#275. Adrian Tomine - Summer Blonde.

Det kom ett brev. Eller rättare sagt, ett paket. Det vägde 8,2 kg, och fick precis plats under barnvagnen. Tur det, annars hade det varit svårt att transportera hem från paketutlämningsstället. Vad det innehöll hade jag ingen aning om, förrän jag öppnade det. Jag fruktade att finna ett avsågat människohuvud stirrande på mig, istället fann jag seriealbum i mängder som en vänlig själ valt att skicka mig som tröstpris i en tävling jag deltagit i. Mycket rart!

Bland mycket annat fanns här två album av Adrian Tomine, en för mig ny bekantskap. Även om jag stött på hans namn här och var, är det första gången jag läser något han skrivit. Jag känner mig hemma direkt. I såväl stil som ton påminner det otroligt mycket om svenske serietecknaren Daniel Ahlgren, bara aningen skarpare. Det är tydligt och realistiskt tecknat, precis som hos Ahlgren, även om Daniel Clowes förmodligen är Tomines inspirationskälla. Och serierna skildrar samma sorts ensamma, vilsna och patetiska existenser som dessa författare skildrat med kärlek och empati. Det är ingen upplyftande läsning, men det är väldigt bra. Som moderna noveller av Richard Yates, i serieform. Ser redan fram emot att läsa det där andra Tomine-albumet. 

#274. En låt #16.

The Ivy League - Funny How Love Can Be

För några år sedan såg jag barockpopljuset och i samband med det gav jag mig själv ett uppdrag. Nu är jag på ständig jakt efter den där låten som kan mäta sig med "Walk Away Renee" eller "Hung Up On A Dream". I åratal har jag jagat runt på loppisar, skivbörsar, bloggar och Tradera. En del fynd har jag gjort, men en hel del stenar har jag också huggit i. Och så plötsligt, som det heter i Triss-reklamen, händer det.
Okej, ska vi vara helt realistiska så är kanske "Funny How Love Can Be" inte riktigt där uppe med The Left Banke och Zombies.
Men bra nära.
Närmare än mycket annan hypad psychedelica. Och till skillnad från många av de är nitlotterna jag tidigare dragit, så hade jag aldrig hört talas om vare sig The Ivy League eller "Funny How Love Can Be" innan jag, mer eller mindre slumpmässigt, kom över "Sounds Of The Ivy League" för några månader sedan. Jag hade inga som helst förväntningar på den, och skivan i övrigt är på inga sätt fantastisk. Men så plötsligt, ett spår in på sidan två: stämsång och harmonier och jangliga gitarrer. En diamant framvaskad ur leran. Gör jag någonsin en lista lik den ambitiösa 60-talslistan på This Is Pop? så kommer "Funny How Love Can Be" hamna högt upp, var så säkra.

#273. Tillägg på önskelistan.

Tape - Milieu
Tape - Rideau
Tape - Luminarium
Tape - Revelationes

Tapes "Opera" är kanske den bästa skivan jag har. Det är inte den jag lyssnar oftast på, det är inte den jag helst lyssnar på, men det finns nog ingen skiva i min samling som är så genomgående fantastisk, som förmedlar en så kompakt och behaglig stämning och så totalt tar rummet i besittning varje gång jag slår på den. Det är inte en skiva som lämpar sig för alla tillfällen, men när den lämpar sig är det en direkt omvälvande upplevelse som inte kan jämföras med särskilt mycket. Därför är det direkt skamligt att "Opera" är den enda skivan jag har med Tape. Det finns inga godtagbara skäl till varför det är så. Jag har ju köpt på mig andra skivor där människorna bakom "Opera" medverkar, enbart av den anledningen att det finns en Tape-koppling.
Men jag har inte gått tillbaka till källan.
Är jag rädd att bli besviken?

Att jag inte beställer skivorna nu med det samma beror på att jag just loggade in på min internetbank och såg de beklämmande siffrorna där. Men ni vet, jag fyller ju 30 om mindre än en månad...?

#272. Bill Callahan live på Kägelbanan.

Vissa dagar är bättre än andra dagar. Vissa dagar visar sig Stockholm från sin bästa sida. Det behöver inte vara något märkvärdigt. Söndagsmiddag på ett Kvarnen som inte är mycket mer befolkat än mitt eget vardagsrum brukar vara. Fläsklägg med rotmos. En öl på det. En öl till på ett Carmen som är så lågmält att det känns mer som ett café än som en krog. Och så att avrunda alltsammans med Bill Callahan på Kägelbanan. Det bästa jag sett i konsertväg på mycket, mycket länge.

Callahan öppnar med "Riding For The Feeling", bästa spåret från senaste skivan "Apocalypse". En skiva jag i ärlighetens namn inte föll sådär handlöst för som jag hoppats på - den är lite för lös i konturerna för min smak. Men den växer ju mer jag lyssnar på den. Och på scen vecklar de där låtarna jag tidigare inte uppskattat ut sig ytterligare. Sida vid sida med klassiska Smog-låtar som "Blood Red Bird" och "In The Pines" låter de precis lika bra. Exempelvis blir "America", som jag tidigare bara tyckt varit fånig, rent av en av konsertens höjdare. Jag förstår den fortfarande inte, men den blir liksom lite störd och obehaglig på ett väldigt fascinerande vis.

Utöver Bill själv finns en trummis och en elgitarrist på scen. Bill spelar munspel och akustisk gitarr. Ibland utbryter kakafoniska dueller mellan honom och elgitarren, och det låter som Red House Painters glansdagar. Men oftast är det mer stillsamt, med fokus på de mer långsamma och lunkande låtarna ur repertoaren. Det finns ju som bekant ett par sådana. Den som ropar efter "37 Push Ups" har inget att hämta. Det blir uppenbart hur långt Bill Callahan har kommit sedan de tidiga lo-fi-inspelningarna. Som förberedelse inför konserten passade jag på att lyssna igenom mina gamla Smog-skivor både en och två gånger, vilket jag för övrigt borde göra oftare. I "A Hit"  från "Accumulation: None" sjunger han:

"I'll never be a rock and roll saint
cause I can't sing, oh no, I can't sing
that's not the only reason"

Numera sjunger han faktiskt bättre än de flesta. Varmt, tydligt, uppriktigt. Och även om han inte riktigt är någon rockikon ännu, så är han inte långt ifrån. Uppslutningen på Kägelbanan den här kvällen, värmen i lokalen, applåderna som aldrig vill ta slut. Det är bevis.

#271. Så kunde "One Day" ha blivit bättre.

Såg just Lone Scherfigs filmatisering av David Nicholls populära roman "One Day", som jag läste tidigare i höstas. Jag var inte helt övertygad om förlagans storhet, men den tog sig mot slutet. Den lyckades faktiskt förmedla en känsla av hur tiden går, hur år läggs på år, ofta utan någon märkbar skillnad, och den vågade göra små avstickare från det sliskigt romantiska ner i smuts och misär. En bitterljuv historia som lämnade blandade känslor, men som jag absolut inte ångrar att jag läste.

Filmen då? Ja, den hade väl sina förtjänster, men på det stora hela - ingen höjdare. Framförallt funkar det här med ett år i taget ganska dåligt på film. Dramaturgin blir helt uppåt väggarna. Vissa år hoppar man i princip över, eftersom där inte händer så mycket som för själva kärlekshistorien framåt. Synd för mig, som tyckte kärlekshistorien var det minst intressanta i boken. Det fanns mycket mer i bakgrunden, om hur åren och erfarenheterna förändrar oss som människor, som var mer givande. Ganska självklara grejer, men ändå fascinerande. I filmen blir allt sådant bara rekvisita, vilket tyvärr blir ofrånkomligt när alltsammans trots allt ska tryckas in under två timmar.

Däremot tror jag "One Day" hade kunnat bli en alldeles ypperlig tv-serie. En dag, ett avsnitt. Mindre hoppigt, mindre ytligt, karaktärerna skulle få riktig dialog, istället för att tala i klatschiga one-liners. Med tanke på David Nicholls bakgrund som manusförfattare till "Cold Feet" är det väl inte helt långsökt att misstänka att det kanske var planen från början?

#270. Electric Eden: Unearthing Britain's Visionary Music.

Här sitter jag känner in The Incredible String Bands "The 5000 Spirits Or The Layers Of The Onion", och tycker inte alls den känns så tokig längre. Det faller sig ju ibland så märkligt att det man tidigare förkastat, i det här fallet brittisk folk, plötsligt inte längre skaver lika obehagligt. "Painting Box" som rullar just nu, den låter rent av riktigt trevlig, trots en yster flöjt som virvlar runt i bakgrunden. Jag har helt enkelt börjat uppskatta den brittiska folkmusiken. Kanske började det med att jag slutade slentriandissa Fairport Convention och upptäckte att "Unhalfbricking" var en fantastisk skiva. Eller så är det något klövfotat väsen från Avalons hedar som lockat mig i fördärvet med sin magiska tuta. Oavsett vad känns det som ett ypperligt tillfälle att läsa Rob Youngs "Electric Eden: Unearthing Britain's Visionary Music", en 672 sidor tjock tegelsten om den här härliga, härliga, men farliga farliga musikgenren. Bli inte förvånade om jag kommer ut på andra sidan med ett yvigt skägg, doftande flugsvamp och rökelse. Jag ska bara beställa den först. Eller, hint hint, få den i julklapp eller födelsedagspresent.

#269. Lovely redneck.

Så oerhört förvirrande att jag inte har The Go-Betweens "Lee Remick" på någon skiva. Var säker på att den fanns på samlingsskivan jag köpte för typ elva år sedan. Minns ju tydligt felhörningen när jag lyssnade första gångerna, utan att känna till titeln.

"I, I, I, I, I, love Lee Remick, she's a darling" blev "Ay, ay, ay, ay, ay, lovely redneck, she's a darling..."

Måste åtgärdas. Att jag saknar låten alltså. Felhörningen går inte att göra så mycket åt.

#268. Mina nya vantar.

För några månader sedan hittade jag ett par toksnygga Paul Smith-vantar på Ebay, som fick det att rycka i köpnerven. Lyckligtvis hejdade jag mig. Jag har ju en partner som är fantastisk på att sticka. Vi kan knappt lämna lägenheten utan att någon överöser oss med komplimanger för Franks fina mössor, tröjor och byxor. Så jag bad henne helt enkelt att sticka ett par likadana vantar, och nu, lagom till att vantsäsongen inträder på allvar, är de alltså klara. Så här blev resultatet. Visst är de snygga?

#267. John Cale live på Strand.

Okej, du var med och grundade ett av världens kanske viktigaste band, The Velvet Underground. Du har jobbat med legender som Nick Drake, Patti Smith och Jonathan Richman, för att bara nämna några. Du har en imponerande samling soloskivor bakom dig, där du kastat dig vilt mellan konst och pop på ett sätt som annars bara David Bowie och Brian Eno lyckats med. Nu står du två meter framför mig, på scenen på Strand, du håller i en gitarr och du ser nästan oförskämt vital och välbehållen ut. Och så börjar du spela.

Och jag undrar hur du tänkte egentligen, hur snacket gick Kanske bläddrade du förstrött i din bakkatalog och sa till dina bandkamrater:
"Nu hörrni, nu spelar vi på en liten svettig rockklubb, nästan som i mina glansdagar, då tycker vi ser till att rocka loss ordentligt!"
Och kanske nickade dina unga, hippa bandkamrater gillande. Absolut, lira lite rock är ju aldrig fel.
Och kanske slog du då ihop händerna och sa: "Just det, nu ska vi rocka loss som om det var 1985!"

Du skulle ha kunnat spela låtar som "The Endless Plain Of Fortune", "My Maria" och "Taking Your Life In Your Hands", odödliga, ödesmättade mästerverk från några av dina bästa skivor. Din röst är uppenbarligen välbevarad. Din inlevelse är det uppenbarligen inget fel på. Synten du står parkerad bakom under större delen av konserten kan säkert, med rätt programmering, imitera en flygel. Det skulle kunna bli så bra. Och istället blir det så här. Så här som det blev när The Zombies spelade på Debaser Medis för några år sedan. Skorrande syntar, "tunga" gitarrer, musikskoleslap-bas. Som ett destillat av 80-talets allra värsta musikaliska brott mot mänskligheten.

Varför, John?

#266. Fleet Foxes live på(/i?) Annexet.

För det första: Fleet Foxes och jag har knappt någon historia alls. Deras första skiva lyssnade jag på några gånger medan jag gjorde annat, och det var bara "He Doesn't Know Why" som fastnade. "Helplessness Blues" har jag hört i förbifarten, aldrig hela skivan, aldrig något aktivt lyssnande. Så vad gör jag då på/i Annexet en tisdagskväll i november? Tja, min bror bjöd med mig, och trots min ytliga relation till bandet så har jag väl alltid vetat att Fleet Foxes är bra, och att jag skulle gilla dem om jag bara lade lite tid och energi på dem.

Och det börjar bra, med förbandet Alela Diane, som med ganska enkla medel lyckas skapa riktigt hyggliga förväntningar. Deras jordnära små countrylåtar med stänk av bluegrass och kryddade med sympatiskt återhållen stämsång, låter som om de aldrig lämnat uppväxtgården på amerikanska landsbygden. Det har de, naturligtvis, men att bandet ikväll är en liten familjekonstellation bestående av Alela, hennes make och hennes far, förstärker illusionen. Ingalunda en fantastisk spelning, men trevlig. Och Alela Diane låter som jag hoppas att Fleet Foxes ska låta - jag tänker mig "He Doesn't Know Why" i samma form, och tanken svindlar. De ska dock visa sig låta radikalt annorlunda.

Efteråt. Jag står utanför Annexet och väntar på min bror som inte kommit ut ännu. En annan konsertbesökare, för mig tidigare okänd, frågar mig vad jag tyckte.
"Jodå, det var riktigt bra...", säger jag, med en aning tvekan i rösten.
Det var ju riktigt bra. Och ändå...
"Ja, det var det absolut", säger min nyfunne vän, också han med viss tvekan. Han tillägger: "Men med risk för att låta som en kritiker så tänkte jag ibland att det lät som 'Lejonkungen goes indie'. Det blev lite väl sakralt ibland".

Och han har helt rätt. Fleet Foxes på scen är ett otroligt väloljat maskineri. Det finns egentligen ingenting att klaga på. Men de svävar hela tiden tio meter över marken, en aning konturlösa, en aning svårgripbara. Och det är väl fantastiskt om man gillar sånt. Jag kan absolut uppskatta det, men kanske inte riktigt i det här sammanhanget. Jag hade önskat mig ett Fleet Foxes med rötterna i myllan, barfota i gräset. Istället fick jag se dem sväva runt i ett rymdskepp från något av Electric Light Orchestras skivomslag. En märklig upplevelse.  

#265. Fuckety-fuck.

Efter väldigt många om och men har jag börjat komma in i "The Wire". Det brukar vara den och "Sopranos" som nämns när världens bästa teveserie ska koras. Tänkte därför titta på den redan för något år sedan, men det blev aldrig av. Sen började SVT visa den på nytt, och jag började följa den på SVT Play, vilket kändes smidigt och sympatiskt. Såg ett avsnitt, veckor gick, när jag sedan ville se episod två var den redan borttagen. Fuck.

Tur då att det finns andra sätt att få tag i en teveserie. Är nu framme vid avsnitt fem, och är ganska fängslad. Det finns mycket att gilla, och av vad jag har hört att döma blir det bara bättre. Blev dock lite irriterad på senaste avsnittet. Där fanns en scen som var så överskriven (ja, jag tar mig friheten att direktöversätta engelskans "overwritten"), överdriven, och kändes så ansträngt "cool" att jag helt rycktes ur handlingen. Ja, jag talar om den omtalade scenen här nedan. Förhoppningsvis känns fortsättningen mindre konstruerad.

#264. Bob Stanleys blogg.

Innan jag hade samlat på mig de flesta skivorna som utgör solskenspopskanon, så återvände jag gång på gång till Bob Stanleys stora softrockartikel i tidningen Pop. Förutom Stanleys visdomsord var den full med bilder av de där vackra skivomslagen som jag längtade så efter att få ställa i min samling. Eftersom jag nu har köpt och bockat av de flesta av de där albumen han tipsade om, så är det oerhört glädjande att han börjat samla andra gamla artiklar på nystartade bloggen Croydon Municipal. Jag har den bokmärkt, och lär läsa den dagligen. Och min önskelista lär ju, på gott och ont, fyllas på med nya skivor att längta och leta efter...

#263. Don Peris - Ten Silver Slide Trombones.

Tillsammans med makan Karen skapar Don Peris underskön, melankolisk popmusik i bandet The Innocence Mission. Som soloartist tar han ut svängarna, larmar, skränar, skriker och svävar ut i långa distade gitarrsolon som...

Näe. Jag skämtar bara. "Ten Silver Slide Trombones" skulle precis lika gärna ha kunnat ges ut som en Innocence Mission-skiva, om det inte vore för Karen Peris frånvaro. Det är försiktiga och känsliga vaggvisemelodier på minimal volym, och så vackert att tiden stannar. Precis som vi är vana vid. Och precis som vi är vana balanserar det hela tiden på gränsen till det lite för skört sakrala. Att makarna Peris är kristna är ingen hemlighet. Att det hörs i musiken är egentligen inget jag håller emot dem, men ibland blir det nästan lite för tydligt.

Men denna invändning till trots är "Ten Silver Slide Trombones" en av de skivor jag spelat flitigast det senaste halvåret, och framförallt då under dygnets senare timmar. Få album är så rakt igenom rogivande som detta.

(Bonusmaterial! Favoritlåten "Pennsylvania" har en så fin text att jag bara måste få citera den i dess helhet:

"When will you come to Pennsylvania
When will you bring your old self here?
I've got some friends
I think you'd like them
I've got that Hammond organ up and off the floor
I might just go to California
And get some good used records there
Fairport Convention
After the Gold Rush
Or Woody Guthrie in the Dust Bowl

Why don't you come here and spend Thanksgiving
November's not the greatest month but that's alright
We've got guitars and
We've all got problems
Sometimes they're looming large
Sometimes they're nothing more than...")