Jag har börjat läsa "Sputnikälskling", min första Murakami sedan läsfesten "The Wind-Up Bird Chronicle", som är en av mina starkaste läsupplevelser från de senaste åren. Att läsa den var som att sugas in i en underbar och otäck feberdröm. Hisnande. Inte konstigt att "Sputnikälskling" känns lite... lam. Lite som om någon bestämt sig för att skriva en bok som ska kännas som något av Haruki Murakami, lyckats väldigt bra med det, men inte mer än så. Kanske ligger problemet också i mig själv. När jag läste "Norweigan Wood" för säkert sju år sedan var han relativt okänd, åtminstone för den stora massan. "The Wind-Up Bird Chronicle" läste jag innan den översatts till svenska, och fick därmed känna mig lite före. Nu läser alla Murakami, vilket innebär att jag, genom att läsa "Sputnikälskling", blir en Murakami-läsare. Jag har en diffus, svårbeskrivlig bild i mitt huvud av hur en Murakami-läsare är och beter sig. Någon som är lite präktig, lite stolt över att läsa någon som varken är svensk eller amerikan, lite nöjd med att kunna nicka igenkännande åt det återkommande litterära och popkulturella refererandet. Jag är inte helt bekväm med att vara en.
Nu var det egentligen inte det jag ville skriva om, utan om det jag faktiskt, verkligen, tycker om med "Sputnikälskling", precis som med hans tidigare böcker. Musikaliteten. Det finns en melodi i språket som inte ens översättningen lyckas tysta. Och så är det de små passningarna här och där. Som när berättarjaget tillsammans med huvudpersonen Sekume går på café, och i högtalarna spelas Astrud Gilbertos "Take Me To Aruanda". Jag tycker bättre om Gilberto i teorin än i praktiken, men plötsligt finns det ingenting jag hellre vill lyssna på än hennes "Beach Samba". Kanske är Murakami helt enkelt vår tids främste rockjournalist? Med bara ord på papper målar han upp scener, som precis som i mina favoritfilmer, förvandlar de ackompanjerande sångerna till odiskutabla mästerverk.
Efter "Norweigan Wood" framstod ju Beatles-låten med samma namn som gruppens klart största stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar