#249. En hög skivor.

En tröst nu när jag inte får köpa nya skivor är att jag har den här högen med nya och olyssnade skivor att ta mig genom. Eftersom det rör sig om närmare sextio stycken lär jag ha att göra oktober ut, minst.

#248. Tristessen.

En kväll som denna då internet visar sig från sin allra mest menlösa sida - inte en enda av de bloggar jag följer har uppdaterats under de senaste timmarna, Twitter är stendött, ingen har något att säga - inser jag att onlineshoppingen har varit ett tidsfördriv för mig. När mina vanliga surfrundor är avklarade är nästa självklara steg ett besök på Tradera, där jag knappar in ett par standardsökord för att se om något trevligt lagts ut. Så icke ikväll. Återstår väl bara att sova då. Gott så.

(Fick för övrigt ett mail från en av de Tradera-säljare jag brukar handla psychskivor av. Han meddelade att han lagt ut ett helt gäng skivor som "kan vara av intresse" för mig. Tack för den!)

#247. Första undantaget.

Mitt första undantag denna konsumtionsfria månad är senaste numret av Sonic. Ett köp som var ganska enkelt att motivera. Jag har tittat efter den redan innan köpstoppet inleddes, mest för den tio sidor långa intervjun med Mattias Alkberg som utlovades. Mer om Alkberg utlovas även på denna blogg, "Anarkist" är något av det finaste jag hört på länge. Men åter till Sonic. Det var ett helt okej nummer. Intervjun med Alkberg sa mig kanske inte så mycket jag inte redan visste, men det var ett fint porträtt. Och så blev jag sugen på Ryan Adams senaste. Kanske inte det bästa när man försöker skära ner på sitt shoppande, men uppehållet ska ju inte hålla i sig för evigt heller.

#246. En månad utan onödig konsumtion.

Oktober står för dörren. Också en jävla månad. Läste precis mitt lönebesked. På grund av en tidigare miss i mina tidrapporter, som genererat en för hög lön under hela 2011, har min lön för förra månadens arbete nollats. Detta, plus att första utbetalningen av föräldrapengen från Försäkringskassan alltid är på ett väldigt lågt belopp, plus en kostnadsintensiv september, innebär att mina finanser är på en all time low.

Jag är med andra ord väl synkad med resten av världen. Men när vår stadsminister pratar om ansvar, och med det menar "konsumera", blir det naturliga för min del att göra det motsatta.

Oktober, åtminstone fram till 25:e, blir därför så fri från konsumtion som en månad kan bli. Jag lovar att kontinuerligt rapportera om frestelser och fällor, om våndor och om motiverade undantag, om ångest och om vad jag hoppas ska vara en känsla av att ha blivit renad. Vi får se. Återkommer gör jag iallafall. Nu ska jag lägga bud på mina sista Tradera-skivor innan köpstoppet inleds. Önska mig lycka till!

#245. Skräcken.

Jag drömde inatt att jag hade Andres Lokko på besök, och att han sa att jag var en lysande skribent. Vet naturligtvis mycket lite om kvaliteten på mitt drömjags texter, men hade det varit verklighet hade Lokko varit en lögnare.

En gång i tiden var jag nog rätt skicklig. Läser ibland gamla texter jag knåpat ihop, meningar jag formulerat, och tycker då om vad jag ser. Nu för tiden tycker jag bara det blir dravel. Jag skriver för skrivandets skull, för att jag vill vara en person som skriver saker, som tycker saker, som delar med mig. För att jag inte vill existera i ett tomrum.
Förr skrev jag av lust, för att jag älskade det.
Ett tag trodde jag det skulle bli mitt yrke. Det drömmer jag fortfarande om då och då. Sen hinner verkligheten ikapp.

I verkligheten är det inte själva skrivandet som är det största problemet. Jag må ha blivit långsammare och slarvigare, men fick jag viga hela arbetsdagar åt tangentbordet skulle jag nog fortfarande kunna slänga ihop något snärtigt. Nej, det stora problemet är allt det andra. Och främst då intervjusituationerna. Jag är helt enkelt inte bra på dem. Framförallt undrar jag om den nervositet som ibland kan fullständigt lamslå mig inför en intervju skulle gå över med tiden eller ej. För skulle jag bära den bördan varje arbetsdag, då vore det inte värt det, oavsett hur glamouröst mitt jobb skulle vara i övrigt.

I mina mardrömmar ser varje intervju jag gör ut som Niklas Källners med Lou Reed.

.

#244. Fyra tavlor Slas.

Var på stan med min vän Fredrik förra veckan, och under en visit på ett av mina standardstopp, hittade han de här fyra Stig Claesson-tavlorna för en tia styck. Själv ville han inte ha dem, så jag köpte dem istället.

Nu är det ju inga original det handlar om, och de är varken numrerade eller signerade. Jag har ingen koll på konstvärlden och vet inte riktigt vad man kallar det här. Litografier?

Exakt samma bilder finns att köpa på Tradera till blygsamma utropspriser. Men för min del spelar det ingen större roll. Jag gillar ju motiven, framförallt då de två nedre. I nuläget har vi nog inte plats för dem på våra väggar, men i framtiden kanske.

#243. Drömmar.

Nu ska det inte handla om den sortens drömmar man har om nätterna, utan om den sortens drömmar som är fantasier om framtiden. Den där som så sällan infrias, ni vet. Mina drömmar är ganska modesta. Har ingen önskan om ett penthouse i New York eller att slå något världsrekord. Skulle vilja ha ett drägligt jobb och en trevlig lägenhet i något drägligt område i en okej stad. Alternativt ett hus utan grannar någonstans på landsbygden. Sen har jag ett par drömmar om saker jag skulle vilja uppleva också. De är inte heller så storslagna. Jag har ingen önskan om att skaka hand med presidenten eller simma bland vithajar.

Dröm 1:

Jag sitter på en murrig pub någonstans på den engelska eller skotska landsbygden. Årstiden är höst. Vinden viner utanför. Det är inte nödvändigtvis storm, men det är dramatiskt väder. Kanske finns en fågelskrämma någonstans på någon av de närliggande hedarna. Jag dricker en mörk öl och äter en god middag, förslagsvis en gryta av något slag. Det ska kännas ungefär så här:



Dröm 2:

Jag sitter på en knarrande båt någonstans i Stockholms skärgård. Årstiden är höst. Vinden viner utanför. Det är inte nödvändigtvis storm, men det är dramatiskt väder. Båten gungar, men inte så pass att jag blir sjösjuk eller finner situationen obehaglig. Vad jag äter eller dricker i den här drömmen är oklart, men välsmakande är det. Det ska kännas ungefär såhär:



Lite fantasilöst med två så lika drömmar kan tyckas, men sån är jag. Och mycket mer än så var det inte.
Eller jo, dröm nummer två planerar jag just nu att förverkliga som en för tidig 30-årspresent till mig själv. Dröm nummer ett får förverkligas någon annan höst.

#242. Grant Morrison-bonanza!

Grant Morrison är en märklig filur. Jag ska inte påstå att han är min favoritserieförfattare, men han är definitivt en av de mer fascinerande jag känner till. Han kan växla från episka och mindfuckande resor i tid och rum och universum till små hjärtslitande karaktärsstudier, vidare till ren slapstick och metaexperiment inom loppet av ett par seriesidor. Låter det spretigt? Det är det. Att läsa en Morrison-serie är ofta en minst sagt förvirrande upplevelse. Enligt min mening gör han det ibland lite väl svårt för sig själv, men orkar man med hans tics blir man oftast rikligt belönad.

Morrison är också, som få andra, rätt mycket av en seriefigur själv. Och det menar jag både bokstavligt (King Mob från "The Invisibles", porträtterad här intill*, är baserad på Morrison själv) som bildligt (det är nog bara hans nemesis Alan Moore som besitter en liknande rockstjärnestatus).

För den som fascineras av Grant Morrison finns det just nu mycket, utöver hans serier, att frossa i. Det tidigare så gåtfulle författaren har förärats en dokumentärfilm; "Talking With Gods", och har faktiskt skrivit något som kan liknas vid en självbiografi i "Supergods: Our World In The Age Of The Superhero". Filmen har jag sett. Boken står på min önskelista. Även om kritiken varit varierad verkar den, liksom allt annat Morrison rör vid, fascinerande.

"Talking With Gods" gjorde mig sugen på att läsa om "The Invisibles", som jag måste erkänna att jag inte orkade läsa till slutet. Den fick mig mest att känna mig korkad, för jag fattade ytterst lite av den. Nu, efter dokumentären och någon sorts insyn i Morrisons skruvade hjärna och fascinerande sätt att arbeta (han är nog den enda serieförfattare som faktiskt blir sina karaktärer för att få uppslag till sina historier - seriernas och fiktionens svar på gonzojournalistiken) känns det som om jag fått ett par nycklar och nya ingångar.

*för övrigt den enda seriefigur vars klädstil jag någonsin velat kopiera.

#241. Paul Simon vid Ground Zero.

(Sista inlägget med 9/11-anknytning på ett bra tag nu, jag lovar...)

Har ni sett Paul Simon sjunga "The Sound Of Silence" på minnesdagen? Om inte finns ett videoklipp här nedan. Och det är ett videoklipp som gör mig sorgsen. Inte så mycket för inramningen, utan för att Paul Simon plötsligt ser så gammal ut. Okej, det är inte konstigt, han ÄR gammal. Men så mycket äldre än man någonsin trodde att Paul Simon kunde se ut. För mig är han för evigt den charmige chipmunken som kikar fram under pälsbeklädd huva på omslaget till "Paul Simon" från 1972.

Everything's getting older.

#240. Close Range.

Jag minns det som den första vackra och hoppfulla förmiddagen på en väldigt ful och hopplös vecka. Jag hade blivit dumpad några dagar tidigare, och sedan dess hade varje morgon varit en kamp för att överhuvudtaget komma ur sängen, en kamp som sängen och grubblandet oftast vunnit. Men den här morgonen var annorlunda. Jag grubblade fortfarande, jag saknade fortfarande, men där fanns något annat också. Vetskapen om att ur uppbrottet fanns också möjligheten till något nytt. Jag satte in New Orders "Get Ready" i spelaren, lade tillbaka den Bright Eyes-, Red House Painters- eller Lloyd Cole-skiva som senast snurrat, bryggde en kopp kaffe och drack den. Det fanns en energi i "Get Ready" som talade till mig den här morgonen. Och ingen annanstans uttalades morgonens känslor bättre än i "Close Range":

"You've got to pull yourself together man
You've got to get back on your feet again
How can I ever make you understand
You've got the world right in your hands"

Det var dags att rycka upp sig. Dags att gå tillbaka ut i världen. Finna en ny kärlek, smida nya planer. Jag ville bli full, jag ville dansa, jag ville ut.

Några timmar senare satt jag på pizzeria Ciao Ciao med mina vänner Mathias och Jannis. Minnet har selekterat bort vad vi pratade om. Kanske planerade vi helgen, kanske planerade de en utlandsresa och försökte motivera mig att söka ett jobb, så jag också skulle ha råd att följa med. Kanske förklarade jag att om jag fick ett jobb skulle jag snarare än en utlandsresa prioritera att flytta hemifrån. Det var den sortens samtal vi brukade ha den hösten. Men just det här har raderats ur mitt minne. Det samtal som just då strömmade från radion var betydligt viktigare. Den stod långt borta i lokalen, och volymen var låg, men jag uppfattade ändå allvarliga, upprörda röster, och den konversation jag var inblandad i började kännas allt mer irrelevant i takt med att jag uppfattade mer och mer av vad som hade hänt. På radion talade man om "scener som hämtade ur 'Independence Day'" och jag trodde för ett ögonblick att vi hade med en rymdinvasion att göra. En rymdinvasion hade liksom varit enklare att greppa.

Mina vänner tog provocerande lång tid på sig att avsluta sina pizzor, men så satt vi äntligen i Mathias Mitsubishi, gasen i botten hem till Jannis, in genom dörren och på med teven, där det andra planet just hade träffat det andra tornet. Vi bara gapade, och satt så med öppna munnar en lång stund, medan tornen rasade ett efter ett. Jannis var den som först återfick fattningen. Han sprang iväg till sin dator och slog på "Valkyriornas Ritt" så den dånade genom huset. Med facit i hand var det ett betydligt mer passande ledmotiv för den här dagen, och för resten av hösten, än New Orders "Close Range".

Och dagen som börjat så bra.

#239. Mats Jonsson - Mats Kamp.

När jag läste "Hey Princess" för första gången var jag precis på gång att bryta mig ut från en hopplös småstadstillvaro som höll på att kväva mig. Det var 2002, och det var först året därpå jag skulle flytta från Karlskoga, visserligen inte för Stockholm, men för korridorliv, folkhögskola, tetravin, nya vänner, nya fiender. Livet skulle precis till att börja, och i "Hey Princess" fanns en serie för varje dråplig situation jag snart skulle finna mig själv i. Jag kom att återkomma till den många gånger, före, under, och efter studietiden. För underhållning, för förberedelse, för tröst och igenkänning.

Även om Mats Jonsson tecknat två seriealbum efter "Hey Princess" är det först nu den verkliga "uppföljaren" kommer. "Mats Kamp" tar kronologiskt vid precis där vi sist lämnade honom, i ett nytt förhållande som gror och utvecklas, i gränsen mellan 90 och 00-tal. Mats är i tidiga 30-årsåldern, livet lunkar på ungefär som i föregångaren, men i takt med att tiden går och relationen fördjupas blir frågan om barn allt mer aktuell. Och så (spoiler alert!) blir ett barn till. Och så är vi plötsligt i fas igen. 

Hade jag läst det här under mina förlorade korridorår hade jag nog gäspat och suckat: "You're losing your edge!" Men i dagarna fyllde min son ett år, och jag läser "Mats Kamp" på samma sätt som när jag läste föregångaren. Jag nickar, rodnar och känner igen mig, och knyter näven i samförstånd när det ilsknar till. För ilsknar till gör det. Lika mycket som "Mats Kamp" handlar om kärleken till ett barn handlar den om det jävliga i att försöka få familjetillvaron att gå ihop utan att fullständigt gå i småbitar. Titeln må referera till Karl Ove Knausgård, men där Knausgårds kamp främst är mot hans egna dämoner, fäktar Mats först och främst mot samhället som det ser ut idag, oavsett det tar sig formen av en räntesänkning direkt efter att bolånet bundits, eller medelklasshelvetet i ett föräldrakooperativ. 

Det är oftast rolig läsning, ofta också plågsam, och vid vissa tillfällen så fint att tårarna inte är långt borta. Utan att för den sakens skull vara för sentimentalt. Möjligtvis kan den kännas lite splittrad, som om boken vill vara lite för mycket på en gång: en fortsättning på hans pågående självbiografi (roligt för övrigt att den seriens antagonist Marcus Gerdin får  gästspela!), en berättelse om livet i Stockholm på 00-talet, en skildring av faderskapet, såväl före som under och efter förlossningen. Men det är egentligen bara ett problem för den som förväntar sig att "Mats Kamp" ska välja någon av dessa inriktningar. Livet är också spretigt. Med det i åtanke är "Mats Kamp" höstens mest nödvändiga läsning.

#238. En ovanligt vacker barnbok.

Jo, jag hittade ju en sak till på loppisen i Aspudden. "En Resa", en barnbok som jag ställer direkt i vuxenhyllan. Frank får titta i den när han blir äldre. Dels tror jag inte att han är gammal nog att uppskatta dess subtilitet, men framförallt är jag är rädd att han ska förstöra den. Han är så hårdhänt, och boken är ju så fin. Mer ett konstverk än en bok, really, framförallt för att den, utöver en kortare författarpresentation, inte innehåller någon text alls. Bara sida efter sida av detaljerade panoramabilder av prunkande landskap, byggnader, människor och djur. Landskap som går att förlora sig i. Landskap man skulle vilja flytta in i. Landskap som, om de hade ett soundtrack, skulle ha Nick Drakes eller Sandy Dennys vackraste sånger försiktigt framförda i bakgrunden. Mitsumasa Anno är japan, och bilderna frammanar samma sorts känslor som landsmannen Hayao Miyazakis filmer. Känslor och minnen från en barndom man kanske aldrig haft, men tycker att man borde ha haft. Oerhört sympatiskt och vackert. Mina taffliga foton här nedan gör inte "En resa" rättvisa, köp den hellre och upplev den själv. "Anno's Journey" lyder den engelska titeln.

 

#237. Loppis i Aspudden.

Jag var i Aspudden idag. Det var loppis. En stor sådan. Den sträckte sig från Liljeholmens bortre gräns i norr till Örnsbergs tunnelbanestation i söder. Den var inte bara stor, det var en episk loppis. Inte så tät på fynd (även om en så pass omfångsrik loppis naturligtvis gömde ett par guldklimpar - därav fotot här intill) men desto tätare på människor. Lyckligtvis reste jag själv, och hade ingen barnvagn med mig. Jag tyckte synd om de barnfamiljer som försökte manövrera sig fram genom vimlet. Det var svårt nog att armbåga sig fram ensam. Eller ja, helt ensam var jag ju inte. Min vän John slöt upp efter en stund, men då hade jag redan fyndat mig hela vägen till Örnsberg och började känna mig ganska färdig med alltsammans. Jag rörde mig tillbaka mot Liljeholmen, där jag stressade i mig pasta innan Mikaela och Frank hämtade upp mig för en liten tripp till Coop. Vad vi där handlade lär inte intressera någon annan än de närmast sörjande, men mina loppisfynd finns förevigade här ovanför, och tydligare specade här under.

• Två Ben Sherman-skjortor.
• Fem cd-skivor (Proclaimers, Pluxus, Laakso, Kajsa Grytt, Niccokick)
• Fem vinylskivor (två Cat Stevens, Mamas & The Papas, Eldkvarn, Laurie Styvers
• Fyra böcker (två Harry Martinson, "Allt För Konsten 2", Hanif Kureishi

Helt okej faktiskt.

#236. Cooley-Munson - In Debt.

Titta på omslaget. Det skulle kunna vara Fleet Foxes och Grizzly Bears roddare som startat en folkpopduo ihop, eller hur? Men Alan Munson och Bill Cooley var verksamma redan tidigt 70-tal. "In Debt" spelade de in själva och lät trycka upp i minimal upplaga, i hopp om att något skivbolag skulle komma över ett exemplar och signa dem. De trodde de skulle bli större än The Beatles. Det blev de aldrig.

"In Debt" blev istället, långt senare, en dyrgrip i vissa kutryggiga kretsar. En begränsad upplaga innebär ju närmast automatisk värdeökning med tiden, oavsett kvalitet, men "In Debt" är faktiskt ganska bra på riktigt. Den låter ganska exakt som omslaget ser ut. Mjuk folkpop, taffligt inspelad, ibland med lätt psykedeliska inslag, ibland lite mysig stämsång, ibland, som på "Sightly Sue", försiktigt svängigt, på ett lite svajigt sätt. Nämnda låt är också så effektiv att den sätter sig som klister i hjärnan efter bara en lyssning.

Just det, värt att nämna är att skivan sedan ett par år tillbaka finns på cd också. Annars hade jag nog varken hört talas om, hört eller ägt den.