Jag velade fram och tillbaka medan jag läste "Svinalängorna", och jag velade fram och tillbaka när jag läste "Håpas Du Trifs Bra I Fengelset", Susanna Alakoskis andra roman. Jag tyckte förvisso om vad jag läste, men det kändes samtidigt som litteratur som var viktigare än den var bra. Det som berättades kändes angeläget, men sättet det berättades på blev ibland ett hinder. Som när Alakoski går i en klassisk skrivarkursfälla och staplar ord på ord på ord på ett sätt som bara bromsar upp läsningen. Som om hon försökt fylla ut sidorna. Där blir jag trött. Men oftast finns här en nerv och en ilska som är medryckande och gör boken svår att lägga ifrån sig.
Jag har läst många romaner om missbruk, men få om hur det är att vara anhörig till en missbrukare. (Lo Kauppis briljanta "Bergsprängardottern Som Exploderade" befinner sig väl någonstans mittemellan). Det är det som gör "Håpas Du Trifs Bra i Fengelset" så angelägen. Vi får ofta läsa om plågsamma avtändningar, inbrott för att finansiera nästa fix, knarksvettiga nätter på betonggolv... Trainspottinggrejen, ni vet. Men vi får sällan läsa om hur det är att besöka ett syskon på behandlingshem, att gå långa perioder utan att veta om sagda syskon lever eller är död, förnedrande besöksrutiner på fängelser, och att ge och ge och ge utan att få någonting tillbaka. Och framförallt inte om hur det känns att stånga pannan blodig mot ett samhälle där det sociala skyddsnätet tunnas ut mer och mer för varje år som går. Om hjälplösheten i att inte kunna göra mycket mer än se på när någon går under. Trovärdigheten i hur allt detta berättas gör "Håpas Du Trifs i Fengelset" omistlig. Och på sista sidan kippade jag efter andan. Där satt den, rakt i hjärtat.
4 kommentarer:
Om du vill läsa en bra bok om att vara medberoende, så ska du kolla in Sigge Eklunds "Varulvsvalsen".
"Jag tyckte förvisso om vad jag läste, men det kändes samtidigt som litteratur som var viktigare än den var bra." precis så kände jag också när jag läste den! och sista sidan, jag grinade floder och dagen därpå läste jag den högt för mamma och grät floder igen.
Johansson: Tack för tipset, ska kolla upp den. Vet att du tipsat mig om den förr, men har inte blivit av ännu.
Gittilou: Ja, jag höll på att missa att kliva av tvärbanan när jag läst sista sidan. Allt bara stannade upp. Så vackert.
Damn. Jag som slutade halvvägs. Bara att låna den igen då...
Skicka en kommentar