Det är sommar i den australiensiska fiskebyn. Jamie har precis gjort ett viktigt mål i fotbollen och hyllas som hjälte på sin skola. Han får flickornas ögon på sig, framförallt strulige Alisons. Därmed får han också hennes våldsamme och svartsjuke pojkvän Dory efter sig. Hemma ligger Jamies mamma döende i MS. Pappan vill sälja huset och flytta in till stan för att kunna ge henne bättre läkarvård. Jamie har lite för mycket att tänka på. Livet ter sig kaotiskt och oreglerligt.
"Halflead Bay" är bara en av novellerna i Nam Les uppmärksammade - och med rätta hyllade - "The Boat". Men det är en novell jag tycker förtjänar lite extra uppmärksamhet. Dels är det den längsta i samlingen, men framförallt är det en novell som inte borde fungera, men som fullständigt knäckte mig. Jag menar, historien som sådan känns ju ganska banal. Det är som upplagt för ett Hallmark-drama, en tårdrypande uppväxthistoria komplett med smäktande stråkar och blekt foto, finstämda ögonblick varvade med pulshöjande actionscener. Därför är det så fascinerande och glädjande att det här lyckas beröra så starkt. Nam Les prosa är tät och kollosalt genomarbetad. Inte ett överflödigt ord, inte en överflödig mening. Ändå får han på 68 sidor mer sagt än vad som är brukligt i en hel roman. Karaktärerna skulpteras varsamt fram, replik efter replik, och känns fullständigt trovärdiga.
Och så var det där med stämningen. Dallrande heta sommardagar, nätter med mullrande åska och spirande kärlek. En tid som öronmärkts för lycka, men som bryts ned av gnagande oro och konstant turbulens. Känslan av att en ungdomens sorglöshet rinner ut mellan fingrarna. Jag tror jag känner igen den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar