#187. On hold.

Jag vet inte om jag är lättdistraherad eller lättuttråkad eller om jag bara insett att dygnet har för få timmar och livet för få dygn för att man ska slösa dem på sånt man inte gillar. Nu kan jag förvisso inte säga att jag direkt ogillar vare sig tv-serien "Rubicon" eller filmen "The Soloist", de är välgjorda, habila hantverk båda två, och för något år sedan hade jag säkert sett klart dem båda, nickat och uppskattat. Men inte nu. "Rubicon" har jag lämnat hängande mitt i, trots att jag finner den hyfsat engagerande och tycker huvudpersonen är trevlig att titta på (gillar hans stil - välklädd men sjavig, kavaj, skrynklig skjorta och slips på sniskan). Jag har bara svårt att i längden bry mig särskilt mycket om historier som så starkt är intrigbaserade. Faller sällan för filmer eller serier där enda incitamentet att fortsätta kolla är att få veta hur det går. Det finns mysiga karaktärer i "Rubicon", men jag vill se mer av dem, och mindre av gluttande genom persienner och smygande genom mörka gränder. När det väl dyker upp karaktärsmoment är de oftast av typen will he or won't he hångla upp sin störiga arbetskamrat...
Nej, tyvärr "Rubicon". Du är bra, men jag orkar inte lägga fler timmar på dig. (Om inget drastiskt händer.)

"The Soloist" har Robert Downey Jr i huvudrollen som snabbsnackande och lätt cynisk journalist (en karaktär han kan spela i sömnen) som snubblar över en story om en hemlös man som en gång i tiden var ett musikaliskt underbarn. Jag har sett halva, och kommer nog inte se mer. Jag vet inte. Filmen är fortfarande på och pausad i bakgrunden på datorn, och har så varit i över två veckor. Chansen att jag ser kart den är inte överdrivet stor.

Samtidigt; ser jag inte klart dem har ju all den tid jag hittills lagt ner på att titta varit helt förgäves. Och har jag i så fall inte slösat mer tid än jag gör om jag faktiskt fortsätter titta?

Dilemman, Dilemman.

#186. En låt #10.

Love As Laughter - I'm A Ghost

Vi skriver 27 februari. Imorgon avslutas sista odiskutabla vintermånaden för den här gången. Mars bör, om den här vintern inte är av den apokalyptiska sort som kvällspressen vill få oss att tro, bjuda på åtminstone ett par soltimmar. Kanske, om inte resten av vår fågelpopulation faller död från skyn, även ett och annat fågelkvitter. Redan den här helgen har jag faktiskt känt av vårens, om inte ankomst så åtminstone närmande. Jag tror jag har Love As Laughter att tacka för det. Jag har lyssnat oerhört mycket på "Laughter's Fifth" denna vecka. Det är inte en fantastisk skiva, men den har ett par, tre låtar som är oslagbart vårrusiga. Vi pratar alltså om bångstyriga lo-fi-gitarrer, skränig sång, musik som låter som orakade hakor och håliga band-t-shirts. Som Stephen Malkmus, Dinosaur Jr och Jonathan Richman folkölsfulla på en filt i parken.

"I'm A Ghost" är bästa låten på skivan, men kolla för all del upp "In Amber" och "Canal Street" också. "Canal Street" är om möjligt ännu vårigare, kanske för att den för tankarna till den oslagbara inledningen på en av världens bästa låtar, Jonathan Richmans "Springtime In New York":

"On Canal Street in april when it's 15 and the snow is melting fast..."

#185. Bad sound kills good music.

Det senaste året har jag märkt av en minskad entusiasm när det handlar om ny musik. Jag köper skivor som aldrig förr, men det är sällan jag verkligen fastnar för något. Jag lyssnar på mina skivor som jag hetsäter mitt godis: snabbt, och utan verklig njutning. Det passerar men lämnar inga direkta positiva avtryck. Länge har jag gått och oroat mig för att det är mig det är fel på. Att jag har vuxit ifrån mitt musikintresse. Att pop inom loppet av några år kommer att vara "sånt där som hör ungdomen till", och att jag sakta men säkert kommer att stagnera. Sen gjorde jag en fantastisk upptäckt.

I helgen laddade jag ner "Lonely Clouds", en mixtape med japansk folk- och psychpop som Kevin Pearce tipsade om på Throw Me Away. Jag blev fullständigt knockad. Dels av musiken i sig, som var vacker och skimrande. Men framförallt av ljudkvaliteten. Ni förstår, när jag köper en nya skiva lägger jag alltid in den i iTunes. Jag vill ha all min musik lagrad digitalt, så jag kan ta med mig vad jag vill på iPoden. Jag har hittills rippat mina skivor i en ganska låg ljudkvalitet, för att spara hårddiskutrymme. Jag har inte alls tänkt på att en lägre ljudkvalitet påverkar min lyssningsupplevelse. "Sånt där trams kan Hifi-nördarna gaffla om", har jag tänkt. "En bra låt är en bra låt, oavsett man hör den i femtiotusenkronorsanläggning eller klockradio."

Riktigt så enkelt är det ju inte, uppenbarligen. För när jag nu, från och med igår kväll, börjat lägga in skivorna i god kvalitet, märker jag ju hur platt och murrigt allt låtit tidigare. På väg till jobbet imorse lyssnade jag på Kristofer Åströms "Rainaway Town" en skiva jag tidigare tyckt varit ganska ljummen. Nu lät den fantastisk. I bättre ljudkvalitet framträder nyanser och detaljer som jag tidigare helt missat. Det är som en helt ny skiva. Och för första gången på länge känner jag riktig entusiasm inför musiken, entusiasm inför att verkligen lyssna och uppleva den, inte bara samla skivor och låtar på hög.

Nu återstår bara att göra om och göra rätt. Fem skivor inlagda i hög kvalitet, 1495 to go.

#184. En låt #9.

Manic Street Preachers - Umbrella

Alla låtar jag listar under rubriken "En låt" måste inte vara bra. Manic Street Preachers cover på Rihannas "Umbrella" är ett ypperligt exempel på det. Jag vet inte om den är fullständigt patetisk eller ganska gullig. Kan inte bestämma mig. Bra kan jag i alla fall inte kalla den. Den är på tok för svulstig, och gitarrerna låter plågsamt kvasihårdrockiga. Som väl Manics ofta låtit när de låtit som sämst.

Annars måste jag säga att jag faktiskt känner mig ganska nyfiken på gruppens senaste skiva, "Postcards From A Young Man". Och överlag tycker jag man börjat märka en omvärdering av gruppen. Tidigare nämnda "Postcards..." har ju fått riktigt skapliga recensioner, och Nicky Wire hyllas unisont för sitt upprop för de brittiska biblioteken. Och just i afton sitter jag faktiskt tillbakalutad i soffan och lyssnar på James Dean Bradfield-producerade Johnny Boy-skivan - som ju visserligen är lite för gammal för att kunna räknas som ett tecken på en begynnande Manics-revival...

Men jag hoppas verkligen att jag inte är helt fel ute i min teori. Även om "Umbrella"-covern är ostig så behöver vi Manic Street Preachers just nu. Vi behöver deras kampsånger, och deras aldrig sinande kämparanda.

#183. Musikaliska Murakami.

Jag har börjat läsa "Sputnikälskling", min första Murakami sedan läsfesten "The Wind-Up Bird Chronicle", som är en av mina starkaste läsupplevelser från de senaste åren. Att läsa den var som att sugas in i en underbar och otäck feberdröm. Hisnande. Inte konstigt att "Sputnikälskling" känns lite... lam. Lite som om någon bestämt sig för att skriva en bok som ska kännas som något av Haruki Murakami, lyckats väldigt bra med det, men inte mer än så. Kanske ligger problemet också i mig själv. När jag läste "Norweigan Wood" för säkert sju år sedan var han relativt okänd, åtminstone för den stora massan. "The Wind-Up Bird Chronicle" läste jag innan den översatts till svenska, och fick därmed känna mig lite före. Nu läser alla Murakami, vilket innebär att jag, genom att läsa "Sputnikälskling", blir en Murakami-läsare. Jag har en diffus, svårbeskrivlig bild i mitt huvud av hur en Murakami-läsare är och beter sig. Någon som är lite präktig, lite stolt över att läsa någon som varken är svensk eller amerikan, lite nöjd med att kunna nicka igenkännande åt det återkommande litterära och popkulturella refererandet. Jag är inte helt bekväm med att vara en.

Nu var det egentligen inte det jag ville skriva om, utan om det jag faktiskt, verkligen, tycker om med "Sputnikälskling", precis som med hans tidigare böcker. Musikaliteten. Det finns en melodi i språket som inte ens översättningen lyckas tysta. Och så är det de små passningarna här och där. Som när berättarjaget tillsammans med huvudpersonen Sekume går på café, och i högtalarna spelas Astrud Gilbertos "Take Me To Aruanda". Jag tycker bättre om Gilberto i teorin än i praktiken, men plötsligt finns det ingenting jag hellre vill lyssna på än hennes "Beach Samba". Kanske är Murakami helt enkelt vår tids främste rockjournalist? Med bara ord på papper målar han upp scener, som precis som i mina favoritfilmer, förvandlar de ackompanjerande sångerna till odiskutabla mästerverk.

Efter "Norweigan Wood" framstod ju Beatles-låten med samma namn som gruppens klart största stund.

#182. Yarden Vs. 4 Timmars Arbetsvecka.

Hela hösten har jag jobbat halvtid, levt på halva min lön. Jag skulle egentigen ta ut föräldrapenning på andra halvan, men Försäkringskassan tog god tid på sig att betala ut ens mina första två pappaveckor, så ganska snart tänkte jag; "Fuck it. Vi sparar på föräldradagarna. Jag kanske kan leva på enbart halv lön ett par månader." Det funkade riktigt bra. Med småbarn hemma finns inga jättestora möjligheter att ge sig ut på shopping sprees, inga krogbesök som slukar hundralappar. Allt som kostar är mat, hyra och räkningar. Denna erfarenhet gjorde mig nyfiken på hur man skulle kunna fortsätta skära ner. Jobba mindre, leva mer. Få tid att umgås med familj, vänner. Skriva, läsa böcker. Det var med de tankarna i huvudet jag köpte "4 Timmars Arbetsvecka" av Timothy Ferriss.

Redan några sidor in i boken började jag irritera mig på hans glättiga stil. "Det här är enkelt! Livsstilsdesign! Följ mina råd och bli lika cool som jag!" Efter ytterligare några sidor förstod jag att det här inte alls var en bok för mig. Jag saknar helt entreprenörsanda, och Ferriss grundidé bygger på att du startar ett lagom lönsamt företag, outsourcar allt tråkigt kringarbete och lever livets glada dagar på avkastningen, utan att bry dig om att försöka expandera eller växa. Han ger några goda råd om hur man som kontorsslav kan effektivisera sina mer hjärndöda sysslor och frigöra tid, och för det tackar jag honom. I övrigt var boken slöseri med både pengar och tid.

Halvvägs in i boken började jag parallellt att läsa Kristian Lundbergs "Yarden", en berättelse om låglönearbete, nedåtgående klassresa, människan som bricka i kapitalismens spel. Det är dyster, men viktig läsning. Jag känner igen mig så väl i Lundbergs rader om att aldrig känna sig bekväm eller trygg som klassresenär. Jag kan inte påstå att jag själv gjort någon klassresa, men jag är åtminstone inte arbetslös längre. Dock är jag plågsamt medveten om att jag när som helst skulle kunna bli. "Yarden" gör mig förbannad, och väldigt inspirerad. Lundberg skriver om klasskamp, men klasskamp som förs uppifrån. Kampen står kanske inte längre så mycket mellan klasser som mellan arbetsgivare och arbetare. De första får allt mer makt, arbetarna själva allt mindre. Genom att byta ut arbetsstyrkan mot inhyrda "konsulter" via bemanningsföretag kringgår man all arbetsrätt som årtionden av facklig kamp lyckats frambringa.

"Yarden" är en "Rapport Från En Skurhink" för 2000-talet, även om Kristian Lundberg är mer pessimistisk än Maja Ekelöf. Att samtidigt som den läsa Timothy Ferriss strategier för att få ut mesta möjliga av livet är oändligt provocerande. "Hyr in lågavlönade assistenter i Indien och låt dem ta hand om ditt tråkiga pappersarbete!", "Ta en minipension och res jorden runt!". Tanken på att gå ner i arbetstid är fortfarande lockande, men man får aldrig glömma att det finns de för vilka det är en katastrof att inte få det där dagliga samtalet som innebär ytterligare tio timmars slitigt arbete. I kontrasten mellan dessa två böcker finns allt det jag avskyr med det kapitalistiska samhället.

#181. Le Sport - Euro, Deluxe Dance Party.

Fyra år är en lång tid, fem år ännu längre. I musikvärlden kan det vara kolossalt mycket tid. Särskilt när det handlar om hype. När jag i fredags hittade Le Sports första och enda skiva "Euro Deluxe Dance Party" stod jag länge och vred och vände på den. Jag mindes att jag, några veckor under 2005, faktiskt tyckte att "Tell No One About Tonight" var en rätt klatchig låt. Det rådde Pet Shop Boys-feber i hela musikjournalistsverige, och så även i min vinylsamling. Le Sport, eller Eurosport som de då hette, var helt rätt där och då. Jag tyckte aldrig de var fantastiska, men småkul. Och eftersom tanken på att kunna lyssna på "Tell No One About Tonight" nu i fredags, föreföll ganska lockande, lade jag ut en tjuga på skivan. Detta trots ett anskrämligt omslag, och trots att jag minns att jag redan då, när det begav sig, kände mig väldigt skeptisk till det plötsliga vurmandet för eurodisco...

Tiden har inte varit snäll mot Le Sport. Och förmodligen inte heller mot den våg av liknande band som debuterade och försvann i samma veva. Det finns korta ögonblick av, om inte briljans så åtminstone kvalitativt låtsnickrande på den här skivan. Men de är få. Det mesta låter precis likadant, hela tiden. Och det låter billigt. Framstressat. Ofärdigt. Det smått infantla, som säkert tyckte var uppfriskande då ("en perfekt motvikt till rockisternas krav på autenticitet!"), känns bara som tröttsamt poserande idag. Och en titel som "If Neil Tennant Was My Boyfriend" är ju för fånig för att ens vara värd att kommentera.

Egentligen är väl "Euro Deluxe Dance Party" en väldigt harmlös skiva, varken särskilt bra eller särskilt dålig, och inte alls förtjänt av en lång sågning. Men den gör mig väldigt glad att vi idag skriver 2011 och inte 2005.

#180. Winter's Bone.

En halvtimme in i unisont hyllade "Winter's Bone" är jag missnöjd. Det är något som klingar falskt. Det är något som inte riktigt känns trovärdigt. Om det är huvudpersonens Rees (Jennifer Lawrence) stenhårda Clint Eastwood-blick eller de nästan parodiskt sunkiga miljöerna befolkade av gamla återanvända Harmony Korine-statister vet jag inte. Men något känns tillgjort. Sen går ytterligare en halvtimme, och något händer. Antingen byter filmen riktning, eller så är det jag som inser något: jag har tittat på "Winter's Bone" med helt fel glasögon! Jag har tänkt drama. Jag har tänkt socialrealism. Jag har tänkt tårar och empati. När filmen i själva verket är hederlig gammal noir, skickligt förklädd förvisso, med en 17-årig tjej i huvudrollen och med kylslagna amerikanska skogsmarker som skådeplats. Men ändå. Alla nödvändiga ingredienser finns ju här. Ett mysterium, en stenhård huvudperson som väser fram korthuggna repliker, ljusskygga karaktärer en masse, konspirationer och oheliga allianser. Att det är mer rutiga skjortor än trenchcoats, mer ansiktsbehåring och färre tänder än brukligt, det är bara villospår. Och "Winter's Bone" är, trots allt, en riktigt bra film. Tawni O'Dells "Avvägar" korsad med valfri kioskdeckare, allt briljant regisserat av Debra Granik. Jag är imponerad.

#179. Joan Of Arse - Lost At Sea.

Minns ni The Thrills? Det irländska popbandet med softrock-influenser som var rejält hypade under sommaren/hösten 2003? Jag köpte deras debutskiva härom månaden, och det är en sympatisk men bagatellartad historia, harmonisk och lättsmält, men också ganska lättglömd. Jag minns att det i recensionerna skrevs mycket om det lustiga i att ett band från solkigaste Dublin blickade drömskt mot amerikanska västkusten.

Bandet med det plumpa namnet Joan Of Arse kom (kommer?) också från Irland, men lät (låter?) blickarna svepa vidare in i det amerikanska inlandet, närmare bestämt mot den svarta mylla som Will Oldham, Jason Molina och Slint klafsat runt i. Möjligen har de också låtit sig inspireras av grannlandsmännen i Arab Strap.

Musiken på "Lost At Sea" är, som ni säkert förstår, mörk och dyster. Dova gitarrväggar mullrar som åska. Allt låter lite unket, skevt och fuktskadat, på ett sympatiskt sätt. Vissa spår låter nästan exakt som något från "I See A Darkness". Inga låtar är väl sådär vansinnigt minnesvärda, men inget är heller dåligt. När det känns lite för ångestladdat och allvarligt kommer en putslustig titel som "You'll Always Find Me In The Toilet At Parties" och livar upp stämningen.

"Lost At Sea" är knappast en skiva att gå över lik efter, men är du det minsta svag för tidigare nämnda dysterkvistar och ramlar över skivan någonstans så är den värd ett par tjugor.