tisdag 9 november 2010

#146. The Walking Dead.



"The Walking Dead"
är en av de serier jag inte missar ett nummer av. Den är oerhört beroendeframkallande, utan att egentligen på något sätt vara fantastisk. Köpte nyligen den tjocka samlingsvolymen med de första 48 numren, och kunde konstatera att den inte riktigt håller vid en omläsning. Det är en snygg och spännande serie, med ett rätt tajt manus av Robert Kirkman, och Charlie Adlards teckningar blir bara bättre och bättre - hans karaktärsdesign är fenomenal; hela persongalleriet har distinkta utseenden utan att vara mer extrema än du och jag.

Men den är ibland lite klumpig i sitt berättande. Lite yxig i dialogen. Kirkman vill berätta en realistisk pågående historia om livet under och efter zombiekatastrofen, men tar ibland lite väl stora kliv bort från formulan. Från den diskbänksapokalyptiska stämningen i "28 Dagar Senare" till George Romeros överdrivna b-filmsfrossa i campiga "Land Of The Dead". inom loppet av ett par sidor. "The Walking Dead" lever rätt mycket på spänningen. Vem ska stryka med härnäst, och hur? Kirkman räds inte att mörda sina älsklingar. Vid en omläsning, när dödsfallen inte kommer som några överraskningar längre, försvinner en del av tjusningen. Och de senare numren av tidningen har i ärlighetens namn känts ganska trötta.

Återstår att se då hur den nya tv-adaptationen fungerar. Så här två episoder in är mina känslor kluvna. Jag har vissa invändningar. Jag förväntar mig inte en mångbottnad kvalitetsserie med känslomässigt djup, i stil med "Six Feet Under" eller "Mad Men". Karaktärernas handlingar är inget att diskutera över ett par glas vin på en middag, eller skriva artiklar om i DN Kultur. Zombiegenren lämnar liksom inte utrymme för sånt. Men lite mer teknisk finess hade inte skadat. Såväl fotot som själva berättandet känns stundtals lite daterat. Jämför med en serie som "Lost" (förvisso en onödigt krånglig serie med fler red herrings än riktig story, men den är berättartekniskt briljant i övrigt - se bara hur den under den första säsongen lyckades bolla ett brett persongalleri utan att någon kändes direkt ointressant, överflödig eller bortprioriterad) och skillnaden är milsvid.

Samtidigt kittlar "The Walking Dead" fanboynerven i mig som få tv-serier tidigare gjort. Jag hade hellre sett Peter Krause i rollen som Rick Grimes, men i övrigt är det närmast perfekt casting. Glenn och Dale är som utklivna ur varsin serieruta. Så här långt har man dessutom, i ganska stora drag, varit serien trogen, utan att det blir förutsägbart för mig som redan läst den. Karaktärer har lagts till, de bästa bitarna och har utökats och förbättrats. Att det ibland är lite småtaffligt kan jag se förbi.
"The Walking Dead" är, på tv liksom i pappersform, en guilty pleasure.
Jag längtar efter nästa avsnitt.
Med ansiktet rodnande som efter ett zombiebett.

4 kommentarer:

Johansson sa...

Walking dead är ingen guilty pleasure. Den har ju blivit tokhyllad här och där...:).

Guilty pleasures är sunkserier som Navy CIS, Nikitao ch CSI Miami..:).

Niklas sa...

Inte en guilty pleasure i största allmänhet, men för mig. Vad tycker du om den?

Filip sa...

Det bästa av två världar: Zombie möter haj i Zombie 2

http://www.youtube.com/watch?v=uOSN2s8FY8Q

Notera gärna den fantastiska kommentaren "this could happen... zombies don't need air" som ligger under klippet.

Apropå serier, hur lyder slutdomen om This Is England 86?

Niklas sa...

Haha! Hyrde faktiskt den filmen någon gång i gymnasiet. Trodde inte mina ögon när hajscenen kom. Så coolt!

This Is England ja, det växte ju mycket riktigt med tiden. SLutade betydligt bättre än det började. Men på det stora hela... Tja. Inget mästerverk.