Samtidigt i samtiden.

Det är väl ganska talande för samtiden att stekarhousemännen i Swedish House Mafia säljer ut arenor tre dagar i rad och orsakar kaos hos biljetthandlarna SAMTIDIGT som de får hundratusen (i... tja, bidrag?) av Stockholms Stad. Strössel på glassen, liksom.

Jag vill inte vara med längre. Jag kryper längre ner mellan pärmarna i Rob Youngs "Electric Eden" och lyssnar på Sandy Denny, John Martyn och Fairport Convention istället. Ibland behöver man påminna sig själv om att en annan värld har funnits, att en annan värld är möjlig.

The Bells - Threads.

Även om jag inte skriver om allt jag lyssnar på längre består min diet fortfarande av en "ny" skiva om dagen. Då jag inte har fantastiskt mycket ledig örontid att förfoga över blir det rätt sällan en skiva ges den uppmärksamhet den förtjänar. Men "Threads" av The Bells är faktiskt ett undantag. Det fanns något i den som fångade mig direkt, och så har den pockat på uppmärksamhet och därefter spelats, varje dag, ibland flera gånger i rad. Vad är det som drabbar mig så med "Threads"? Det är nog en kombination av de välbekanta med svårplacerat svajiga gitarrerna (jag tänker Johnny Marr, jag tänker new wave, jag tänker Television) och de lika uppgivna som uppriktiga texterna; texter om livet som det är de här åren då saker och ting lugnat ner sig, då tempot lagt sig, då allting ändå snurrar så mycket fortare än det gjorde förr. Ja, det är en sorgsen skiva, men på ett närmast fatalistiskt vis. Det blir som det blir, det gick som det gick, och så får det vara. Och det finns något varmt, skimrande och hoppfullt över musiken, även när den är melankolisk.

Att det finns kopplingar till The Bear Quartet (Peter Nuottaniemi spelar bas och skriver texter även där) hörs, både i texterna och i ljudbilden, som nog allra mest påminner om "Everybody Else", Bear Quartets allra mest sakrala stund.

Men det är nog framförallt just texterna som får mig att återvända. För första gången på länge känner jag mig manad att öppna konvolutet, läsa och försöka tolka. Sista spåret, "Looking For A Career" är makalöst, både musikaliskt och textmässigt. Berättarjaget sitter på arbetsförmedlingen och räknar upp allt han skulle kunna vara och göra, från konkreta yrken som tidningsutdelare och nattportier, till mer abstrakta sysselsättningar som att vara en sång som spelas mellan radiostationerna eller "a cross on the map, showing where we've been and why there's no going back". I sångens sista rader övergår den från poesi till ren och krass socialrealism:

"None of this I said
In that office
Looking for a job
is my career"

Black Mirror.

 Såg precis sista episoden av "Black Mirror", den briljante Charlie Brookers (skapare av bland annat "Big Brother" möter zombieapokalyps-serien "Dead Set") allegori över vårt moderna kommunikationssamhälle. Fruktansvärt bra, och så väldigt imponerande hur alla tre delar var så olika, och ändå lyckades förmedla samma paranoida känsla av att det här ju faktiskt kan hända, att det inte alls är långt borta, att storebror redan ser oss. Charlie Brooker är ett namn jag kommer ha vett att hålla utkik efter i framtiden.

--

Dagar som denna är jag väldigt glad att jag inte alls bryr mig om sport.

Två saker som gör mig lite illa till mods.

1. Den myshurtiga stämningen i Aftonbladets liverapportering från Breivik-rättegången. Herregud, folk beter sig som om det vore en rapport från schlagerrepetitionerna. Ett av de senare årens vidrigaste brott reduceras till ett lustigt spektakel för hela familjen.

2. Att både Annie Lööf och Göran Hägglund i partledardebatten härom dagen följde upp Jimmie Åkessons rant om nationaldagsfirande (vilket för övrigt lät som om valfri kommentarsfältsherre utrustats med talpedagog och fått sitt "man får inte vifta med sveskna flaggan i det här ladnet lengre för då ä man ju rasits!!!1" omskrivet till finrumssvenska) med anföranden inledda med: "Jag älskar Sverige..."

Vad fint hörni, det gör jag med. Och det är inget fel i det. Tanken var säkert god. Men när de yttrar de orden direkt efter Jimmie Åkessons anförande innebär det att de på ett olustigt övertydligt sätt anpassar sig till Åkessons retorik. Det blir en slags bisarr tävling i vem som kan älska Sverige mest, och vem som kan göra det på rätt sätt. Att ge sig in i den tävlingen är att ge Åkesson orimligt stor betydelse. De låter Åkesson svinga dirigentpinnen och sjunger samstämmigt med i Sverigedemokraternas kör. Det är faktiskt ganska äckligt.

En låt #20.

British Sea Power - It Comes Back Again

För att räkna upp vad jag vet om British Sea Power behöver jag inte ens använda min ena hands alla fem fingrar. De har aldrig riktigt intresserat mig tidigare, vilket mycket väl kan bero på att jag blandat ihop dem med både The Seahorses och Ocean Colour Scene. Det är något med de där sjöblöta namnen som lockar till förväxling.

Jag vet egentligen fortfarande inte hur British Sea Power låter, trots att jag lyssnat på deras "Man Of Aran" en hel del de senaste dagarna. Det är otroligt fin skiva, men den är inte, har jag läst mig till, talande för hur bandet vanligtvis låter. Skivan är ett nyskrivet soundtrack till en film från 30-talet, ungefär som Pet Shop Boys gjorde med "Battleship Potemkin" ni vet.

Musiken på "Man Of Aran" är fantastiskt vacker, rör sig någonstans mellan ambient och postrock, ömsom storslagen och bombastisk, ömsom försiktigt sprakande. Ibland dånar det som industrirock, men oftast är det svepande stråkar och bedårande melodier som fortsätter och fortsätter och fortsätter, som vågorna på ett lagom upprört hav. Mest betagen är jag av "It Comes Back Again". Lyssna bara. Visst är det här så mycket större än man förväntar sig av ett par indierockare från Brighton?


 

Promenade in green.

Jag älskar att det är så grönt kring vårt nya hem. Det här är utsikten från vårt sovrumsfönster (samt lite av sovrumsinteriören). Tidigt på morgonen kan man höra tuppen gala från 4H-gården intill, och det känns nästan som att vara på landet. Endast bruset från Örbyleden stör illusionen. Men det här är nog så nära det bästa av två världar man kan komma, känns det som.

De senaste dagarna har till stor del ägnats åt vidare utforskande av omgivningarna, inklusive ett besök på omskrivna restaurangen Cevicheria Aji Y Ajo. Den var verkligen ingen besvikelse. Till lunch serverades den godaste lammgryta jag någonsin ätit, tillsammans med en sallad dressad med stark koriandervinägrett, också den bland det godaste jag ätit i salladsväg. Har inga bilder därifrån tyvärr, men mat ska ätas, inte tittas på, så befinner ni er i krokarna, gå dit.

I måndags eftermiddag upptäckte jag ett alldeles bedårande grönområde fem minuters promenad från vår gata. Det lummiga gamla radhusområdet har jag känt till sedan tidigare, men att det alldeles bortom skulle finnas grön ängsmark, alléer av ek och kastanj, skogsdungar, ja, precis den sortens natur jag är så svag för, det får man nog lov att betrakta som en positiv överraskning.

 

Ladybird, Ladybird.

Även om det finns undantag som "Looking For Eric", och även om det i så gott som varje film finns varma och upplyftande scener, är det knappast för sina feel good-filmer Ken Loach gjort sig ett namn.

Baksidetexten på "Ladybird, Ladybird" lyder som följer: "Maggie har gått från det ena destruktiva förhållandet till det andra i hela sitt liv. Resultatet är fyra barn, med fyra olika fäder. Efter en eldsvåda beslutar socialen att ta ifrån henne barnen för att hon anses olämplig som förälder. Men Maggie har hittat sitt livs kärlek och hennes liv tar en ny riktning. Hon tar upp kampen med byråkraterna för att göra sin familj hel igen".

Jag tror jag stirrade mig blind på det där med "ny riktning", för jag hade väntat mig en hjärtvärmande historia om en person som konfronterade sina gamla demoner, återuppbyggde sitt liv och segrade mot samhällets och omgivningens föreställningar och fördomar. Så fel jag hade. "Ladybird, Ladybird" är nog det mest förhäxande nattsvarta jag någonsin haft missnöjet att behöva titta på. Maggies varje försök till förändring slås brutalt ner, hennes bakgrund står ständigt i vägen för möjligheten till ett meningsfull morgondag. En nedåtgående spiral där den enda ljusningen kan anas i slutscenens handslag. Och den lilla brasklappen, sluttexten som förklarar att saker åtminstone blev något bättre sen, känns mest som ett slag ansiktet. Jag hade gärna velat sett även detta dramatiseras. Det hade behövts efter det vältrande i ångest och social misär filmen i övrigt utsatt oss för.

Men; fantastisk film, givetvis.

Manchesterkavajen, och lite annat.

Jo, jag köpte ju den här fulsnygga Paul Smith-manchesterkavajen för en hunka på Tradera härom veckan. Jag gillar att den får en att se ut som en gammal gymnasielärare som fastnat i 70-talet, alternativt (det är bara skinnlapparna på armbågarna som saknas) en småstadsjournalist. Det känns som en stil för mig. Att klä ner mig klär mig rätt bra. Och att pengarna gick direkt till ett katthem på Gotland kändes också sympatiskt och fint. Win-win, som man säger.

Annars? Jo, jag har haft ett par fina dagar. Jobbade torsdag och fredag, vilket till största delen var harmoniskt och trevligt. Jag har mest besvarat mail och lyssnat på skivor. På fredagen nöjde jag mig med en snabb smörgås till lunch och flanerade mig genom den timme som blev över. Stannade till på Rönnells som hastigast, och som vanligt blev jag så fullständigt överväldigad av allt jag eventuellt ville ha att jag inte köpte någonting alls, inte förrän jag hamnade i samspråk med Ulrika vid kassan och fick syn på nya skivan med Musette, "Drape Me In Velvet", samt Patrik Torssons "Kolväteserenader", som jag letat efter ett tag. Skivor kan jag köpa till synes urskiljningslöst. Jag ångrade mig nästan när jag mindes att jag skulle ut och äta med min vän Åsa på kvällen. Att ha med sig vinylskivor ut i fyllan, villan och folkvimlet är sällan bra för vinylskivorna, vilket det stora vecket i omslaget till min Sea Of Bees-skiva vittnar om. Men den här kvällen gick det bra. Min Musette-vinyl klarade sig oskadd, Bara Bistro Bar var lugnt, det fina vädret drog folk från pubmörkret till uteserveringarna, och det var faktiskt väldigt skönt. En av de negativa aspekterna av att jobba mitt i stan istället för på Stora Essingen är att det aldrig, aldrig går att dra sig undan eller ha det tyst omkring sig. Där blev Bara Bistro Bar lite av en fristad för en stund.  Efter några glas öl gick vi snett över gatan till Carmen, för gamla tiders skull. Där doftade toalettspray, precis som förr, och det kändes nästan hemtrevligt.

Dagen efter var alls ingen dagen efter, för jag hade kommit hem redan vid tolvtiden och vaknade utvilad och pigg på morgonen. Mikaela, Frank och jag gjorde ett försök att gå till det nya caféet Lokalrätten, som ska servera våfflor. Tyvärr var det inte öppet den här gången heller - det var inte vårt första försök - , så vi fick moloket lomma tillbaka hem. Men annars var det en lugn och behaglig dag. Och Frank fick sin första kusin också, icke att förglömma!

Idag har jag jobbat igen. Det är alltid märkligt att sitta på ett folktomt kontor mitt i city. Jag känner mig alltid som en inkräktare. Men det är trevligt också. Idag var jag otroligt effektiv, och jag under de fyra timmar jag jobbade hann jag med att lyssna igenom fler skivor än jag vanligtvis hinner med på en hel dag. Unnade mig en tripp till Kulturhuset efteråt. Precis som på Rönnells blir jag där så överväldigad att jag sällan vet vad jag vill ha med mig därifrån, men idag lånade jag med mig en novellsamling med Richard Yates och den där boken om brittisk folk jag skrev om för några månader sedan. Det vore trevligt att hinna läsa några fler sidor om Vashti Bunyans vandring genom ett oförstående England just nu, men det lär jag knappast orka...

The Ladybug Transistor - Beverly Atonale.

 Ibland har man medvind. Som idag, efter jobbet. Jag brottades med mig själv en stund. Skulle jag åka direkt hem, eller göra en snabb avstickare till Myrorna? Det fick bli Myrorna. Och se, där i skivbacken stod den. The Ladybug Transistors "Beverly Atonale", en skiva jag tänkt köpa ett bra tag, men aldrig lyckats hitta till ett rimligt pris. Här kostade den trettio kronor, en tia mer än vad som är brukligt hos Myrorna, men ändå klart överkomligt. Nu har jag bara hunnit med en lyssning, men det låter lovande. Betydligt mer lo-fi än på min favorit med bandet, ljuvligt barockpoppiga "The Albemarle Sound", men likväl väldigt bra. Stundtals påminner det mig faktiskt lite om Bear Quartets tidigaste skivor. Mer i sound än i attityd, men ändå. Den här ska jag lyssna på imorgon när jag besvarar jobbmail.

Dagmammevalet.

Igår var vi ute på dagmammejakt. Vi besökte två på förmiddagen och en på eftermiddagen. Det var, helt otippat,och helt ologiskt, ett hjärtslitande arbete. De verkade vara mycket duktiga och engagerade alla tre, men vi fastnade mest för den sista, och det är också där Frank kommer tillbringa några timmar varje vardag i höst.

Och så långt känns allt väldigt bra. Där kommer han ha det bra, och vi kan lämna honom och känna oss trygga med att han har allt han behöver. Franks dagmamma verkar vara en hjärtlig, trygg och glad kvinna. Frank tyckte om henne från första sekunden.

Men de andra två, de som blev över... Det känns så orimligt sorgligt att ha valt bort dem. Mycket sorgligare än jag hade räknat med. Vi bjöds till deras hem, pratade, umgicks och skrattade ihop en stund, för att sedan besluta att de tyvärr inte är lämpliga att ta hand om vårt barn. Nej, så är det ju inte alls - egentligen. Vi anser ju bara att någon annan råkar vara ännu lite bättre lämpad.

Men det hindrar inte det här dåliga samvetet från att gnaga på mig då och då. För jag inbillar mig, i mina svagaste stunder, de där stunderna där jag blir som mest självmedveten, de där stunderna av kombinerat storhetsvansinne och samvetskval, där jag hyser allt för stark tro på min egen betydelse i andra människors liv, att det är precis så de där två överblivna dagmammorna kände sig:

Bortvalda. Bortkastade. Inte tillräckligt goda människor för att få ta hand om vår fantastiska pojke.

Eller kanske är det just det där sistnämnda som gör det svider så orimligt mycket i mig: jag vet ju hur fantastiskt det är att få umgås med detta underbara barn.

Och nu har vi bestämt att de här två dagmammorna inte ska få chansen att göra just det.

Det känns som att ha begått ett brott.

Harry Martinson och vinylskivorna.

"Den goda cigarren däremot, den krävde sin tid, krävde samling och lugn. Den höll lasten själv inom tillbörliga gränser, just genom den ritual den krävde för att dess njutningsvärde skulle bli det bästa möjliga".

Harry Martinson jämför cigaretter och cigarrer i "Vägen Till Klockrike". Det första som slog mig var att det påminner väldigt mycket om jämförelsen mellan vinyl och cd/mp3.

Ett gäng skivor.

The Aislers Set - How I Learned To Write Backwards
Wild Beasts - Smother
Ballboy - A Guide For The Daylight Hours
Bryan Ferry - These Foolish Things
The Grand Opening - This Is Nowhere To Be Found
The Grand Opening - In The Midst Of Your Drama
Emmylou Harris - Hard Bargain
Liz Phair - Exile In Guyville
Early Day Miners - All Harm Ends Here
Nick Lowe - Jesus Of Cool
Rufus Wainwright - All Days Are Nights: Songs For Lulu
Elliott Smith - New Moon


Ja, det här är de nya skivor jag har lyssnat på de senaste veckorna. Eller lyssnat och lyssnat, rätt mycket har passerat genom högtalarna/hörlurarna, vidare genom öronen och huvudet, utan att lämna något bestående intryck. Inte för att det är dålig musik (åtminstone inte i majoriteten av fallen) utan för att jag helt enkelt haft lite för fullt upp, koncentrerat mig för lite, i många fall inte ens lyssnat igenom hela skivan. Ska man se det från den mörka sidan så är det här en oroande i trend i mitt musiklyssnande, vilket trogna läsare läst både en och två gånger. Ska man se det från den ljusa sidan har jag en väldig massa fina skivor att lära känna bättre i framtiden.