#288. Årets 30 mest spelade skivor.

Här är de 30 skivor jag spelat mest under 2011. Ha i åtanke att detta är enligt Last.fm, vilket betyder att det är antal spelade låtar, inte antal spelade minuter och sekunder, som räknas. En skiva med 20 korta låtar rankas därmed högre än ett epos på två timmar och tre sånger.

1. Mattias Alkberg - Anarkist
2. Midlake - The Courage Of Others
3. Sandy Denny - North Star Grassman And The Ravens
4. The Mountain Goats - Heretic Pride
5. Laura Veirs - July Flame
6. Don Peris - Ten Silver Slide Trombones
7. Bill Wells & Aidan Moffatt - Everything's Getting Older
8. Woody Guthrie - The Ultimate Collection
9. Ryan Adams - Heartbreaker
10. Wilco - Being There
11. Grizzly Bear - Veckatimest
12. Pastels/Tenniscoats - Two Sunsets
13. PJ Harvey - Let England Shake
14. Isolation Years - Sign Sign
15. J Mascis - Several Shades Of Why
16. Isolation Years - Inland Traveller
17. The Chills - Soft Bomb
18. Thomas Denver Jonsson - Hope To Her
19. Sonic Youth - The Eternal
20. Saint Etienne - Continental
21. Loney Dear - Dear John
22. Neil Young - Neil Young
23. Linda Perhacs - Parallelograms
24. Christian Kjellvander - I Saw Her From Here, I Saw Here From Her
25. Peter Broderick - Home
26. Lucinda Williams - Car Wheel On A Gravel Road
27. Gravenhurst - Flashlight Seasons
28. The Chamber Strings - Month Of Sundays
29. Cass McCombs - Catacombs
30. King Creosote & Jon Hopkins - Diamond Mine.

#287. Hoodelady, hoodelady...

...hoppsan vilken dag! Så fick Niklas sin Lone Pigeon-box till sist. Den gick att beställa från Dominos hemsida, och med deras generösa julrabatt kostade den inte många hundralappar. Igår låg den på hallmattan (eller nåja, paketavin, och efter många om och men kunde jag hämta ut själva boxen på Coop.) En tidig julklapp till mig själv. Mellandagarna kommer gå i den knasiga skottepopens tecken.

God jul!

#286. Årets läsning.

De enda två romaner jag läst som faktiskt har getts ut 2011 har råkat vara serieromaner. Länge såg det ut som om Mats Jonssons "Mats Kamp" skulle vara ohotad etta på listan över det bästa jag läst i år, men så läste jag ut Craig Thompsons "Habibi" för bara någon vecka sedan, och den kändes genast självklar på prispallens guldplats. Berättelsen om två förrymda slavar och deras öden i ett fiktivt mellanösternland var vackrare, mer spännande, engagerande och genialt berättat än det mesta jag läst de senare åren. Jag gillade "Blankets", Thompsons förra serieroman, men tyckte den kunde bli lite för gullig och innerlig ibland. "Habibi" är också gullig då och då, men är lika ofta gripande, sorglig, brutal, hemsk och våldsam. Ramberättelsen omges också av små bihistorier om arabisk kaligrafi och berättelser ur Koranen. Se där, allmänbildning på köpet. Ordet "episk" uppfanns för romaner som denna.

#285. Årets bästa filmer.

 Drive / Midnight In Paris

Ingen av de här filmerna är egentligen några fullpoängare, men jag har sett ovanligt lite film i år, och då min energi varit begränsad har det oftast handlat om lättsamma filmer som i slutändan mest visat sig vara slöseri med tid. Men Nicholas Winding Refns "Drive" var en visuellt bländande, om än lite tom, modern film noir som jag verkligen sögs in i. Ryan Gosling var som alltid jättebra. Woody Allens "Midnight In Paris" - bra för att vara senare års Woody Allen eller bra för att vara bra? Jag vet inte. En ganska banal historia som jag kanske gillade mer än jag borde just för att jag kunde plocka litteraturpoäng och känna mig lite smart. Men den är faktiskt också en oerhört mysig film, och det ska ju inte underskattas.

#284. Årets bästa skivor.

 1. King Creosote & Jon Hopkins - Diamond Mine

King Creosotes senaste skivor har inte varit dåliga, men inte heller särskilt bra. Han har begått klassiska misstag: Istället för fina melodier - långa låtar. Istället för kreativitet och hantverk - tvångsmässigt resultatlöst experimenterande. Han vill nog gärna se det som att han varit på upptäcktsfärd, men för oss som lyssnat har det mest känts som om han gått vilse. Varningsklockor hade kunnat börja ringa när det talades om ett samarbete med electronicaartisten Jon Hopkins, men eftersom det också talades om en återgång till en tidigare ljudbild förblev det tyst i kyrktornet. Och så kom skivan. Sju låtar på 32 minuter. En koncentrerad och mycket vacker enhet av försiktiga melodier och Kenny Andersons änglalika stämma. Av Jon Hopkins hörs mest ett atmosfäriskt brus i bakgrunden, som ljudet av vaggande vågor mot skrovet på någon båt förtöjd någonstans längs Skotska ostkusten.

2. Mattias Alkberg - Anarkist

För alla som inte känner sig riktigt hemma i högerutopin Sverige är Mattias Alkbergs "Anarkist" ett fantastiskt soundtrack till sakernas tillstånd. Med lika delar ilska, sorg, uppgivenhet och humor målar han upp bilder av livet i norra Sverige och livet som Mattias Alkberg, med allt vad det innebär. Som ett tonsatt vykort från en god vän som berättar vad som hänt sedan sist. Det smärtar mig lite att inte kunna sätta "Anarkist" på första platsen, men det finns ett par spår som inte ger mig så mycket, och det drar ner den ett snäpp. Ändå en fantastisk skiva. Den medföljande boken var inte dum den heller.

3. PJ Harvey - Let England Shake

Har alltid uppskattat det jag hört av PJ Harvey, men ändå aldrig riktigt lyssnat på hennes musik. Det har varit något i det där mörka som jag tyckt känts lite sökt, lite "Jag Vill Vara Farlig". På senaste skivan sjunger honom om skyttegravar, om stank av lik, människokroppar fyllda med bly. Men det morbida blandas med musik som är ömsom rasande vacker, ömsom intensivt pulserande. Och PJ själv sjunger som ett klagande spöke, dömt att irra över världshistoriens slagfält. Det är kusligt vackert, och låter genomgående ungefär som om Arcade Fire hade kompat Emmylou Harris och Linda Ronstadts tolkning av "1917". Vilket i min bok är ett mycket gott betyg.

#283. Ej på listan, men kanske...

Precis som var fallet med Arcade Fires "The Suburbs" och Beach Houses "Teen Dream" förra året, finns det två skivor från 2011 som jag köpt men inte hunnit lyssna tillräckligt mycket på för att kunna ge en rättvis bedömning. Jag talar om Real Estates "Days" och Tapes "Revelationes". Av första lyssningarna att döma lär det dock vara skivor att återkomma till många gånger, och de hade säkerligen hamnat högt upp om jag köpt dem lite tidigare. Nåja.

#282. Bubblare på albumlistan.

Här. Ett par skivor som inte riktigt klättrade upp till toppen, av olika orsaker. Bra skivor allesammans, men inte SÅ bra.

 

J Mascis - Several Shades Of Why & Thurston Moore - Demolished Thoughts

Två åldrande indierockikoner släppte finstämda gitarrskivor som ekade av Neil Young respektive Nick Drake. Jag har lyssnat mycket på båda, tyckt om dem, men de har inte riktigt satt sig så djupt som jag önskat. Thurston låter lite för mycket som Sonic Youth med stråkar, vilket inte är så tokigt, men lite fantasilöst. J Mascis låter som Dinosaur Jr:s ofta låtit när de taggat ner, vilket inte heller är tokigt, men lite... gjort. Ändå skivor jag kommer fortsätta lyssna på, säkert rätt ofta.

Bill Wells & Aidan Moffat - Everything's Getting Older

När det är vackert är det världsklass. "Everything's Getting Older" innehåller några av årets allra bästa låtar. Men också ett gäng rätt plumpa touretteshistorier, såna där som Aidan Moffat verkar spotta ur sig tvångsmässigt. Lite mer fokus, och vi hade haft ett mästerverk. Nästa gång kanske?

 

 

 

Bill Callahan - Apocalypse

Bill Callahan är aldrig dålig, men "Apocalypse" känns som en mellanskiva. Förvisso musik jag skulle älska att avnjuta sittandes på en veranda vid en dammig landsväg - skivan är verkligen laddad med en väldigt fysisk lantligt lunkande stämning, men den är också lite lös i konturerna, det saknas verkligt minnesvärda låtar. Samtidigt en skiva som har potential att växa med tiden. 

#281. Dags att sammanfatta 2011 då.

Ja, det börjar ju dyka upp årsbästalistor här och var, och jag ska väl inte vara sämre. Som vanligt har mitt år inte innehållit några mängder av kultur som skapats eller släppts just detta år, så därför har jag inte särskilt många skivor, filmer eller böcker att välja på. Risken att jag missat något stort och revolutionerande är därför stor. Risken att min lista är väldigt lik andras listor är väl också överhängande. Jag är inte jätteoriginell. Eventuellt slinker någon gammal klassiker igenom, om jag tycker den på något sätt har färgat mitt år.

Ta det för vad det är.
Väl mött!

#280. Real Estate.

Ja, Real Estate, ja. Ännu ett sånt där bandnamn som flimrar förbi på bloggarna jag läser, ännu ett sånt där bandnamn som får mig att tänka: "Det där är nog inget för mig" och bläddra vidare. Men läser jag om deras mixtape på Throw Me Away, och blir genast mer nyfiken. Yo La Tengo, Prefab Sprout, Pavement. Band jag älskar. John Fahey. En musiker jag är otroligt nyfiken på (hans box "Your Past Comes Back To Haunt You" önskar jag mig i julklapp, om någon undrar). Med de influenserna kan väl musiken inte bli dålig?

Så läser jag en recension av deras Debaser-konsert i DN, där recensenten nämner The Go-Betweens, och jag är såld. Idag köpte jag senaste skivan, "Days" på Pet Sounds. Kommer inte hinna lyssna på den idag, men jag återkommer säkert med ett utlåtande vad det lider. Det här ska bli spännande.

#279. Adjö Twitter.

Idag skrev jag mitt sista inlägg på Twitter. Det kanske blir ett nytt konto någon gång i framtiden, jag kan inte lova att jag håller mig borta för alltid, men för den här gången är det finito. Jag insåg att av alla företeelser man kan stressa upp sig över på nätet är Twitter det mest stressande. När man, som jag gjorde, följer ganska många människor, börjar det ticka på med olästa tweets ganska snabbt. Den där ettan i webbläsaren som indikerar att det finns något oläst blir snabbt en tvåa, och en trea, en fyra, en tia... Och då blir impulsen genast att titta efter vad som skrivits. Har man tur är ett av tio av alla dessa tweets något som är värt att läsa. Resten är slöseri med tid och energi. Jag har heller inte haft tålamod nog att verkligen lära känna någon på Twitter. Det finns ett antal personer jag inte har kontakt med genom andra kanaler, och dem kommer jag att sakna, men det har hela tiden rört sig om en ganska sporadisk kontakt, så det kommer inte lämna något större hål efter sig, i negativ bemärkelse. Däremot kommer det lämna en lucka (eller snarare: mängder av små, små luckor) i mitt dagliga schema, som jag ser fram emot att fylla med annat. Bloggande, kanske.

#278. Helgens bokfynd.

Torsdag: Jag står och håller i Tom Rachmans "De Imperfekta" på Akademiebokhandeln. Tänker att jag hört både bu och bä om den, men att jag tilltalas av upplägget. Lite murvelromantik vore väl mysigt just nu? Tittar på prislappen. 229 kronor. Nej, en annan gång. Den kanske kommer på bokrean.

Lördag: Torgloppis i Högdalen. Bläddrar bland böckerna. Hittar fyra, bland annat Tove Janssons "Solstaden". Det gör mig glad. Har inte läst henne sedan gymnasiet, men varit sugen på det en längre tid. Tar en titt till, och hittar... Mycket riktigt. Tom Rachmans "De Imperfekta" i fint skick. Prislappen på baksidan säger även här 229 kronor. Jag betalar femtio kronor för hela högen. Ibland är det gott att vara jag.

#277. Aidan Moffat i tomtedräkt.

Aidan Moffat har släppt en digital julskiva. Tänkte ni kanske ville veta. Själv vill jag ju gärna ha mina skivor i fysiskt format, så jag hoppar nog över den här. Det faktum att jag klarar mig rätt bra utan karaokeversioner av Whams "Last Christmas" framsluddrade på bred skotska spelar naturligtvis också in. Hade det varit jullåtar mer i stil med magiska "The Copper Top" hade det varit en annan femma. Jakten på den perfekta julmusiken går vidare.

#276. "Öster Om Eden" och Midlake.

 När jag slog upp "Öster Om Eden" för första gången tidigt i höstas hade jag precis klickat fram Midlakes "The Courage Of Others" på iPoden, också det för första gången. Det krävdes inte många sidor eller låtar för att jag skulle förstå att jag hade hittat ett perfekt soundtrack till John Steinbecks roman. Det är ju sällan det riktigt klickar på det viset, men ibland verkligen gifter sig en roman med en skiva. När jag nu, ikväll, efter att ha läst ut boken för några dagar sedan, lyssnar på skivan för femtioelfte gången - det är en av de skivor jag lyssnat allra mest på i år - seglar tankarna genast tillbaka till familjerna Hamilton och Trask och deras umbäranden.

Nu hade jag förmodligen älskat "The Courage Of Others" oavsett vad - det är en väldigt stark skiva. Och förmodligen hade den fungerat bra som ljudspår även till någon annan mustig roman om generationer av vindpinade människor i lika vindpinade landskap. Men de teman som tas upp i texterna på "The Courage Of Others"; uppriktighet, mod, närheten till naturen och den jord som föder oss, kombinerat med det stora allvaret och tyngden i musiken, gör att det nästan låter som om John Steinbeck själv vore medlem i bandet. Eller åtminstone deras textförfattare.

Härnäst ska jag se filmatiseringen av "East Of Eden" med James Dean, se till att skaffa mig resten av Midlakes skivor, och gå vidare med Steinbeck. Jag älskade "Möss Och Människor", och "Vredens Druvor" är en av mina allra starkaste läsupplevelser. Där ligger faktiskt "Öster Om Eden" i lä. Jag har "Missnöjets Vinter" oläst i bokhyllan, men känner mig mer sugen på "Buss På Villovägar". Någon Steinbeck-kännare som vill ge mig en knuff i rätt riktning?