigt intresserad av. De har onekligen lyssnat en hel del på både Wilco och Jayhawks, men når aldrig upp till sina förebilders höjder. En skiva man både kan ha och mista.

Days Of Heaven.

"Days Of Heaven" är regissören Terrence Malicks andra film. Den första, "Badlands", råkar vara en av mina absoluta favoriter, så "Days Of Heaven" har stått på min att se-lista ett bra tag. Igår kväll gjorde jag slag i saken. Och vilken film det är. Handlingen är kanske inte så märkvärdig, men bra nog för att vara bra bara i sig. Vi behöver inte prata mer om den. För det är fotot som verkligen lyfter filmen. Jag är inte den första att kalla den för den vackraste film som någonsin spelats in, men det blir inte mindre sant för det. Titta på bilderna nedan. Visst vill man bara flytta in i dem?

Första maj.

Idag är jag ingen god kamrat. Inte så att jag förskingrar skattepengar, avknoppar offentliga verksamheter eller något annat lömskt, jag bara... sitter hemma istället för att demonstrera. Av den enkla anledning att jag är för slö och bekväm för att åka in till stan. Demonstrera borde jag ju. Det finns ju mycket att demonstrera mot. Men istället:

- njuter jag av solskenet, värmen, gott kaffe och lekande (eller grälande?) ekorrar i lekparken med Mikaela och Frank. (Det gäller att passa på, SMHI utlovar ju snöblandat och temperaturer runt nollpunkten redan i slutet av veckan...)

- ligger jag på sängen och varvar sömn med läsning av sista sidorna i "The Blue Book" och Kristian Lundbergs "Och Allt Ska Vara Kärlek".

- lyssnar jag på Lightships "Electric Cables", den skiva jag sökt högt och lågt efter ända sedan jag lät mig förhäxas av The Clienteles sprött grönskimrande "God Save The Clientele" för några vårar sedan. Kan bli vårens soundtrack.

- ger jag mig ner i mixträsket, som fram tills nu varit outforskad mark för mig. Jag börjar med den nysläppta Avalanches-mixen "Sleepy Bedtime Mix For Young Ones", med för dagen passande softpop och bossa nova.

Och ikväll cyklar jag till Hökarängen och påbörjar arbetet med att ställa upp böcker i våra nyligen uppsatta elfahyllor. Att ställa upp saker i hyllor är bland det bästa jag vet. Ett skäl så gott som något att flytta.

Vad gör DU idag?