#209. Dödsbud.

Igår nåddes jag av dödsbud. Det var ingen närstående som gått bort, men jag blev ändå ledsen. Det var en bekant, och ibland räcker det mer än väl. Det var den sortens bekant som vi är den första generationen att ha. Den sortens bekant som är ett alias på en datorskärm. Ibland bara det, ibland mer än så. Vi har inte haft någon tät kontakt, men han har ändå hela tiden funnits där, både på nätet och i medvetandet. Ständigt spisande sina skivor. Och även när jag funnit honom lite irriterande har jag aldrig önskar honom annat än allt gott. Nu är han borta, och jag har inte mycket mer att säga än detta:

- Förlåt för att jag aldrig skrev den där genomgången av Lloyd Coles skivor som jag lovade dig då för ett par år sedan. En annan gång kanske.

- Tack för ett par korta meningar av ren medmänsklighet under ett par dagar då jag av olika anledningar var djupt orolig. De värmde, och lugnade faktiskt lite också.

- Nu spisas: Terry Callier - What Color Is Love