En halvtimme in i unisont hyllade "Winter's Bone" är jag missnöjd. Det är något som klingar falskt. Det är något som inte riktigt känns trovärdigt. Om det är huvudpersonens Rees (Jennifer Lawrence) stenhårda Clint Eastwood-blick eller de nästan parodiskt sunkiga miljöerna befolkade av gamla återanvända Harmony Korine-statister vet jag inte. Men något känns tillgjort. Sen går ytterligare en halvtimme, och något händer. Antingen byter filmen riktning, eller så är det jag som inser något: jag har tittat på "Winter's Bone" med helt fel glasögon! Jag har tänkt drama. Jag har tänkt socialrealism. Jag har tänkt tårar och empati. När filmen i själva verket är hederlig gammal noir, skickligt förklädd förvisso, med en 17-årig tjej i huvudrollen och med kylslagna amerikanska skogsmarker som skådeplats. Men ändå. Alla nödvändiga ingredienser finns ju här. Ett mysterium, en stenhård huvudperson som väser fram korthuggna repliker, ljusskygga karaktärer en masse, konspirationer och oheliga allianser. Att det är mer rutiga skjortor än trenchcoats, mer ansiktsbehåring och färre tänder än brukligt, det är bara villospår. Och "Winter's Bone" är, trots allt, en riktigt bra film. Tawni O'Dells "Avvägar" korsad med valfri kioskdeckare, allt briljant regisserat av Debra Granik. Jag är imponerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar