#170. Corrections...

Hittade en spännande liten widget som gör om last.fm-statistik så den baseras på antal spelade minuter istället för antal spelade låtar. Bilden ovan bör ge en mer rättvisande bild av mina lyssningsvanor under 2010. Nu blev ju skillnaden mot tidigare listan inte enorm direkt, men lite kul ändå.

#169. Årets 30 mest spelade skivor.

1. Wilco - Summerteeth
2. Frida Hyvönen - Silence Is Wild
3. Doves - Kingdom Of Rust
4. Håkan Hellström - 2 Steg Från Paradise
5. The XX - The XX
6. Hauschka - Room To Expand
7. Van Morrison - Veedon Fleece
8. Paul Weller - Wild Wood
9. Smog - Dongs Of Sevotion
10. Jeanette Lindström - Attitude & Orbit Control
11. Palace Music - Lost Blues & Other Songs
12. Badly Drawn Boy - Born In The UK
13. Bonnie "Prince" Billy - Beware
14. Lloyd Cole - Cleaning Out The Ashtrays
15. Basia Bulat - Heart Of My Own
16. Electrelane - No Shouts No Calls
17. Port O'Brien - Threabare
18. Lloyd Cole - Broken Record
19. The Millenium - Begin
20. Asobi Seksu - Citrus
21. Steve Mason - Boys Outside
22. Arthur Lee Harper - Dreams & Images
23. Françoise Hardy - The Vogue Years
24. The Left Banke - There's Gonna Be A Storm
25. Bruce Springsteen - Darkness On The Edge Of Town
26. Bart Davenport - Palaces
27. The Boo Radleys - Learning To Walk
28. Townes Van Zandt - Our Mother The Mountain
29. Jeremy Dormouse - The Toad Recordnings
30. The Monochrome Set - Love Zombies

Observera att det på inget sätt är en lista över vilka skivor jag tyckt bäst om det här året, då den bara bygger på högst antal spelade låtar. Rent krasst skulle en skiva med 30 usla låtar hamna högre än en skiva med fem mästerverk.

#168. Årets händelse.

För exakt ett år sedan, 22 december 2009, fick jag veta att jag skulle bli pappa. Den 6:e september kom Frank till världen. Helt klart, utan konkurrens, årets händelse.

#167. Årets "32 år för sent".

Det har pratats och skrivits mycket om Bruce Springsteens "The Promise" i höst. Samma vecka som jag första gången läste om den, ramlade jag över ett ex av "Darkness On The Edge Of Town" på Stadsmissionen. Lustigt. "The Promise" består ju av överblivet material från inspelningen av just den skivan. Och i och med det växte mitt intresse från det obefintliga till ett, tja, ganska stort. För "Darkness..." är ju en fantastisk skiva. Ta bort ostiga "Adam Raised A Cain" och det är en tiopoängare. Ibland är man omedvetet synkad med sin samtid, vare sig man gillar det eller ej.

#166. Årets tegelsten.

Läste jag ut Joyce Carol Oates "Blonde" i år? Eller var det förra året. Och när påbörjade jag den? 2007? 2008? 2009? Ingen aning. Vissa böcker är evighetsprojekt. Det har sällan enbart med tjockleken att göra. Det handlar lika mycket om tuggmotståndet. Lars Noréns dagböcker började läsa redan i somras. Det sträcker sig över fem år. Jag blev precis klar med första året. Här handlar det inte så mycket om tuggmotståndet. "En Dramatikers Dagbok" är relativt lättuggad. Ja, det är ångest, magproblem och ältande. Men det är på inga sätt ointressant att läsa om. Dagboksformatet ger den dessutom naturliga avbrott, det är enkelt att läsa några sidor, lägga den ifrån sig och sedan fortsätta lite senare. Dessutom tycker jag om det vardagsliv som alltid tas upp i dagböcker. Oftast tycker jag bättre om att läsa om hur någon dricker sitt morgonkaffe vid ett regnspräckligt köksfönster än skildringar av fantastiska intriger i exotiska miljöer.

Nej, i Noréns fall är det bokens fysiska omfång som gör den svårforcerad. Jag har inte särskilt mycket tid över för läsning längre. Mest sidor plöjer jag i kollektivtrafiken. "En Dramatikers Dagbok", med tjocklek på dryga decimetern, är inte något jag gärna släpar med mig utanför lägenhetens gränser. Hur mycket jag än gillar den.

#165. Årets "i sista sekunden".

På de flestas årsbästalistor återfinns Arcade Fires "The Suburbs" och Beach House "Teen Dream". Själv köpte jag dem igår. De låter mycket bra. Men om de är några av årets bästa skivor törs jag inte dra några slutsatser om ännu.

#164. Årets snuttefilt.

Galago.

Varje gång jag slagit upp ett nytt nummer av Galago har det känts lite som att komma upp till ytan efter en lång tid på botten av en djup tjärn.

Samtiden är en vedervärdig tid att leva i. Jag sa en gång, för några år sedan, till en skolkamrat, i ett anfall av naiv optimism: "Det känns ju ändå som om vi går åt rätt håll, som om samhället blir lite bättre för varje år som går". Någonstans vände kurvan (eller så fanns aldrig några positiva tendenser, det var bara i min lilla krets det kändes så)

Rasism, antifeminism, islamofobi, Alliansen, utförsäljningar av välfärden, utförsäkringar, svaghetsförakt, Pär Ström, SD, MUF, Timbro. Där har vi hamnat. Där har vi samtiden. Och jag hatar den. Folk är helt galna.

Galago känns som motvikten till allt det här. I Galago har den goda sidan samlats. För varje debil MUF:are som svamlar indignerat om kommunister och manshatare finns en bitsk serieruta. För varje politiskt beslut som ytterligare utvidgar klyftorna finns en berättelse. Ungefär så känns det. Galago ger mig en känsla av att inte vara ensam. En klapp på axeln. Upprättelse. Lite vind i seglen. En styrketår.

"Sveriges enda radikala serietidning" stod det på senaste omslaget. Galago är mer än så. Sveriges enda tidning där intelligens, passion, ilska, patos och humor blandas på ett sätt som gör summan så mycket större än delarna.

#163. Årets besvikelse

Magnetic Fields - Realism

De flesta Magnetic Fields-skivor har några delar trams och några delar fantastiska poplåtar. Ju färre av de förstnämnda och ju fler fantastiska poplåtar, desto bättre skiva. På "Realism" är tyvärr förhållandet det motsatta. Här finns nog inte mycket mer än en, kanske två låtar jag kommer att spela frivilligt. Resten? "The Dolls Tea Party", "Everything Is One Big Christmas Tree". Trams. Och konserten i Filadelfiakyrkan var egentligen inte mycket mer än okej, särskilt jämfört med deras fantastiska framträdande på Cirkus två år tidigare. Är Magnetic Fields ett band som har sin storhetstid bakom sig? Så kan det mycket väl vara. Tråkigt.

#162. Årets skivfynd.

2010 var året då jag kompletterade skivsamlingen med två skivor jag letat efter i åratal. The Left Banke-samlingen "There's Gonna Be A Storm" och Kevin Rowlands "My Beauty". Inga fynd i verklig bemärkelse eftersom jag fick betala en del för dem. Hauschkas "Room To Expand" är inte en skiva jag direkt letat efter, men jag hittade den för en tjugo på Stadsmissionen, och slog till. Rätt beslut. Otroligt vacker pianomusik. En av de skivor jag lyssnat allra mest på i år.

#161. Årets flickpop.

Förra året lyssnade jag en hel del på Girls "Album". Jag lyssnade på det när jag var i behov av skamlöst, oemotståndligt smittande pop. Jag lyssnade på det så pass ofta att det var förra årets mest spelade skiva. Det här året fyllde Best Coasts "Crazy For You" en liknande funktion. Bandnamnet får en ju att genast tänka på Göteborg, och ljudbilden är också den götlaborgskt murrig. Att lyssna på hela "Crazy For You" är ganska påfrestande. Lite som att äta jättemånga jättegoda karameller som alla smakar likadant. En och en är dock varje låt ett litet mästerverk. Hur de låter? Som om The Ronettes varit lätt personlighetsstörda, haft distade gitarrer och sjungit om gräs (den sorten man röker) istället för om kärlek.

#160. Årets mest hjärtslitande verk (av förbluffande genialitet).

Dave Eggers - Vad Är Detta Vad?

Och jag trodde jag var färdig med Dave Eggers. Trodde att hans historier där bråddjupa tragedier varvas med en ibland ganska irriterande käckhet var något jag lagt till handlingarna. Men den sanna historien om Valentino Achak Deng (Eggers har skrivit boken tillsammans med Deng), en av många tusen pojkar som flydde folkmordet i Sudan för att tillbringa hela sin uppväxt i olika flyktingläger, är djupt tragisk, ibland ganska käck, men aldrig någonsin irriterande. Humorn som ofta dyker upp där man minst anar det gör bara att historien känns närmare. Att Valentino inte heller är rädd för att tycka riktigt jävla synd om sig själv här och där känns bara uppfriskande. Jag köper inte historier om överlevare som tagit sig genom katastrofer och tragedier endast genom sin otroliga livsglädje.

En annan anledning att läsa boken är att få mer inblick i Sudan, ett land där de senaste 30 åren kantats av blodbad efter blodbad, katastrof efter katastrof. Ett land där vår egen utrikesminister Carl Bildt smutsat ner fingrarna i styrelsen för Lundin Petroleum. Ibland är världen bra liten.

(Nej, "Vad Är Detta Vad" kom inte i år, men i min värld är det faktum att jag läste den i somras tillräckligt för att den ska platsa på årsbästalistan.)

#159. Årets "Jag kan inte fatta att jag ignorerade".

The Radio Dept. - Clinging To A Scheme

Jag har verkligen älskat allt jag hört med The Radio Dept. Så varför har jag inte gjort något allvarligt försök att skaffa mig deras senaste album? Den är ju bara ett par musklick bort. Bara en tunnelbaneresa till närmaste skivbutik. Det är inte det att jag är ointresserad, det har bara kommit saker emellan. Andra skivor som känts mer angelägna just där och då. Och så har det fortsatt. Jag vet att jag kommer att älska "Clinging To A Scheme". Jag ska bara ha tid att göra det.

Bubblare: The Clientele - Minotaur EP.

#158. Årets "Nej förresten, jag står nog över".

Nicolas Makelberge - The Unforgettable Planet

Ja, till en början blev jag ju själaglad. Jag har längtat efter en ny Nicolas Makelberge-skiva ungefär lika många dagar som gått sedan den förra släpptes. Men så hörde jag ett smakprov. Och det lät inte jättekul. Och så märkte jag inget snack. Ingen annan verkade upphetsad. Vanligtvis ett kvalitetstecken - hype tenderar att döda mitt intresse mer än något annat, men jag sloknade mer och mer.
Frågade efter skivan på Record Hunter en dag. "Den saknar svensk distribution".
Läste om skivan i Sonic. En sjua i betyg. Det mest intetsägande betyget.
Läste att Johan Tuvesson knappt medverkade längre. Hans röst var ju halva grejen med "Dying In Africa".
Någon skrev att skivan lät som ljudspåret till ett naturprogram i tv.
Jag kanske missar något fantastiskt, men jag väljer att ignorera "The Unforgettable Planet". Ett tag till.

#157. 2010.

Här börjar den! Sammanfattningen av år 2010. 2010 i böcker, i skivor, i låtar, i filmer, i teve, och inte minst: i livet. Häng med!

#156. From a window.

Det är, som Aftonbladet uttrycker det, orimligt kallt. Så skönt då att onsdag är lika med ledig dag. Större delen av dagen har jag med gott samvete kunnat observera vinterns härjningar genom fönstret. Då och då genom kameralinsen.

Läsarkommunikation! Vilket indieband släppte i början av 1996 en singel med samma namn som det här blogginläggets rubrik? Och vilket annat bands sångare producerade deras debutalbum?

#155. Vackra bilder av den tid som flytt.

Eftersom Denver Post kanske blir arga om jag lägger upp deras bilder direkt på min egen blogg nöjer jag mig med att länka. Länka, och be er att faktiskt göra slag i saken och klicka på länken. För där, på andra sidan, finns fantastiska färgfotografier tagna i USA mellan -39 och -43. En enklare tid. En svårare tid. Har du minsta droppe rött blod i dina ådror lär du älska det här lika intensivt som jag.

Bilden på den ensamme järnvägsarbetaren i en öken av järnvägsräls pryder numera skrivbordet på min MacBook.

Länk.