#205. Brighton Rock, igen.

Mot bättre vetande är jag lite peppad på den nya filmatiseringen av "Brighton Rock". Ska man tro på IMDB har den inte direkt imponerat biobesökarna, men där är å andra sidan intelligenskvoten bara marginellt högre än den är bland kommentarerna på YouTube, så det kanske inte är så talande. Skådespelare som Helen Mirren och Sam Riley (som spelade Ian Curtis i "Control") borgar ju också för kvalitet. Men jag är kluven till om det är en bra idé att flytta fram handlingen från 30-tal till 60-tal. Inte för att det bör påverka historien allt för mycket, men det känns som ett billigt sätt att casha in på den fortfarande pågående (väl?) "Mad Men"-trenden. Samtidigt känner jag självklart en lätt kittling i kroppen när jag ser trailern, och framförallt då scenen med vesporna. Jag tänker "Quadrophenia", jag tänker "The Originals". Jag tänker framförallt, återigen, att jag borde läsa "Brighton Rock", romanen, igen. Eller vad som helst av Graham Greene. Det har jag tänkt många gånger.

I sommar kanske.

#204. Livet.

Det händer ganska ofta att jag tittar ut genom något av kontorets många och stora fönster, ser den lilla talldungen utanför, ser tvärbanans perrong, tänker på allt jag skulle vilja göra, allt annat jag skulle vilja göra, och känner mig så fruktansvärt hopplös till mods. Så uppbunden av livets och tillvarons alla krav. Mer som en oskyldigt dömd straffånge än som anställd i ett företag. Och när jag väl kommit ut, skyndar genom den lilla talldungen och uppför trapporna till tvärbanan, har jag inte längre något minne av vad det var jag ville göra. Var det verkligen något verkligt och konkret? Eller var det bara tanken på att göra något meningsfullt, vad som helst, bara det är något annat? En teori jag saknar energi och inspiration att göra praktisk handling av? Jag vet inte.

#203. Hemingway och pojkdrömmen.

Hemingway i DN Kultur idag. Eller Hemingways Paris, om vi ska vara helt korrekta. Jag la mig på sängen och läste. Jag vet inte vad jag tycker om Hemingway som författare. Jag har egentligen bara läst en roman av honom som jag verkligen tyckt om* (och då har jag ändå, av någon anledning, läst de flesta av hans romaner). Men jag tycker om romantiken kring honom, utan att på något sätt idealisera det liv han levde. Jag tycker tjurfäktning är barbariskt, och jag har inga drömmar om att jaga antiloper på savannen eller dra upp foreller ur djupa bäckfåror. Men jag tycker ändå det är ganska trevligt att tänka på det. Jag tycker om att tänka på den tid då antilopjakt och forellfiske var något folk drömde om, istället för att, säg, spela World Of Warcraft. Det är inte eskapism, det är inte en pojkdröm**, det är snarare eskapism i två led. En pojkdröm om att tillhöra en generation där Hemingway-livet var pojkdrömmen.

*Den Hemingway-roman jag tyckt om, ja, faktiskt älskat, är "Klockan Klämtar För Dig". En brutalt spännande och intensiv krigsroman. Boken skildrar amerikanen Robert Jordan som under ett par dygn samarbetar med spanska motståndsmän för att spränga en för fascisterna strategiskt viktig bro. De är vansinnigt underbemannade, och uppdraget är ett veritabelt självmordsuppdrag. Dödsångest, vinsäckar, kärlek, allvarliga män och kvinnor runt lägereldar, kamratskap, filosoferande kring krigets vansinne, och så ännu mer dödsångest. Rekommenderas å det varmaste.

**Jag kan däremot pojkdrömma om bohemlivet i Paris, men där föredrar jag faktiskt att läsa om det i Stig Claessons och Pär Rådströms skildringar.

#202. Fading Yellow x 2.

Två volymer av Jörgen Johanssons sympatiska "Fading Yellow"-samlingar på hallmattan idag. Även om skärtorsdagen 2011 i övrigt inte varit den bästa dagen i världshistorien, så får man ändå lov att kalla det en bra början på påsken.

#201. Åh, Kathryn Williams.

Efter att ha hört en sällsynt oinspirerad cover på Nicos "These Days" på en Sonic-skiva för ett halvt årtionde sedan, gjorde jag misstaget att se Kathryn Williams "Little Black Numbers" som en tillfällig lyckträff i ett annat ganska tråkigt artistskap. Jag lyssnade på den ofta, men intalade mig att Williams i övrigt inte var något att utforska. Men för varje gång skivan snurrat färdigt och jag konstaterat att det var en av de allra vackraste i min samling, blev jag mer och mer nyfiken på att se om min tes verkligen höll. Någonstans i hennes diskografi måste det väl ändå finnas fler låtar som "Tell The Truth As If It Were Lies"? En skiva med en sån låt vore ju värd en investering om så bara för det enda spåret.

En Tradera-beställning och ett besök på Mickes Skivor senare, och jag har kompletterat samlingen med "Dog Leap Stairs", "Old Low Light" och "Leave To Remain". Och även om ingen av skivorna i sin helhet är lika underskön som "Little Black Numbers" så är ingen sämre än bra. Alla tre skivorna, men framförallt de två förstnämnda, från tidiga karriären, rymmer fantastiskt fina låtar. Nick Drake-tassande, framviskade små visor om hjärtesorg och försiktig glädje, mer våriga i stämning än "Little Black Numbers" (som ju är en ultimat höstskiva). På framförallt "Old Low Light" är hon ibland så hurtig att det låter som tidiga Belle & Sebastian. I min bok är det ett gott betyg.

Tyvärr punkteras min tes inte helt och hållet, då man anar en begynnande trötthet på "Leave To Remain". Låtarna är inte lika starka, arrangemangen mindre fantasifulla. Kathryn Williams tar ett steg mot att vara en singer-songwriter i mängden. Fortfarande en mycket talangfull sådan med bedårande skivor i bagaget. Men ändå.

#200. Never Let Me Go.

Jag hade precis börjat läsa Kazuo Ishiguros "Never Let Me Go" när Mark Romaneks filmatisering kom. Jag bestämde mig för att se den, trots att jag inte läst ens en femtedel ännu. Efteråt var jag inte alls sugen på att fortsätta läsa. Inte för att det var något större fel på filmen, absolut inte. Den var vacker och stillsamt sorgsen, precis som jag väntat mig, och precis som sig bör i regnig brittisk herrgårdsmiljö. Men trots att jag vet att en roman och en film kan vara, och allt som oftast är, helt olika upplevelser, tappade jag helt läslusten när jag visste hur historien skulle sluta. Efter någon vecka tog jag mig i kragen. Jag ska ha väldigt goda själ om jag lägger ifrån mig en öppnad bok oläst. Jag fortsatte. Och det var nog rätt beslut.

Jag vet precis vilket öde som väntar de unga organdonatorerna, men vägen dit är väldigt mycket mer fascinerande att följa i romanform. Förståelsen för deras totala underkastelse blir större, och det fasansfulla i berättelsen - människor redan från födseln bestulna på sin rätt till värdiga liv - mer drabbande. Samtidigt kan jag inte heller bortse från att Ishiguro har en del egenheter som författare som jag inte är helt förtjust i. Berättelsen följer hela tiden samma mönster. En händelse som för intrigen framåt följs av en lång utläggning om vad som lett fram till sagda händelse. Och så ännu en händelse. Och ännu en utläggning. Om och om igen. Men kanske finns det en poäng i detta sätt att berätta - kanske skapar denna repetition samma vardaglighet och långsamma acceptans av det fruktansvärda för oss läsare som för huvudpersonerna? För nog lyckas Ishiguro, trots allt, suga in oss i Ruths, Tommys och Kathys lilla värld, och faktiskt känns deras korta liv ganska betydelsefulla.

#199. Electrelane.

Jag har sett Electrelane två gånger. Som förband till Arcade Fire, och på Accelerator-festivalen för ett par år sedan. Jag minns att jag imponerades, men att jag hade hört för lite av dem för att tycka det var riktigt medryckande. Det var först förra sommaren som jag verkligen började lyssna på dem på allvar, och då hade bandet, typiskt nog, tagit en paus på obestämd framtid. Den obestämda framtiden verkar lyckligtvis vara över nu, för i juli spelar bandet på Strand i Stockholm. Jag vågar inte lova att jag kommer vara där, jag har en historia av att i konsertsammanhang lova runt och hålla tunt (glömde exempelvis helt bort Belle & Sebastians Stockholmsbesök häromsistens) men jag ska göra ett försök.

Framförallt hoppas jag ju på en ny skiva.

#198. En låt #12.

Patrick Wolf - The City

Patrick Wolf har gjort en fascinerande resa. Efter första (lysande!) skivorna "Lycanthropy" och "Wind In The Wires" där han gjorde arty electronica och lätt gotisk folk, med texter om övergrepp och övergivenhet, ville han, precis som sina kolleger Arthur Russell och Alexander Rybak, vara mer än bara Allvarlig Ung Man Med Stråke. Men där Russell sökte sig till discon och Rybak till "Let's Dance" valde Wolf en annan väg. Wolf ville bli popstjärna. Popstjärna på riktigt. Och en transformation inleddes, inte helt olik den transformation från pojke till varg som han sjöng om på sin första skiva.

"Accident & Emergency" från förrförra skivan "The Magic Position" var första ledtråden. En sprittande popdänga med en video där Patrick Wolfs poserande var det mest flamboyanta jag sett sedan Morrisseys storhetstid. Och nu är det dags igen. Nya singeln "The City" är faktiskt inte klok någonstans. Det är Patrick Wolf på "Fast Times At Ridgemont High"-humör. Det är åttiotal, sandstrand, smörig saxofon, bombastisk produktion, lika många kostymbyten som klyschor i videon och... ja, det är en fantastiskt medryckande låt. Min första reaktion var att förbluffat titta mellan fingrarna. Vad är det jag ser? Vad är det jag hör? Min andra reaktion var att det här faktiskt var ganska fantastiskt. Och det tycker jag fortfarande. Och för första gången på ett antal år är jag nyfiken på en kommande Patrick Wolf-skiva.

#197. The Walking Dead #83.

Spoilervarning! Läs inte vidare om du inte vill sabba "upplevelsen" av en av de mest vedervärdigt deprimerande serietidningarna i mannaminne.

"The Walking Dead" har länge varit en guilty pleasure för mig. Nu vet jag inte om jag kan kalla det för en "pleasure" längre. Inte känner jag mig särskilt "guilty" heller. Senaste numret fick mig mest att känna mig smutsig och eländig till mods. Numret slutar med att en av seriens allra viktigaste karaktärer - en åttaårig pojke - träffas av ett vådaskott och förlorar ena ögat och halva huvudet. Det är oklart om han överlever, men det ser onekligen mörkt ut, mörkare än på länge. Och där har jag ingen lust att läsa mer. Då har jag ändå läst Garth Ennis "Crossed", som innehöll minst lika brutala scener (om än med ett starkare narrativ än vad Robert Kirkman är kapabel till, dessutom med en tydlig början och ett tydligt slut). Men det är inte enbart känslighet som får mig att reagera starkt på utvecklingen i senaste numret av "Walking Dead", även om det naturligtvis också spelar in (jag hade faktiskt svårt att somna efter läsningen, och tycker fortfarande bilden på den lille pojken med ett hål i huvudet är genuint skärrande att titta på.)

Nej, framförallt har jag svårt att se hur serien ska kunna fortsätta kännas engagerande att följa. En serie som handlar om överlevnad under extrema omständigheter känns helt enkelt inte så intressant med en huvudperson som tagits ifrån alla incitament till att hålla sig vid liv. Det blir lite som Cormac McCarthys "The Road" om sonen dött i början och pappan bara irrat runt planlöst och grinat sig genom historien. Det är ju också en berättelse, men kanske inte en berättelse som säger särskilt mycket, och att bli deprimerad bara för sakens skull är inget jag eftersträvar längre.

Men jag kommer härda ut ett litet tag till. Jag tänker inte engagera mig mer i Rick Grimes och hans vänners vidare öden, men jag är nyfiken på hur Kirkman ska reda ut det här. Det känns som om han målat in sig i ett hörn, och jag vill veta om han klarar att måla sig ut igen.