#83. Hallam Foe.

Jag gillade verkligen "Hallam Foe". Det trodde jag inte efter tio minuter. Den börjar som tusen andra filmer av den här sorten; Hallam (Jamie Bell, känd som Billy Elliot i "Billy Elliot") är quirky och utanför och beter sig allmänt märkligt. Till största delen beror det förstås på taskiga familjeförhållanden. Hans mamma har nyligen dött, och Hallam misstänker pappans nya fru för att ha mördat henne. Han rymmer till Edinburgh, där han springer på en kvinna (Sophia Myles som spelade love interest i underskattade "Art School Confidential") närmast på pricken lik hans mamma. Och här tar filmen fart på allvar. Dels blir handlingen befriande oförutsägbar. Dels är den lika gripande som den är rolig. Att den aldrig någonsin är särskilt trovärdig spelar ingen roll. Det är inte den sortens film. Tänk magisk realism, men utan magi, och med lika delar feel good som feel bad. Tänk romantisk komedi med bleka skottar och runda ord. Dessutom ett soundtrack med skottepop av finaste märke; U.N.P.O.C, James Yorkston och King Creosote, för att nämna några. Inte en dålig film att spendera en och en halv timme tillsammans med.

#82. Robert Forster-intervju i senaste Believer.

Fick just veckans infomail från Papercut. Som alltid börjar plånboken rycka oroande i fickan. Den här gången är det (som så ofta annars) senaste numret av "The Believer" som lockar. (Jag har en hemlig dröm om att någon gång köpa på mig samtliga nummer av tidningen. I nuläget har jag inte ett enda).

Senaste numret, sjuttiotredje i ordningen, innehåller en (troligtvis) djuplodande intervju med Robert Forster från The Go-Betweens. Är det någon jag vill läsa en djuplodande intervju med så är det honom.

Mot Papercut!

#81. Jag tror det kommer regna idag, Suzanne.

Leonard Cohens "Suzanne" och Randy Newmans "I Think It's Going To Rain Today". Där har vi förmodligen de mest covrade låtarna i min skivsamling.

Tom Northcotts "Upside Downside", Judy Collins "In My Life" och Neil Diamonds "Stones" är skivor som alla tre innehåller covers på både "Suzanne" och "I Think It's Going To Rain Today". Utöver dessa återfinner man en "...Rain Today"-cover på Leonard Nimoys "The Touch Of Leonard Nimoy", och en version av "Suzanne" på Jeremy Dormouse-skivan jag nämnt tidigare. Hur många fler som spelat in dem vet jag inte, men kunskapen är bara en AllMusic-sökning bort för den nyfikne. En titt på Spotify gav högvis med träffar på just "Suzanne". Bland höjdpunkterna fanns en finsk inspelning, en synthpopversion och en gladpunkdito.

Men var ligger dragningskraften? Leonard Cohen är fantastisk, men jag har aldrig tyckt "Suzanne" stuckit ut nämnvärt - det är en bra låt bland många bra låtar i hans diskografi. Ändå har den blivit någon slags singer-songwriter-standard. Newman har jag just ingen relation till, men "I Think It's Going To Rain Today" slår mig inte heller som någon makalös låt. Ändå har den onekligen slagit an en ton hos många. Masspsykos?

#80. Ett annat Llojd.

En av mina mindre trevliga egenskaper är min ovana att slå dövörat till när någon vill tipsa mig om något. Jag vill upptäcka saker och ting själv, i min egen takt, när jag har tid och lust. Ingen ska tala om för mig vad jag ska lyssna, titta, känna eller smaka på. Jag missar en hel del bra grejer på det sättet. Dumt. För de gånger jag faktiskt lyssnar och tar till mig blir jag ju oftast positivt överraskad. Som jag blev av Llojd.

När min vän John första gången nämnde dem i en statusuppdatering på Facebook, trodde jag först det var en kreativ stavning av "Lloyd", som i Lloyd Cole. Jag blev glad och hoppades att han börjat lyssna in sig på en av mina absoluta favoritartister. Lika lite som jag själv vill bli tipsad, lika glad blir jag när någon tar till sig av något jag själv lovordat. Men så var inte fallet. Llojd visade sig vara två Kalmar-söner i Stockholms-exil, därtill vänner till nämnda John. Här drog jag öronen åt mig. När vänner tipsar om vänners musik finns det sällan belägg för eventuella lovord. All kultur blir ju i regel alltid bättre om man känner dess upphovsman/kvinna. Personliga relationer och objektivitet går sällan hand i hand.

Llojd visade sig vara riktigt bra. Jag gav dem en lyssning, jag gav dem två. Jag har lyssnat en del på Llojd sedan dess. På många sätt är deras musik nog sommarens soundtrack, i den betydelsen att det är just sommaren 2010 jag kommer att tänka på när jag lyssnar på dem i framtiden.

Jag tycker om deras melankoliska melodier, deras svala elektroniska ljudbild, som ger mig samma bitterljuva känslor som Nicolas Makelberge, Boat Club och tidiga Radio Dept, utan att egentligen låta som någondera. Framförallt gillar jag deras jordnära texter. Utan större utsvävningar, aldrig högtravande, men likväl poetiskt, berättar de om utekvällar, rumlande, melankoli och tomhet. Kanske texter lättare att tröstas av när man är tjugo nånting istället för tjugo, going on thirty, men trots det texter som drabbar även mig. En positiv överraskning.

#79. En kommentar.

"Kvinliga serietecknare?! Av alla mina tjejkompisar så finns det ingen som
är speciellt rolig, i alla fall inte lika rolig som mina killkompisar. Är man i
en grupp med både tjejer och killar så är det väldigt väldigt sällan som en av
tjejerna är "pajasen". Detta pekar ju på att inkvotering av tjejer ger sämre
kvalité."

Kommentar till artikel i DN om Galagos framgångar med könskvotering. Föga förvånande är kommentarsfältet fyllt av arga, rädda män. Kommentaren ovan är egentligen inte mycket dummare än någon annan. Sverige är ett land av idioter. Galago är en fantastisk tidning, ett fantastiskt förlag, och initiativet är hedervärt.

#78. Det kallas amerikansk independentfilm.

Running With Scissors
Birds Of America

”Okej, i huvudrollen har vi en killle här va, en rätt vanlig kille, rätt sympatisk, någon man kan relatera till, okej?”
”Okej. Mörkhårig kanske?”
”Och han har en familj som är rätt galen va… Någon kanske är författare eller konstnär? En mamma som dricker? En pappa som stuckit? En bror som är deprimerad? Någon kanske har en konstig hatt? Eller bandage runt huvudet?”
”Nej, nej. Pannband!”
”Ja, för fan, pannband! Som I ”Royal Tenembaums”! Alla gillade ju den, eller hur?”
”Kan vi inte ha en scen där delar av familjen röker på tillsammans? För att visa hur liberala de är?”
”Absolut!”
”Sen måste vi ju ha en upplösning också… Hur fan ska vi avsluta filmen egentigen?”
”Någon dör? Någon rymmer hemifrån?
”Kan inte alla komma till insikt om något? Att livet är skört och vackert kanske?”
”Genom att någon dör eller rymmer hemifrån?”
”Perfekt!”
”Jag har en polare som spelar gitarr i ett indieband, han kanske kan spela in något diffust och stämningsfullt till soundtracket också?”

#77. The Walking Dead.

Robert Kirkmans långkörare "The Walking Dead" är inget jag tidigare skrivit om här på bloggen, trots att det är den serie jag läser med störst behållning varje månad. Kirkmans ambition har varit att göra "a zombie movie without end", en historia om världen efter zombiekatastrofen, som fortsätter långt efter att filmernas eftertexter börjat rulla.

Så här 75 lösnummer efter starten kan jag konstatera att Kirkman lyckats riktigt bra. Karaktärer har tillkommit, karaktärer har dött, men huvudpersonen Rick Grimes kämpar på. Serien handlar inte ens särskilt mycket om zombies längre, utan mer om hur människan försöker skapa sig en dräglig tillvaro i en värld som gått åt helvete.

Det återstår väl att se om Frank Darabonts kommande teveserie får fortsätta såpass länge, eller om den kommer fokusera på mer generiskt zombiesplatter. Just nu får det gärna bli hur det vill med den saken. Bara det faktum att teveserien snart har premiär är gott nog. En teasertrailer visades på Comic Con i helgen, och... Ack, mitt arma nördhjärta... Det här ser ju helt fantastiskt ut!



Nyfiken på serien? Delar av första numret finns nu som motion comic. En försmak på vad det handlar om. Dock gör sig storyn bättre med Charlie Adlard vid ritbordet. Tony Moore i all ära, men Adlards lite kantigare, mer realistiska teckningar är halva behållningen med "The Walking Dead".

#76. Halflead Bay.

Det är sommar i den australiensiska fiskebyn. Jamie har precis gjort ett viktigt mål i fotbollen och hyllas som hjälte på sin skola. Han får flickornas ögon på sig, framförallt strulige Alisons. Därmed får han också hennes våldsamme och svartsjuke pojkvän Dory efter sig. Hemma ligger Jamies mamma döende i MS. Pappan vill sälja huset och flytta in till stan för att kunna ge henne bättre läkarvård. Jamie har lite för mycket att tänka på. Livet ter sig kaotiskt och oreglerligt.

"Halflead Bay" är bara en av novellerna i Nam Les uppmärksammade - och med rätta hyllade - "The Boat". Men det är en novell jag tycker förtjänar lite extra uppmärksamhet. Dels är det den längsta i samlingen, men framförallt är det en novell som inte borde fungera, men som fullständigt knäckte mig. Jag menar, historien som sådan känns ju ganska banal. Det är som upplagt för ett Hallmark-drama, en tårdrypande uppväxthistoria komplett med smäktande stråkar och blekt foto, finstämda ögonblick varvade med pulshöjande actionscener. Därför är det så fascinerande och glädjande att det här lyckas beröra så starkt. Nam Les prosa är tät och kollosalt genomarbetad. Inte ett överflödigt ord, inte en överflödig mening. Ändå får han på 68 sidor mer sagt än vad som är brukligt i en hel roman. Karaktärerna skulpteras varsamt fram, replik efter replik, och känns fullständigt trovärdiga.

Och så var det där med stämningen. Dallrande heta sommardagar, nätter med mullrande åska och spirande kärlek. En tid som öronmärkts för lycka, men som bryts ned av gnagande oro och konstant turbulens. Känslan av att en ungdomens sorglöshet rinner ut mellan fingrarna. Jag tror jag känner igen den.

#75. Sånt jag ramlat över #1.

Tiger Tape - Skanstull



Så jäkla charmigt. Man blir liksom sjutton år, man hänger på Carmen, man lyssnar på "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg" för första gången. Jag blev riktigt glad när jag ramlade över den här låten på lunchrasten.

#74. Problemet.

Jag har ett problem. Våga inte kalla det ett i-landsproblem. Det är ett problem som äter upp mig. Problemet består av följande:

1) En skivsamling som vuxit ur sitt förvaringssystem. ELFA i all ära, men även det bästa har sina begränsningar.
"Köp färre skivor då!"
Mmmmm. Lär ju hända.



2) Lösningen? Jag byter ut alla jewelcase mot plastfickor! Lite tråkigt, för jag tycker om mönstret som skivryggarna bildar i hyllan, men vad gör man inte...



3. Och här kommer det huvudsakliga problemet. Det är stört omöjligt att hitta plastfickor som rymmer både skivan, konvolutet och skivryggen. Skivryggen är ju betydligt längre än konvolutet, så en för liten ficka innebär att baksidan måste vikas. Och det vill man ju inte. Någon som har något tips?

#73. Frances Bean Cobains konst (och ett hjärtskärande fotografi).

(via FadingYellow på Twitter)

http://www.dailymail.co.uk/tvshowbiz/article-1294730/Kurt-Cobains-daughter-Frances-Bean-puts-art-creepy.html

De växer upp så fort.
Kurt Cobain och Courtney Loves dotter Frances Bean Cobain fyller 18 nästa månad, och är i dagarna aktuell med en konstutställning i LA. Det är ingen fantastisk konst det handlar om, men inte anmärkningsvärt dålig heller. Liknar mest illustrationer från konvolutet till en Marilyn Manson-skiva. Eller målningar som random svensk svart och svår elev på estetiska programmet kunnat slänga ihop. Väldigt långt från min smak, men lite rörande är det trots allt.

Mer rörande än nånting annat, rent hjärtknipande faktiskt, är fotot av familjen Love/Cobain längst ner i artikeln. Har aldrig engagerat mig riktigt i historien om Kurt och Courtney, och Nirvana har aldrig varit mitt band. Men fotot (taget 1993, året före Cobains självmord) på den trasiga familjen på väg mot undergången är riktigt drabbande.

#72. Ensamheten.

Min semesterläsning har handlat mycket om ensamhet. Åtminstone böckernas titlar: "The Fortress Of Solitude" och "Resa Genom Ensamheten". Innehållsmässigt - inte lika mycket. Dylan Ebdus, huvudpersonen i Jonathan Lethems "Fortress Of Solitude" är ju inte mycket ensammare än vem som helst. Förvisso den enda vita killen i ett Brooklyn enbart befolkat av svarta, men kompisar har han ju. Och Plura har ju hur mycket folk som helst att knarka, dricka och äta goda, mustiga middagar tillsammans med. Den enda ensamheten som skildras i hans memoarer är ju den han själv valt på ensliga skärgårdsöar. Och självvald ensamhet är ju inte riktigt ensamhet. Vi behöver ett nytt ord för självvald ensamhet. Självsamhet?

#71. En låt #3.

His Name Is Alive - Bad Luck Girl

I dessa dagar, när band som Beach House och Best Coast toppar alla Pitchfork-läsares listor med sina blandningar av enkla 60-talsmelodier och vitt oljud, frågar jag mig ibland varför ingen någonsin pratar om His Name Is Alive. Visst, det pretentiösa namnet kanske avskräcker, eller kanske det faktum att deras experimentlusta ibland slår över och blir ganska jobbig. På "Stars On E.S.P." trillar de sällan över på den jobbiga sidan. Det är melodiöst, finstämt, ibland lite skramligt, men sällan så det skaver. I bästa spåret "Bad Luck Girl" låter det också väldigt modernt. Lyssna själva.

#70. Triss i treor.

En film per kväll har det blivit de senaste dagarna. Bra filmer alla tre, men med små fel och brister som hindrar dem från att bli ihågkomna någon längre tid. Men några rader kan de gott vara värda.




The Apartment

Jack Lemmon spelar CC Baxter, en kontorsråtta anställd på försäkringsbolag, med en alldeles egen karriärstege att klättra på. I utbyte mot goda vitsord lånar han ut sin lägenhet till kåta kollegor, som använder den som hemligt kärleksnäste. Baxter själv förpassas ut i natten medan kollegorna förlustar sig, men kan å andra sidan stiga i graderna snabbare än någon annan. Situationen blir mer komplicerad när hans chef får nys på det hela, och själv vill ta med Baxters kärlek Fran (Shirley MacLaine) till lägenheten.

The Apartment är egentligen en riktigt charmig bagatell, men den faller på två detaljer. 1.) Jack Lemmons överspel i filmens första timme - ren slapstick av den äldre skolan. Inte roligt. 2) Billy Wilder står för regin. Allt annat än mästerverk är en stor besvikelse.



The Crazies

Zombieskräck utan zombies, lustigt nog en remake på en gammal George Romero-rulle. Ett flygplan med farlig last kraschar i ett vattendrag utanför en amerikansk småstad. Vattendraget visar sig förse hela stan med vatten, och invånarna transformeras en efter en till mordiska galningar. Överlag en rätt trevlig överraskning. Det skulle kunna bli fullständigt värdelöst, men är till och från riktigt spännande, kompetent och engagerande. Tyvärr blir det lite väl mycket upprepning framåt slutet - olika variationer på en och samma scen, om och om igen.

Greenberg

Senaste Noah Baumbach-filmen har jag peppat på ett bra tag, och "Greenberg" lever till stor del upp till förväntningarna. Ben Stiller är bra som deprimerad skitstövel, och överlag har jag inga invändningar. Men jag tror det är en film som vinner på att ses flera gånger. Baumbachs manus skrapar bara på ytan, men mellan raderna anas väl definierade och komplexa karaktärer. Såväl den här som Baumbachs förra, "Margot At The Wedding" är filmer som är små utsnitt ur människors liv. När filmerna är slut måste allt inte nödvändigtvis ha förändrats, ingen måste ha lärt sig något. Men vi som tittare har kanske fått en ökad förståelse för karaktärerna och deras handlingar. Jag kommer att se "Greenberg" igen. Jag lär upptäcka lika mycket nytt som jag gör varje gång jag ser om "The Squid & The Whale".

#69. Lloyd Cole lever!

Det här gjorde mig glad. Rätt gamla nyheter måhända, men ändå värt att föra vidare. Lloyd Cole släpper nytt i september. "Broken Record" heter skivan, och ska vara inspelad med bandet The Small Ensemble, bestående av gamla kamrater från Commotions och Negatives. Det blir säkert kanon! Ännu en anledning att se fram emot hösten.

#68. Harvey Pekar död.

Mycket tråkigt. Serieförfattaren Harvey Pekar har gått bort efter flera år av sjukdom. Pekar låg framförallt bakom självbiografiska serien "American Splendour", som filmatiserades för ett par år sedan. Jag började nyligen läsa "Our Movie Year", serien som skildrar tiden kring filminspelningen. Pekars serier är lika roliga, cyniska, rörande och ibland långtråkiga som livet självt. Ordet "diskbänksrealism" kunde ha uppfunnits för den här killen. Vila i frid.

#67. Francesco Francavilla.

Tack vare seriebloggen Shazam, som hade vänligheten att länka till Comic Twart, en blogg där olika serietecknare ger oss sina egna varianter av olika seriefigurer, har jag funnit en ny favorittecknare. Francesco Francavilla är inte den ende som bidragit med fantastiska teckningar, men hans tolkningar är de mest stilfulla och intressanta. Han har en förkärlek för att placera figurer i en Pulp-kontext som klär de flesta alldeles fantastiskt bra. Kolla själva, här.

#66. Semestermatematik.

På måndag har exakt en vecka av min semester passerat. Eftersom jag har semester i tre veckor innebär det att jag har dubbelt så lång tid kvar. Det känns ju bra. Men! Bara några dagar senare, i mitten av veckan närmare bestämt, har vi nått halvtid. Då har halva semestern runnit förbi, och det är bara en och en halv vecka kvar tills plikten kallar igen. Inte lika roligt.

Hur långt är det mellan hopp och förtvivlan? Tre dagar.