Kanske var det vädret, det kalla, blöta, gråruggiga, som fick mig att minnas, fick tankarna att börja röra sig i sina slingrande associationsbanor. Något fick mig i alla fall att tänka tillbaka på den kulna, fuktiga sommarnatt för några år sedan, då jag sjuk och eländig låst in mig i det mörka källarhål jag kallade mitt hem, och trots trötthet, hosta och lätt feber bestämt mig för att äntligen ta mig an Werner Herzogs tolkning av "Nosferatu". Inte sedan jag i ett stadie mitt emellan sömn och vaken arbetat mig igenom Andrei Tarkovkys "Stalker" har mitt eget fysiska tillstånd påverkat min upplevelse av en film på samma sätt. "Nosferatu - Nattens Vampyr", som den svenska titeln lyder, är en närmast fysisk upplevelse. Det är den mest effektiva skräckfilm jag någonsin sett. Inte så mycket för att den direkt skrämmer - Klaus Kinski är en bra vampyr, men långsam, krypande, inga billiga skrämseleffekter här inte - utan för att den sakta drar in dig i en stämning så kuslig och olycksbådande att den dröjer sig kvar i dagar. Kuslighet är en underskattad och bortglömd ingrediens i skräckfilm. För min del räckte det med en vända på YouTube och videoklippen nedan för att nackhåren skulle resa sig av fasa igen. Känsliga tittare varnas. Spoilervarning utfärdas också, förstås.
3 kommentarer:
Fantastisk film! Lite komiskt dock att en del av scenerierna starkt påminner om Bröderna Lejonhjärta.
Ingenting jag tänkte på när jag såg den, men så var det ju evigheter sedan jag såg "Bröderna Lejonhjärta". Är det scenerna i bergen du tänker på?
Ja, precis.
Skicka en kommentar