Tjirr, eller hur en barnbok nästan fick mig att älska Stockholm igen.

Den senaste veckan har jag gått och drömt om ett annat liv. Jag har läst bloggar och forum, målat bilder i mitt huvud, gjort upp planer och lagt ner planer, sedan planerat igen. Jag tänker på ett liv på landet. Sen ångrar jag mig och tänker på mitt liv i storstan. Sen lyssnar jag till grannarnas klampande på våningen ovanför och tänker på landet igen. Och landet ter sig mer och mer lockande.

Men så hittade jag en barnbok i Franks bokhylla idag. Den är egentligen för större barn, lite för mycket text och handling för att Frank ska hänga med i den som treåring. Därför står den i den övre hyllan, där vi förvarar böcker vi ska introducera senare. Men jag har ändå varit nyfiken på den ett tag, och tänkte att det kunde vara värt ett försök. Det var en ganska fantastisk bok. "Tjirr", av Inga Borg, (annars mer känd för "Plupp"-böckerna).

"Tjirr" är en närmast diskbänksrealistisk berättelse ur fågelperspektiv. Handlingen är egentligen inte mer märkvärdig än att Tjirr, en liten gråsparv(?) och hans fågelvänner, en duva och en fiskmås, genom fyra årstider jagar föda och sovplatser runt om i Stockholm. Men det är bilderna som gör den så makalös. Det är oerhört vackra, stämningsfulla akvarellmålningar av 60-talets Stockholm. De påminner ibland lite grann i stil om Miroslav Sasek, mannen bakom en annan av mina barnboksfavoriter; "Detta Är London". Inga Borg får mig att känna lika starkt för Stockholms stadshus silhuett, eller Berns fasad, som Sakek fått mig att längta efter Westminister Abbey eller Londons tunnelbana. Stockholm är ju numera vardag för mig, men den här boken får mig ändå att vilja gå ut och uppleva.