Jag läste just ut "En Dramatikers Dagbok", Lars Noréns omskrivna tegelsten till dagbok, från 2000 till 2005. Jag har levt med den boken sedan augusti förra året. Jag har alltså läst den längre tid än vad jag känt min egen son. Jag har läst andra böcker under tiden, men Lars Noréns liv har på sätt och vis löpt parallellt med mitt eget. Det är en svårslagen läsupplevelse. När jag tänker tillbaka på vintern och alla mornar då jag satt tillbakalutad i fåtöljen och gungade på barnvagnen, så minns jag mig själv med "En Dramatikers Dagbok" uppslagen i knäet.
Boken då? Ja, den är väl som dagböcker är mest. Det är mycket upprepningar, en hel del ångest och ältande, en del middagar, ett oräknligt antal kavajköp redovisas, men det blir märkligt nog aldrig tråkigt. Mitt i uppräknandet av dagliga rutiner och inköp ibland spränger in små anekdoter från sitt tidigare liv, pusselbitar för läsaren att sammanfoga efter egen förmåga.
När jag läser recensioner och kommentarer där Norén anklagas för att ha ett uppblåst ego förstår jag inte vad de menar. Det är ju en dagbok, för guds skull. Den dagbok som inte kretsar kring sin författare är inte en dagbok. Och i övrigt tycker jag Norén framstår som en ganska ödmjuk och faktiskt sympatisk person, men med en integritet som gör att han inte står ut med att behandlas hur som helst. Att leva med honom så här tätt inpå har varit intensivt och lätt beroendeframkallande. Känner faktiskt en viss tomhet när jag nu inte längre kan. Törs man hoppas på en uppföljare?.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar