Fyra år är en lång tid, fem år ännu längre. I musikvärlden kan det vara kolossalt mycket tid. Särskilt när det handlar om hype. När jag i fredags hittade Le Sports första och enda skiva "Euro Deluxe Dance Party" stod jag länge och vred och vände på den. Jag mindes att jag, några veckor under 2005, faktiskt tyckte att "Tell No One About Tonight" var en rätt klatchig låt. Det rådde Pet Shop Boys-feber i hela musikjournalistsverige, och så även i min vinylsamling. Le Sport, eller Eurosport som de då hette, var helt rätt där och då. Jag tyckte aldrig de var fantastiska, men småkul. Och eftersom tanken på att kunna lyssna på "Tell No One About Tonight" nu i fredags, föreföll ganska lockande, lade jag ut en tjuga på skivan. Detta trots ett anskrämligt omslag, och trots att jag minns att jag redan då, när det begav sig, kände mig väldigt skeptisk till det plötsliga vurmandet för eurodisco...
Tiden har inte varit snäll mot Le Sport. Och förmodligen inte heller mot den våg av liknande band som debuterade och försvann i samma veva. Det finns korta ögonblick av, om inte briljans så åtminstone kvalitativt låtsnickrande på den här skivan. Men de är få. Det mesta låter precis likadant, hela tiden. Och det låter billigt. Framstressat. Ofärdigt. Det smått infantla, som säkert tyckte var uppfriskande då ("en perfekt motvikt till rockisternas krav på autenticitet!"), känns bara som tröttsamt poserande idag. Och en titel som "If Neil Tennant Was My Boyfriend" är ju för fånig för att ens vara värd att kommentera.
Egentligen är väl "Euro Deluxe Dance Party" en väldigt harmlös skiva, varken särskilt bra eller särskilt dålig, och inte alls förtjänt av en lång sågning. Men den gör mig väldigt glad att vi idag skriver 2011 och inte 2005.
Tiden har inte varit snäll mot Le Sport. Och förmodligen inte heller mot den våg av liknande band som debuterade och försvann i samma veva. Det finns korta ögonblick av, om inte briljans så åtminstone kvalitativt låtsnickrande på den här skivan. Men de är få. Det mesta låter precis likadant, hela tiden. Och det låter billigt. Framstressat. Ofärdigt. Det smått infantla, som säkert tyckte var uppfriskande då ("en perfekt motvikt till rockisternas krav på autenticitet!"), känns bara som tröttsamt poserande idag. Och en titel som "If Neil Tennant Was My Boyfriend" är ju för fånig för att ens vara värd att kommentera.
Egentligen är väl "Euro Deluxe Dance Party" en väldigt harmlös skiva, varken särskilt bra eller särskilt dålig, och inte alls förtjänt av en lång sågning. Men den gör mig väldigt glad att vi idag skriver 2011 och inte 2005.
2 kommentarer:
Hey! Den rullade faktiskt friskt en gång i tiden. Tycker nog fortfarande att den har sina stunder. Ett tag var jag och en kompis extremt fästa vid You're Brother Is My Only Hope, men Eurosport Music Baby! från Tell No One About Tonight-EP:n är nog ändå min favorit.
Skulle jag höra Tell No One... på ett dansgolv idag hade jag nog börjat spinna lite inombords ändå. Som hel skiva kan jag däremot tänka mig att den känns rätt tråkig och daterad.
Jo, men absolut. Enskilda låtar har ju dansgolvspotential, helt klart, och många skulle nog dansa av ren och skär nostalgi också. Jag också.
Förmodligen fungerade Eurosport/Eurospot/Le Sport bättre i singelform än på hel skiva, för det blir väldigt enahanda i längden. Dessutom minns jag att de första låtarna kom under sommaren 2005, och då tyckte folk det var nytt och fräscht. När skivan väl kom, 2006, verkar det som folk redan hade tröttnat lite.
Skicka en kommentar