Vi var och tittade på huset på bilden i helgen. Det var inte perfekt, men det hade stor potential, och omgivningarna var magiska. Här fanns det mesta jag tänker på när jag tänker mig ett liv på landet. Utom en stor trädgård då, och utan möjligheten att ha ett eget litet privat bibliotek (riktigt så stort var inte huset).
Från bryggan där Waxholmsbåten lade till ringlade sig en dammig väg förbi lanthandel (med postombud, apotek och Systembolag - inte helt oviktigt), krog och bageri, vidare förbi små röda hus med vita knutar, gärden och hästhagar och gårdar, krökte sig runt öns norra brygga och vidare upp till huset i fråga. Nyckeln hängde där mäklaren sagt att den skulle hänga. Säljaren var inte hemma. Jag låste upp och vi gick in. Och ja, det fanns potential, som sagt. Vardagsrummet/köket var en orgie i furu, men även furu kan målas, och med hjälp av lite strategiskt utplacerad växtlighet i trädgården skulle nog närmaste grannarnas veranda kunna skymmas lite grann.
Här skulle man nog kunna trivas, oavsett årstid. Elda i öppna spisen om vintern. Bada i havet om sommaren. Leta insekter på fälten om våren. Plocka bär och svamp när höstmörkret och dimman sveper in över ön.
Idag pratade jag med banken, och som vanligt efter ett samtal med banken fann jag mina drömmar grusade vid mina fötter. Även om det inte är något problem att få in huset i min "privatekonomiska kalkyl" är det för riskabelt av andra orsaker. Det finns ingen historik över vad liknande hus i området sålts för, risken att jag/banken inte får tillbaka pengarna är för stor. Tycker de. Kanske har de rätt. Kanske vore ett köp idiotiskt. Jag känner mig ändå lite snopen.
2 kommentarer:
Vad surt.
Ja, det var tråkigt. Men det finns säkert andra ställen. Det fina med skärgården är att jag, som inte har körkort, enkelt skulle kunna packa en väska, sätta mig på cykeln, cykla ner till Strömkajen och sen bara sitta på en Waxholmsbåt med en god bok en stund, och sen vara framme.
Skicka en kommentar