#217. World Invasion: Battle Los Angeles.

Jakten på enkel och lättsmält underhållning kan ta en till de allra märkligaste platser. Platser där karlar skriker "Hostiles one o'clock!", "Yes, Staff Sergeant" och "The exit point is two clicks north!". "World Invasion: Battle Los Angeles" är en film som försöker kombinera undergångsstämningen i "Independence Day" med realismen i "Saving Private Ryan". Tanken är väl inte helt dum. Kombon science fiction och skitig realism funkade ju klockrent i slutscenerna av "Children Of Men", till exempel. Här fungerar det sämre. Inte för att det är fult, för det är det inte. Det är bara så förbannat tråkigt och förutsägbart. Att titta på ett knattrande smatterband är mer underhållande, och sammanfattar också filmen rätt bra. Lika mycket pang-pang och lika lite karaktärsutveckling. Aaron Eckhart gör sitt bästa för att blåsa liv i en Grinig Krigsveteran Med Mörkt Förflutet men känns mest som huvudrollsdockan i "Team America: World Police". Hade "World Invasion: Battle Los Angeles" varit en Trey Parker och Matt Stone-produktion hade den varit mycket lyckad. Som parodi hade den nämligen fungerat alldeles utmärkt.

#216. En låt #14.

Sambassadeur - Marie

En låt som kom tillbaka.

Jag lyssnade väldigt mycket på "Marie" när den precis kom. Sen slutade jag lyssna på den. Kanske i samband med att jag bytte dator, blev av med mp3-filen, och glömde bort att ta hem den igen. Och sedan var Sambassadeur alltid mitt dåliga samvete. Visste alltid att de var jävligt bra, så mycket bättre än de borde kunna vara, och ändå var det aldrig riktigt läge för dem. Det var aldrig mer svensk indie jag behövde, snarare tvärt om. Och så sprang jag på "Coastal Affairs" på Stadsmissionen för någon vecka sedan, och självklart kunde jag inte låta den ligga kvar. Och vilken ep det är. Och vilken låt "Marie" är. Fortfarande. En melodi att dö för, som Margo Guryan med discobeat, och så det där magiska Atari ST-ljudet i slutet...

Inte undra på att den än idag är en av mina tio mest lyssnade från de senaste fem åren - Last.fm ljuger aldrig!

#215. Warren Ellis - Fell.

Att, som jag, läsa "Fell" i albumformat är inte alls någon dum upplevelse, men det är samtidigt att ta bort en del av storheten i serien. Warren Ellis mörka kriminaldrama om Richard Fell, polis i Snowtown, ett fiktivt ghetto som får alla verkliga diton att likna Knivsöder i jämförelse, fungerar naturligtvis i vilket format som helst. Det är en smått fantastisk liten serie. Men det riktigt briljanta med "Fell" är hur den ursprungligen gavs ut.

Ett lösnummer av "Fell" är blott 16 sidor långt, men innehåller alltid en avslutad historia. I en tid där det i seriebranschen är kutym att dra ut på en story i oändlighet är det oerhört uppfriskande. Tidningen är också 1 dollar billigare än vanliga serietidningar. Warren Ellis tanke har varit en återgång till serietidningen som ett snabbt och enkelt medium, ett kliv bort från evighetslånga subplots som aldrig leder någonstans. "Fell" kan konsumeras läsas och slängas över axeln, men tål definitivt att läsas om och om igen. Varje nummer är en intensiv kriminalnovell, snyggt illustrerad av Ben Templesmith (mest känd för vampyrklassikern "30 Days Of Night"). De inledande åtta delarna (som är de hittills enda utkomna) finns samlade i albumet "Fell: Feral City". Köp det, eller låna mitt exemplar.

#214. Susanna Alakoski - Håpas Du Trifs Bra I Fengelset.

Jag velade fram och tillbaka medan jag läste "Svinalängorna", och jag velade fram och tillbaka när jag läste "Håpas Du Trifs Bra I Fengelset", Susanna Alakoskis andra roman. Jag tyckte förvisso om vad jag läste, men det kändes samtidigt som litteratur som var viktigare än den var bra. Det som berättades kändes angeläget, men sättet det berättades på blev ibland ett hinder. Som när Alakoski går i en klassisk skrivarkursfälla och staplar ord på ord på ord på ett sätt som bara bromsar upp läsningen. Som om hon försökt fylla ut sidorna. Där blir jag trött. Men oftast finns här en nerv och en ilska som är medryckande och gör boken svår att lägga ifrån sig.

Jag har läst många romaner om missbruk, men få om hur det är att vara anhörig till en missbrukare. (Lo Kauppis briljanta "Bergsprängardottern Som Exploderade" befinner sig väl någonstans mittemellan). Det är det som gör "Håpas Du Trifs Bra i Fengelset" så angelägen. Vi får ofta läsa om plågsamma avtändningar, inbrott för att finansiera nästa fix, knarksvettiga nätter på betonggolv... Trainspottinggrejen, ni vet. Men vi får sällan läsa om hur det är att besöka ett syskon på behandlingshem, att gå långa perioder utan att veta om sagda syskon lever eller är död, förnedrande besöksrutiner på fängelser, och att ge och ge och ge utan att få någonting tillbaka. Och framförallt inte om hur det känns att stånga pannan blodig mot ett samhälle där det sociala skyddsnätet tunnas ut mer och mer för varje år som går. Om hjälplösheten i att inte kunna göra mycket mer än se på när någon går under. Trovärdigheten i hur allt detta berättas gör "Håpas Du Trifs i Fengelset" omistlig. Och på sista sidan kippade jag efter andan. Där satt den, rakt i hjärtat.

#213. Saint Etienne på Strand.

Som så ofta när jag skriver om konserter är det för att beklaga mig över att jag inte kommer att vara där. Den här gången är det Saint Etienne på Strand. Livet, i form av förkylning, kom emellan. Och annat. I brist på liveupplevelse får jag trösta mig med DN:s intervju med bandet (inte på nätet ännu) i dagens kulturdel (där det bland annat kommer fram att historien om Sarah Cracknells tid som go-go-dansare åt Felt var lögn och förbaskad dikt), samt låna fina "Continental" ett öra.

#212. The Clientele tar en paus.

Brukar inte agera nyhetsförmedlare här på bloggen, men när jag själv nås av illavarslande nyheter om ett band som ligger mig väldigt varmt om hjärtat kan jag ju inte hålla tyst. Därför: The Clientele tar en paus på obestämd framtid. Tråkigt. Alla som har ett par förhållanden i bagaget vet att en paus sällan bara är en paus. Samtidigt känns det som om bandet har sina bästa album bakom sig, och att det säkert är bra för kreativiteten att gå vidare. Alasdair MacLean är närmast aktuell med nya projektet Amor de Días tillsammans med Lupe Núñez-Fernández från Pipas. Det låter inte alls oävet på något sätt, men jag känner faktiskt större entusiasm när jag läser följande:

Also, I'm trying to write something. A truthful account of what it was like to be young and directionless in the mid 1990s in England.

Litterär debut av Alasdair MacLean? Ja tack!

#211. Besvikelsen i ett skivomslag.

Jag har sett omslaget till Doloreans "Violence In The Snowy Fields" många gånger och alltid hajat till. Det är så vackert. Snövita blad på en svartfrusen tjärn, typ. Övergången från höst till vinter, när världen är som allra mest dystert vacker. Sen köpte jag skivan, och blev gruvligt besviken. Inte på musiken, som är lika känslig och skir som jag tidigare uppfattade omslaget. Men bilden. Det är ingen tjärn, inga frostiga löv. Det är ett svartvitt foto på en kille bakom ett träd. Varken mer eller mindre. Helt okonstnärligt, helt oromantiskt. Som något en lagom djup och svår kille kunde ha valt som profilbild till sin Facebook-sida. Jag är upprörd.

#210. En helg (Allt blir äldre).

Ännu en vecka, ännu en helg. Saker som inte hunnits och saker som gjorts. Nu är den över. Jag brukar inte skriva den här sortens inlägg. Det här är inte den sortens blogg. Min tanke med bloggen är att den i första hand ska handla om kulturella upplevelser. Att min uppfattning om de kulturella upplevelserna i så hög grad präglas av livet i övrigt har varit en ursäkt för att mellan raderna få berätta om mig själv.. Det har varit en intensiv helg, som följt en intensiv vecka. Gott om liv, ont om kulturella upplevelser. Men ändå har jag ett behov av att skriva. Nu sabbar vi en perfekt lögn: det här är inte en dagbok.
--
Min pappa har varit på besök i dagarna. Han kom till Stockholm i torsdags. Trevligt. Jag jobbade tyvärr på fredagen, så det blev inte så mycket umgänge då, men dagen var trevlig ändå. Oxbringa med rotmos på Karin På Ön tillsammans med gräddan av kollegorna. Tidig hemgång brukar ju också känneteckna en god arbetsdag. På lördagen tog vi oss in till stan. Köpte hummus på Reggev som vi tog med till Nytorget och åt under bar, lätt molnig, himmel. Gick förbi Stadsmissionen och köpte Jack Kerouacs "Big Sur", samt ett gäng leksaker till Frank och böcker till mig själv från ett stånd på gatan utanför. Tog med Frank till Pet Sounds för första gången. Större för mig än för honom, antar jag. Frågade efter Bill Wells & Aidan Moffats "Everythings's Getting Older", men den hade inte kommit ännu. Synd. Den verkar otroligt vacker. Hämtade ändå ut en beställning skivor på Coop när jag kommit tillbaka till Högdalen lite senare, så det kanske var lika bra.



Har överhuvudtaget en väldigt skivintensiv period just nu. Det känns som om en ny laddning album anländer var och varannan dag. Tempot är definitivt högre än det tempo med vilket jag faktiskt lyssnar på dem. Men tid kommer.
--
Vi lämnade av pappa hos min bror i Gröndal idag. Sedan åkte vi och handlade. Alltid sorgligt att skiljas från människor man tycker om. Ibland önskar jag att jag bodde närmre mina föräldrar, men jag skulle sakna närheten till allt det andra. Om de kunde flytta hit vore det klockrent, men Stockholm är ju inte längre en stad man kan flytta till. Som under medelinkomsttagare ska man ju vara glad om man överhuvudtaget får bo kvar.
--
På tal om det ser det ut som om omvalet i västra Sverige få en positiv utgång (så positivt som det nu kan bli med typ 40 procent valdeltagande). Den som lever får se om det faktiskt betyder något eller inte.
--
Min pappa glömde två påsar kryddor som han köpte på Ringvägen igår. De låg på bänken i köket när vi kom hem i eftermiddags. Lite hjärtskärande.

#209. Dödsbud.

Igår nåddes jag av dödsbud. Det var ingen närstående som gått bort, men jag blev ändå ledsen. Det var en bekant, och ibland räcker det mer än väl. Det var den sortens bekant som vi är den första generationen att ha. Den sortens bekant som är ett alias på en datorskärm. Ibland bara det, ibland mer än så. Vi har inte haft någon tät kontakt, men han har ändå hela tiden funnits där, både på nätet och i medvetandet. Ständigt spisande sina skivor. Och även när jag funnit honom lite irriterande har jag aldrig önskar honom annat än allt gott. Nu är han borta, och jag har inte mycket mer att säga än detta:

- Förlåt för att jag aldrig skrev den där genomgången av Lloyd Coles skivor som jag lovade dig då för ett par år sedan. En annan gång kanske.

- Tack för ett par korta meningar av ren medmänsklighet under ett par dagar då jag av olika anledningar var djupt orolig. De värmde, och lugnade faktiskt lite också.

- Nu spisas: Terry Callier - What Color Is Love

#208. Bokslut Norén.

Jag läste just ut "En Dramatikers Dagbok", Lars Noréns omskrivna tegelsten till dagbok, från 2000 till 2005. Jag har levt med den boken sedan augusti förra året. Jag har alltså läst den längre tid än vad jag känt min egen son. Jag har läst andra böcker under tiden, men Lars Noréns liv har på sätt och vis löpt parallellt med mitt eget. Det är en svårslagen läsupplevelse. När jag tänker tillbaka på vintern och alla mornar då jag satt tillbakalutad i fåtöljen och gungade på barnvagnen, så minns jag mig själv med "En Dramatikers Dagbok" uppslagen i knäet.

Boken då? Ja, den är väl som dagböcker är mest. Det är mycket upprepningar, en hel del ångest och ältande, en del middagar, ett oräknligt antal kavajköp redovisas, men det blir märkligt nog aldrig tråkigt. Mitt i uppräknandet av dagliga rutiner och inköp ibland spränger in små anekdoter från sitt tidigare liv, pusselbitar för läsaren att sammanfoga efter egen förmåga.

När jag läser recensioner och kommentarer där Norén anklagas för att ha ett uppblåst ego förstår jag inte vad de menar. Det är ju en dagbok, för guds skull. Den dagbok som inte kretsar kring sin författare är inte en dagbok. Och i övrigt tycker jag Norén framstår som en ganska ödmjuk och faktiskt sympatisk person, men med en integritet som gör att han inte står ut med att behandlas hur som helst. Att leva med honom så här tätt inpå har varit intensivt och lätt beroendeframkallande. Känner faktiskt en viss tomhet när jag nu inte längre kan. Törs man hoppas på en uppföljare?.

#207. Nosferatu, min ende skräckkamrat.

Kanske var det vädret, det kalla, blöta, gråruggiga, som fick mig att minnas, fick tankarna att börja röra sig i sina slingrande associationsbanor. Något fick mig i alla fall att tänka tillbaka på den kulna, fuktiga sommarnatt för några år sedan, då jag sjuk och eländig låst in mig i det mörka källarhål jag kallade mitt hem, och trots trötthet, hosta och lätt feber bestämt mig för att äntligen ta mig an Werner Herzogs tolkning av "Nosferatu". Inte sedan jag i ett stadie mitt emellan sömn och vaken arbetat mig igenom Andrei Tarkovkys "Stalker" har mitt eget fysiska tillstånd påverkat min upplevelse av en film på samma sätt. "Nosferatu - Nattens Vampyr", som den svenska titeln lyder, är en närmast fysisk upplevelse. Det är den mest effektiva skräckfilm jag någonsin sett. Inte så mycket för att den direkt skrämmer - Klaus Kinski är en bra vampyr, men långsam, krypande, inga billiga skrämseleffekter här inte - utan för att den sakta drar in dig i en stämning så kuslig och olycksbådande att den dröjer sig kvar i dagar. Kuslighet är en underskattad och bortglömd ingrediens i skräckfilm. För min del räckte det med en vända på YouTube och videoklippen nedan för att nackhåren skulle resa sig av fasa igen. Känsliga tittare varnas. Spoilervarning utfärdas också, förstås.

#206. En låt #13.

Badly Drawn Boy - I Saw You Walk Away

Ah, Badly Drawn Boy. Englands svar på ett Elephant 6-band. Briljant stundtals, men oftare lite för quirky för att riktigt tas på allvar. Ändå har jag lyssnat mycket på hans skivor. De är bra, men de bränner inte riktigt till. Fina ljudtapeter, men inte musik att hålla i handen när det stormar. Tills nu, då. Senaste skivan, förra årets "It's What I'm Thinking (Part One: Photographing Snowflakes)" är Damon Goughs hittills allvarligaste stund. Det är en nedtonad, melankolisk, och mycket, mycket vacker skiva, av en äldre, lite mer sargad pojke. Texterna tassar runt i samma landskap som på Steve Masons fina "Boys Outside". På vissa spår finns en nästan åttiotalsklingande produktion som också för tankarna till Mason.

Finaste spåret är utan tvekan "I Saw You Walk Away". Om den låter bekant så är det för att den låter ganska mycket som The Smiths "There Is A Light That Never Goes Out". Lika uppgiven, fast musikaliskt lite pampigare, med underbara svepande stråkar i bakgrunden. Lyssna själv, och håll med om att det här är Badly Drawn Boys största stund sedan "The Shining".