#142. Tradera-mysterier.

Har upptäckt något lustigt/märkligt.

När jag jagar skivor på Tradera är det ett gäng återkommande namn som oftast är med och duellerar om dyrgriparna. Samma personer lägger ofta också själva ut skivor till försäljning. Inte så konstigt. Men samtidigt...
Samma person som sålde på mig ett gäng skivor med Smog och Felt var nu med och slogs om Teenage Fanclubs debutskiva.
Samma person som sålt mig skivor med Bonnie "Prince" Billy och Archers Of Loaf kämpar med näbbar och klor om Robert Forster och BMX Bandits.
Jag försöker frammana en bild av hur deras skivsamlingar ser ut (eftersom de budar på skivor bör de ju rimligtvis ha skivsamlingar, eller hur?) och tycker mig ana hyllor liknande mina egna. Ändå är det skivsamlingar där man uppenbarligen har gjort sig av med element som är så fullkomligt omistliga i min egen. Inget Felt men däremot Teenage Fanclub? Ingen Bonnie "Prince" Billy men däremot BMX Bandits?
Det går inte ihop.

#141. This Is England '86.

Såg första avsnittet av Shane Meadows tv-uppföljare till "This Is England" igår.
Mitt omdöme:
Njaaaa.
Det här funkar ju inte riktigt. För lite allvar, för mycket buskis. Var karaktärerna så här mycket färgglada seriefigurer i filmen? I så fall har jag helt förträngt det. Det är helt enkelt mer Ulf Malmros än Ken Loach (om "Tjenare Kungen" hade utspelats i England hade den sett ut precis så här), och så vill vi ju inte ha det. Man kan ackompanjera debila rullstolsracescener med hur mycket Housemartins som helst, det är fortfarande debila rullstolsracescener. "Happy Hour" innebär inte automatisk friskrivning. Men jag kommer fortsätta kolla ändå. Fortsätter det lika illa är pinan kort - bara fyra avsnitt - och serien har hyllats rejält av folk som brukar veta vad de snackar om. Kanske tar det sig.

#140. En hjälte!

Har nu kommit till sista avsnittet av "Prime Suspect", och det känns rätt sorgligt. Ännu sorgligare är att DS Jerry Rankine bara fick vara med i ett avsnitt. Rankine är nog min nya idol. Han har lika många ansiktsuttryck och tonlägen (sur) som han har kulörer i garderoben (urblekta jeans) och påminner därmed mer om en medlem i The Bear Quartet än en snut från Manchester. Men snut är han, en rättskaffens, modig och kompromisslös sådan med tonvis av integritet. Han spelas av David O'Hara, som jag inte visste att jag sett i filmer som "Braveheart" och "The Departed". Kommer hålla utkik efter honom nu. Jag gillar inte ordet "cool", men ordet uppfanns för skådespelare som David O'Hara.

#139. Nytt med Nicolas Makelberge.

Så sent som i våras efterfrågade jag en ny Nicolas Makelberge-skiva, och nu ser det ut som om gud hör bön. Redan nästa tisdag släpps nya albumet "The Unforgettable Planet", och en fantastisk skivhöst blir ännu bättre. "Dying In Africa" släpptes precis när jag flyttat till Stockholm, hösten 06. Den fick agera ljudspår till ett helt nytt liv. Förutsättningarna för nya är minst lika goda. Det var länge sedan jag var så förväntansfull. Tack SG för tipset!

#138. Faces.

Såg klart min första Cassavetes imorse. Klockan var fyra, och jag kunde inte somna om efter att ha flaskmatat min son. Hade börjat kolla under liknande omständigheter några nätter tidigare, men det var först nu jag kom till slutet. Att se filmer uppstyckat på det sättet kan givetvis grumla ens omdöme något. Att se ena halvan i en sinnesstämning, andra halvan i en annan... Klart det får konsekvenser. Och jag vet inte alls vad jag egentligen tycker om John Cassavetes "Faces". Å ena sidan - en briljant film. Å andra sidan - en rätt jobbig film. Och egentligen - pudelns kärna, ett bättre filmiskt hantverk än en bra film.

Richard och Maria är ett par i kris. Han, grånande, i sextioårsåldern, hon på väg mot fyrtio, men med ungdomen i behåll. Under en blöt utekväll träffar Richard en prostituerad som han förälskar sig i. Dagen efter meddelar han Maria att han vill skiljas. På en nästan lika blöt utekväll med väninnorna träffar Maria en yngre kille, kanske en gigolo, kanske en sol-och-vårare.

Filmen består egentligen av ett fåtal, men långa scener, små kammarspel med dialog som pendlar mellan att vara briljant och ganska infantil. Det pratas mycket, men det mesta måste läsas mellan raderna, som i en Hemingway-novell. Det är underhållande ibland, men väldigt sällan engagerande på riktigt. Ingen känns riktigt sympatisk, ingen känns riktigt intressant. Bara ett människoöde griper tag - den berusade gamla damen som faller handlöst för Seymor Cassels slemmige toyboy.

Men tekniskt finns inget att klaga på. Snyggt (nervigt och närgånget) foto, bra skådespeleri, överlag bra energi och driv, som gör att filmen inte tappar tempo, trots att inget särskilt händer. Samma berättartekniska skärpa och ett mer tilltalande manus, och vi snackar storverk. Jag är säker på att John Cassavetes uträttade ett par sådana. Det blir mer av honom framöver.

#137. Den otidsenlige Håkan Hellström.

Jag köpte "2 Steg Från Paradise" igår. Fyra lyssningar senare är jag helt golvad. Vilken skiva! Och som den växer! Det finns mycket att säga om den, och ont om tid att säga det på. Just nu känns det mest angeläget att tala om hur befriande och underbart otidsenlig han är, Håkan. Bara en sån sak som att han vågar sjunga om trasiga och smutsiga människor, ni vet, den sortens folk som inte riktigt får plats i det här landet längre. Bara en sån sak som att han vågar sjunga om något så obehagligt och kommunistiskt som solidaritet.

"Hur många mornar bakom kyrkan
har jag inte mött Boubacan,
det Gambianska fyllot,
en vän är en vän hur taskigt livet än gått"

#136. En låt #8.

Take It Easy Hospital - My Sleepy Fall

"Noone Knows About Persian Cats" var tyvärr inte riktigt så bra som jag hade hoppats på, men likväl en sevärd film. Iranska filmer ser jag inte så ofta som jag borde, och Iransk film om den Iranska indiescenen ser jag än mer sällan. "...Persian Cats" skildrar ett gäng band och artister som fortsätter spela rock'n'roll fast regimen gör allt för att stoppa dem (I Iran har man, milt uttryckt, märkliga lagar och bestämmelser kring framförande av musik). I mörka källarlokaler, vindsrum och ladugårdar i öknen gömmer sig unga killar och tjejer i snedlugg och Strokes-tischor och gör sitt bästa för att imitera de västerländska artister de snappat upp på internet. I en rörande scen berättar den manliga hälften av Take It Easy Hospital om sin allra högsta dröm: att åka till Island och se Sigur Rós.
Att överhuvudtaget lämna landet är ett övermäktigt projekt bara det.

Den musik Take It Easy Hospital är långt ifrån något revolutionerande. Tänk dig din lillebrors kompis indieband som du oengagerat unnat en lyssning på MySpace, och du vet ungefär hur de låter. Men "My Sleepy Fall" är en genuint rar låt. Och även om jag inte skulle springa ut och köpa någon av duons skivor skulle jag dö för deras rätt att få släppa dem.

#135. Vila i frid, Solomon Burke.

Solomon Burke dog idag, 70 år gammal, på Amsterdams flygplats. Tråkigt. Jag spelar "We're Almost Home", en skiva jag hittade för en tia i en excentrisk skivsamlares källare i Karlskoga för många herrans år sedan. Jag brukade inte tycka den var något speciellt, och tänkte länge att Solomon inte var en soulsångare för mig. Men när jag nu lyssnar på skivan, dagen till ära, låter den faktiskt toppen. Inte rakt igenom, men enskilda låtar är lysande.

#134. Den jävla staden, och de jävla människorna.

Min mormor ska flytta från sitt hus på landet och in till en lägenhet i stan. Det är bra. Hon är för gammal för att ensam kunna hålla efter ett hus med tillhörande trädgård. Huset ska hon ändå ha kvar, för att kunna vistas där på somrarna. Det gläder mig. Jag älskar det huset. Som liten flyttade vi ofta, men mormor och morfars hus fanns kvar. Det är fortfarande en plats som jag blir trygg och avslappnad bara att känna doften av. Senaste tiden har jag tänkt rätt mycket på hur det skulle vara att flytta dit.

Jag har tidigare skrivit om hur verklighetens landsbygden sällan eller aldrig lever upp till illusionen om landsbygden. Det spelar ingen roll.
På en punkt kommer landsbygden alltid vara överlägsen staden:

Färre. Jävla. Idioter.

Ja, det är ju en sanning med modifikation. Jag flyttade ju till Stockholm just för att komma bort från alla idioter. Småstaden är full av trångsynta människor som finner stolthet i sina snäva världsbilder. Men småstaden - eller i det här fallet, ett ensligt hus i utkanten av småstaden - ger större möjligheter att stänga dem ute. Slippa se dem. Slippa höra deras röster. En bra dag i mormors hus i Linnebäck behöver man inte se en enda människa. På sin höjd ett par bilar som passerar nere på landsvägen.

Vissa dagar, exempelvis dagar då man läst läsarkommentarer på Aftonbladet.se, låter det som en absolut utopi, en drömtillvaro. Det stora problemet är ju vad jag skulle ta mig till när jag tröttnat på den.

#133. These past weeks.

Som ni säkert märkt har mina "This past week"-inlägg uteblivit de senaste veckorna. Det beror inte på att mitt liv urvattnats på innehåll. Det tar helt enkelt för mycket tid att sitta och klippa och klistra från Facebook en gång i veckan. Om någon av er blir desperat efter mysiga tidbits från mitt fascinerande liv får ni väl rota fram mig på Fejjan helt enkelt. Niklas Sörensen heter jag. Så, då har man outat sig också. Mordhot undanbedes.

#132. Prime Suspect.

Igår kväll avslutade vi del 3 av "Prime Suspect", och jäklar vilken bra serie det är (eller var, den har ju några år på nacken, även om det inte märks annat än i fotot och i somliga karaktärers frisyrer).

Jag har i regel svårt för polisserier, men det här är något alldeles extra. Jag har svårt att sätta fingret på varför. Det är ett flertal subtila faktorer som gör det. Egentligen är det ju ett koncept som gjorts till leda. Lite polisarbete, lite politiskt intrigerande, lite gnabb på kontoret, lidande privatliv, kedjerökande och drickande. Det är bara det att det är så finslipat in i minsta detalj, så perfekt konstruerat. Trots att varje del är närmare fyra timmar långa är det väldigt ont om dödtid. Knappt märkbart bygger manusförfattarna upp våra relationer till karaktärerna, och snart vill vi stanna hos dem, se mer av dem, hur ruttna de än må vara. Och Jane Tennison måste ju vara Helen Mirrens paradroll.