fredag 18 februari 2011

#184. En låt #9.

Manic Street Preachers - Umbrella

Alla låtar jag listar under rubriken "En låt" måste inte vara bra. Manic Street Preachers cover på Rihannas "Umbrella" är ett ypperligt exempel på det. Jag vet inte om den är fullständigt patetisk eller ganska gullig. Kan inte bestämma mig. Bra kan jag i alla fall inte kalla den. Den är på tok för svulstig, och gitarrerna låter plågsamt kvasihårdrockiga. Som väl Manics ofta låtit när de låtit som sämst.

Annars måste jag säga att jag faktiskt känner mig ganska nyfiken på gruppens senaste skiva, "Postcards From A Young Man". Och överlag tycker jag man börjat märka en omvärdering av gruppen. Tidigare nämnda "Postcards..." har ju fått riktigt skapliga recensioner, och Nicky Wire hyllas unisont för sitt upprop för de brittiska biblioteken. Och just i afton sitter jag faktiskt tillbakalutad i soffan och lyssnar på James Dean Bradfield-producerade Johnny Boy-skivan - som ju visserligen är lite för gammal för att kunna räknas som ett tecken på en begynnande Manics-revival...

Men jag hoppas verkligen att jag inte är helt fel ute i min teori. Även om "Umbrella"-covern är ostig så behöver vi Manic Street Preachers just nu. Vi behöver deras kampsånger, och deras aldrig sinande kämparanda.


2 kommentarer:

Filip sa...

Fan, det är just de där kvasihårdrockiga gitarrerna som har gjort att jag inte riktigt har tagit Manics till mig. Att de har gjort en del strålande låtar är en annan femma.

Niklas sa...

När jag gick i gymnasiet hade jag inget problem med deras gitarrer, då älskade jag Manics med hela mitt hjärta. Däremot märkte jag redan då att deras skivor bestod av ungefär 35 - 40 % bra låtar, resterande var gammalt mög, knappt värdigt att vara b-sidematerial. Så har de liksom alltid varit. Lite synd. Väntar fortfarande på deras första helgjutna skiva. Utan kvasihårdrockgitarrer.