Gårdagens skivfynd.

King Creosote, James Yorkston och en hel radda andra kända och okända artister i folkgenren tolkar halvobskyra legenden Lal Waterson. Sämre kan man ha det. Nu vill jag grotta ner mig i Lal Watersons egna skivor, och The Watersons samlade diskografi, och gärna se filmen "Travelling For A Living". Fint omslag också.

Jag tror bestämt...

... att jag måste börja titta på tv-serien "Peaky Blinders". Bara en sån sak som att Cillian Murphy plockar fram tweedkostymerna han bar upp så stiligt i "The Wind That Shakes The Barley" gör den till ett måste.

Utopia.

Smått besatt av den briljanta brittiska tv-serien "Utopia" just nu. Som en färgsprakande dekokt på Alan Moores, Grant Morrisons och Matt Kindts mörkt skruvade serier. Jag tänker inte beskriva handlingen mer än så. Det är bättre att ni får uppleva den själva. Men värd att nämna är musiken i serien, som inte låter som något annat ljudspår jag någonsin hört. Den, tillsammans med fotot, ger serien en alldeles unik, störd, stämning.

Helgen.

Musiken vecka 30.

Boende.

Ny dröm: huset här nedan, som vi ska titta på under semestern. Stället har renoveringsbehov, men ser i övrigt ut som rena idyllen, och ligger mitt emellan nya hemma (Stockholm) och gamla hemma (Värmland). Priset är så lågt att det nästan går att betala kontant. Återstår att se om det igenvuxet med mögel eller om det känns beboeligt.

Vill ha.

Nog är det väl skönt med värme, men jag börjar längta till hösten. Till regn. Till svalare temperaturer. Till att kunna andas igen. Till doft av multnande löv och fuktig ylle. Till en verklighet som påminner om naturbilderna i Nick Drake-dokumentären "A Skin To Few". I höst vill jag ha följande:

Harris Tweed-rock från Scottish House.

Kängor från Loake.

Paraply från London Undercover.

Filt/pläd, också från Scottish House.

Förmodligen nöjer jag mig med billigare alternativ än dessa.

Darwin awards.

Ibland tar dagen en oväntad vändning. På väg hem från jobbet hade jag exempelvis inte kunnat föreställa mig att jag en timma senare, i 33 graders hetta, med fyraåring och cykel på släp, skulle bestiga Högdalstoppen. Men så blev det. Tänk vilka äventyr ett litet sidospår kan leda in en på. Egentligen skulle vi ju bara ta en cykeltur till Högdalen och tillbaka. Så här i efterhand känns det som en aning dumdristigt, för att inte säga direkt livsfarligt. Risken för värmeslag var överhängande.

En låt #36.

Idy Lynn - Up In My Mind

På morgonen på väg till jobbet brukar jag ha svårt att bestämma mig för vad jag vill lyssna på. Då är shuffle-funktionen i iPoden guld värd. Särskilt roligt blir det när jag slängt in rejält med samlingsskivor i spelaren. Då blir det extra intressanta kombinationer. Som när stompig northern soul övergår i tysk bossa nova, vidare till skrammelpop från Merge-samlingen "Old Enough To Know Better" eller något skimrande från valfri Fading Yellow-volym.

Jag har naturligtvis lyssnat igenom samtliga Fading Yellow-skivor i min samling, men ganska ofta medan jag gjort något annat. Jag har gått in och ut ur vardagsrummet, missat delar av eller hela låtar, och sen inte riktigt kommit mig för att lyssna igen, för att andra skivor kommit emellan. Det måste vara förklaringen till att jag missat Idy Lynns magiska "Up In My Mind". När den dök upp i öronen imorse var den en uppenbarelse. Som en pårökt Margo Guryan, med en melodi svävande som en doft genom luften.

Men vem är Idy Lynn? Fråga inte mig. Hon tycks inte ha släppt mer än singeln där denna låt är b-sida, och på internet finns inga ledtrådar. Bara fler lyssnare som ställer samma fråga. 

The Imitation Game.

En film är ju aldrig så bra som sin trailer nuförtiden, så risken för besvikelse är överhängande. Ändå vågar jag mig på att känna en rätt stor pepp inför "The Imitation Game". Den har tre saker som verkligen talar för den: Benedict Cumberbatch, Matthew Goode och sanslöst snygga kläder.

King Creosote - From Scotland With Love.

Hurra! En skivsommar som redan lovar mycket gott blev just ännu ett snäpp bättre - King Creosote har släppt nytt! Och fint låter det, riktigt fint. Han sjunger vackrare än någonsin. Ibland är det nästan lite för slickt, men det stör inte farligt mycket, oftast är det bara otroligt vackert arrangerat, med stråkar, piano, och körer.

Favoriten är en ny version av gamla hymnen "Harper's Dough" (från "Kenny & Beths Musakal Boat Rides", som nu fått heta "Pauper's Dough" och fått en episkt storslagen inramning som påminner om gammal gospel. "You've got to rise above the gutter you are inside". Oerhört effektfullt. Ser fram emot att lyssna mer.

Musiken vecka 29.

Vill ha.

Med risk för att framstå som oklädsamt prylgalen: jag vill ha den här. Eight är en naturlig, akustisk iPhone-förstärkare. Det innebär att den inte behöver någon extern strömkälla, träet är snidat så det förstärker ljudet helt på egen hand. Snillrikt, och riktigt snyggt. Och svindyrt, förstås.

Note to self.

Skaffa den här också.

Hemnetknark.

Jakten på det perfekta boendet går vidare. Stället på bilden ovanför kostar fyra miljoner, men ligger trettiofem minuters bilresa utanför Stockholm, har mängder av rum och byggnader, fruktträd, snickeri, vedugn, allt man kan önska sig. Någon som har tre miljoner över och kan tänka sig dela gård med mig?

Note to self.

Läs denna.

Lyssnar förvisso inte fullt lika mycket på twee som för några år sedan, men det är fortfarande en estetik jag är väldigt svag (om än något för gammal) för.

Taggad.

Är just nu rätt taggad på att läsa den här boken, om bibliotekets roll i samhället och i historien. Köpte den på Myrorna idag, för fyrtio kronor. Borde egentligen inte handla något just nu, då jag är luspank, och det är nästan två veckor kvar till lön, men behövde belöna mig med något efter det dystra bakslaget igår. Och liksom göda drömmen om att någon gång i livet ha ett eget rum att kalla "biblioteket".

Den grusade skärgårdsdrömmen.

Vi var och tittade på huset på bilden i helgen. Det var inte perfekt, men det hade stor potential, och omgivningarna var magiska. Här fanns det mesta jag tänker på när jag tänker mig ett liv på landet. Utom en stor trädgård då, och utan möjligheten att ha ett eget litet privat bibliotek (riktigt så stort var inte huset).

Från bryggan där Waxholmsbåten lade till ringlade sig en dammig väg förbi lanthandel (med postombud, apotek och Systembolag - inte helt oviktigt), krog och bageri, vidare förbi små röda hus med vita knutar, gärden och hästhagar och gårdar, krökte sig runt öns norra brygga och vidare upp till huset i fråga. Nyckeln hängde där mäklaren sagt att den skulle hänga. Säljaren var inte hemma. Jag låste upp och vi gick in. Och ja, det fanns potential, som sagt. Vardagsrummet/köket var en orgie i furu, men även furu kan målas, och med hjälp av lite strategiskt utplacerad växtlighet i trädgården skulle nog närmaste grannarnas veranda kunna skymmas lite grann.

Här skulle man nog kunna trivas, oavsett årstid. Elda i öppna spisen om vintern. Bada i havet om sommaren. Leta insekter på fälten om våren. Plocka bär och svamp när höstmörkret och dimman sveper in över ön.

Idag pratade jag med banken, och som vanligt efter ett samtal med banken fann jag mina drömmar grusade vid mina fötter. Även om det inte är något problem att få in huset i min "privatekonomiska kalkyl" är det för riskabelt av andra orsaker. Det finns ingen historik över vad liknande hus i området sålts för, risken att jag/banken inte får tillbaka pengarna är för stor. Tycker de. Kanske har de rätt. Kanske vore ett köp idiotiskt. Jag känner mig ändå lite snopen.

Musiken vecka 28.

Nya bekantskaper: Razorcuts - fina, nya Morrissey-skivan - habil, Dean Wareham solo - habil, Rivulets - vackert och dystert, men inget jag direkt behöver just nu.

Veckans musikaliska upplevelse: Oddjob på kvällsbussen mellan Liljeholmen och Farsta Strand i fredags kväll. En egentligen totalt menlös bussresa i söderort kändes plötsligt nästan flärdfull och livsbejakande. Jag hoppade av tidigare och avslutade kvällen med en långpromenad hem. Det händer ungefär en gång per sekel.

En helg i rörelse.

 

Helgen är inte slut, men så här långt kan den sammanfattas med ett ord: rörelse. Jag har varit i rörelse ovanligt mycket den här helgen. Från fredagens promenad från min brors lägenhet i Gröndal till mina gamla hemkvarter i Mälarhöjden, och bussresan hem som jag valde att avsluta i Fagersjö för att sedan promenera hem genom nästan overkligt vackra villakvarter med trädgårdar upplysta av fullmåne, till dagens cykelturer med Frank och expeditioner kring foten av Högdalstoppen. Kameran följde med. Och imorgon blir det skärgården.

 

R som i Rimligt.

En samling Razorcuts och en EP Rivulets byttes just mot en tjuga på Myrorna. Jag fick skivorna, de fick tjugan. Känns rätt överkomligt tycker jag.

Cykel.

I eftermiddag har jag badat för första gången sedan 2008. Om det kan klassas som bada när man bara är nere till strax över naveln i vattnet. Det var trevligt att komma iväg, även om stranden inte är någon favoritplats direkt. Här i Stockholm blir det sån hysteri. Folk överallt. Vattnet känns lortigt, även på en plats med erkänt bra vatten, som Hökarängsbadet känns det som en dypöl för grisar. Det låg ett bildäck mitt bland sjögräset. Men som sagt, är glad att vi kom iväg, att eftermiddagen bjöd på något annat ät att sitta i lägenheten och svettas. Vi hade aldrig tagit oss till stranden om det inte varit för att vi fått ordning på våra cyklar. Det påminner mig om något jag ska göra på min semester: gå på utställningen "Cykel" på Arkitektur- och Designcentrum.

Eller om man skulle flytta hit kanske?

Drömmen om skärgården.

Det finns ett litet hus i skärgården. Priset är överkomligt, läget inte fantastiskt, men fint nog för mig. Jag brukar drömma om det stället. Det är vinterbonat, så man kan vara där året om. Månadskostnaden skulle ligga på ungefär femtusen kronor. Det är tre timmar med båt från Strömkajen, så risken för isolering och lappsjuka är stor. Men vad fan. Människor är ändå överskattade, och jag skulle uppskatta besöken i stan så mycket mer än jag gör nu. Och förhoppningsvis skulle det göra under för min slumrande kreativitet.

Jag kanske skulle kunna jobba på distans, på deltid? Plugga litteraturvetenskap andra halvan av tiden? Odla grönsaker i pallkragar direkt utanför dörren? Baka mitt eget bröd? Dra upp ett par fiskar ur havet? Havet. Det leder direkt till nästa tanke. I Årstaviken såg jag en liten båt för trettiofemtusen. En sån skulle man kanske ha också? Nog borde jag väl kunna lära mig köra en båt? Jag menar, kan jag lära mig skillnaden mellan brutto och netto är ingenting omöjligt... Jag ser mig själv utforska närliggande öar, och avsluta äventyren med en öl på ökrogen. Kanske brygga min egen öl i stugan? Syra mina egna grönsaker? Ta med alla mina olästa böcker, och tillbringa ett år i stugan med att endast läsa böcker, totalt avskärmad från samhället. Bli en kuf som folk pratar om? Möjligheterna är oändliga.

Blåbär.

Vi upptäckte det tidigare i veckan, att blåbären är ätmogna. Inte alla, men många. Vi har en liten skog alldeles runt knuten, med mängder av blåbärsris. Jag gissar att de plockas av rätt snabbt, så vi gick ut redan på söndag eftermiddag och plockade. Det är ett behagligt tidsfördriv som liksom ger en illusion av att man bor på landet. Frank trivs med det också, och hade säkert kunnat stanna ute längre, men jag tycker det är lagom att plocka tills bären skymmer botten på bärburken. Vi gör ändå inget storskaligt med bären än så länge. De är bara goda att ha i frukostyoghurten tillsammans med nötter och lite honung.

Musiken vecka 27.

Temat varje vecka är, fram till dess att hela skivsamlingen digitaliserats på nytt; skivor som jag rotat upp ur kartongerna under veckan som passerat. Den här veckan tycker jag också man kan skönja en trend bland skivomslagen: huvudbonader och hår.

En tripp till Järna.

Så blev det äntligen lite sommarväder. Vi packade in oss i bilen, tillsammans med mamma och min syster som är på besök i stan, och for till Järna. Ytterjärna, för att vara mer exakt. Eftersom Frank går på Waldorfdagis har vi varit nyfikna på stället ett tag. I Ytterjärna ligger antroposofernas (som Waldorf-pedagogiken härstammar ur) "bas" i Sverige. Jag använder medvetet det luddiga uttrycket "bas" eftersom jag inte vet vad annat man ska kalla det - en plats där många antroposofer valt att bo och verka).

För att undvika mästrande kommentarer vill jag passa på att tillägga att jag själv inte är antroposof, eller någon expert på antroposoferna på något sätt, men jag tycker det finns något sunt och sympatiskt i att värna om närhet till jorden och naturen, och medvetenhet om var maten vi äter kommer från - för att plocka några russin ur den kaka som är Waldorf...

Ytterjärna är helt klart värt ett besök. Trivsamt och behagligt och vackert. även om jag själv inte är helt såld på arkitekturen. Helt klart intressant och fin på sitt sätt, men ingenting jag skulle vilja leva mitt i.

Hursomhelst, här följer några bilder från vistelsen. Den sista, som föreställer yours truly, har Mikaela tagit.

Fin design på oväntad plats.

Den här fina koppen hittade jag på Lagerhaus av alla ställen. Kunde inte motstå den. Oerhört behaglig att dricka ur också. Inte en helt oviktig egenskap. Dessutom gör den mig sugen på att börja teckna, med blått bläck på vitt papper.

En låt #35.

Sandy Denny - Like An Old Fashioned Waltz

Det är först på senare år jag börjat uppskatta Fairport Convention och Sandy Denny. Men sedan jag verkligen började lyssna på dem tycks min kärlek bara bli innerligare för varje år som går. Den här låten till exempel, har jag lyssnat oerhört mycket på senaste månaderna, trots att jag köpte skivan redan för ett par år sedan. En oerhört vacker låt. Hela skivan är väldigt fin, för övrigt.

Städer.

Det var på biblioteket i Farsta, förra veckan. Jag hajade till vid novellhyllan. Namnet på ett av omslagen såg vagt bekant ut. Jag tog upp boken, "Städer", och läste författarpresentationen. Ja, porträttbilden och åldern sa att jag nog mindes rätt. Nog är det väl samma Maxim Grigoriev som jag mailväxlade med sent på 90-talet? (På den tiden då man fortfarande började prata med folk på Passagen-chatten och därefter mailväxlade).

Han hade en hemsida där han, om jag minns rätt, skrev en lång hyllning till Pulps "This Is Hardcore", och själv hade jag en hemsida där jag mest skrev om olycklig kärlek och Smashing Pumpkins. Det är länge sedan, det pågick inte särskilt länge, och det var nog aldrig något särskilt djupsinnigt vi skrev (åtminstone inte jag som var rätt korkad på den tiden, om än med någon form av vilja att framstå som smartare än jag var - kanske hade jag just börjat lyssna på The Smiths?) så det skulle inte förvåna mig om han glömt bort det - jag hade ju faktiskt själv glömt det fram till det att jag höll "Städerna" i händerna.

Jag har läst hälften av novellerna nu, och tycker mycket om dem. Det är noveller som känns som omslaget ser ut: Ödsliga. Tomma. Fyllda av något slags tvivel på allt, tillvaron, existensen, meningen. Och de fångar de känslorna så väl att stämningen sitter kvar i kroppen långt efter läsningen.

Semesterlöftet.

Det har inte blivit mycket av den här semestern. Jag gjorde en lista med två saker jag skulle ha gjort innan semesterns slut. Det ena var att måla en låda röd. Det har jag inte gjort, men det finns ju dagar kvar också. Det andra, som var att fixa min cykel i ordning (läs: pumpa upp däcken) lyckades jag faktiskt genomföra idag. Är mycket nöjd. Pumpade frenetiskt med en nyinhandlad pump, och kunde sedan vingla iväg till OK-macken, där jag fyllde på det sista.

Efteråt fick jag med mig Frank ut på en sightseeingtur i området genom duggregnet, och var sjöblöt av svett efteråt. Benen värker nu så smått. Men som träning betraktat var det ändå mer givande än mycket annat. Kan man få barnet med också slår man ju två flugor i en smäll. Nu hoppas jag bara att cykeln får stå kvar där nere i förrådet.