Det var på biblioteket i Farsta, förra veckan. Jag hajade till vid novellhyllan. Namnet på ett av omslagen såg vagt bekant ut. Jag tog upp boken, "Städer", och läste författarpresentationen. Ja, porträttbilden och åldern sa att jag nog mindes rätt. Nog är det väl samma Maxim Grigoriev som jag mailväxlade med sent på 90-talet? (På den tiden då man fortfarande började prata med folk på Passagen-chatten och därefter mailväxlade).
Han hade en hemsida där han, om jag minns rätt, skrev en lång hyllning till Pulps "This Is Hardcore", och själv hade jag en hemsida där jag mest skrev om olycklig kärlek och Smashing Pumpkins. Det är länge sedan, det pågick inte särskilt länge, och det var nog aldrig något särskilt djupsinnigt vi skrev (åtminstone inte jag som var rätt korkad på den tiden, om än med någon form av vilja att framstå som smartare än jag var - kanske hade jag just börjat lyssna på The Smiths?) så det skulle inte förvåna mig om han glömt bort det - jag hade ju faktiskt själv glömt det fram till det att jag höll "Städerna" i händerna.
Jag har läst hälften av novellerna nu, och tycker mycket om dem. Det är noveller som känns som omslaget ser ut: Ödsliga. Tomma. Fyllda av något slags tvivel på allt, tillvaron, existensen, meningen. Och de fångar de känslorna så väl att stämningen sitter kvar i kroppen långt efter läsningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar