#154. Steve Mason - Boys Outside.

Jag köpte senaste numret av Sonic idag, och plöjde genom årsbästalistan. Inte så många överraskningar, men glädjande att Steve Masons "Boys Outside" återfanns. Förmodligen kommer den finnas på min också, om jag nu orkar göra någon lista. Ett helt självklart val är den inte. Den har fortfarande en del kvar att bevisa. Det finns ett par stunder av dödtid, av låtar som jag inte tycker kommer någon vart. Samtidigt är det en skiva som fortfarande, nästan ett halvår efter att jag köpte den, överraskar och fascinerar. Som har vuxit från likgiltighet till försiktigt gillande till ivrigt inlyssnande. Och det är ju inte alls illa.

Steve Masons röst har ända sedan The Beta Bands dagar legat som ett filter mellan mig och musiken i övrigt. Det är något med den som inte tilltalar mig. Hesheten tror jag. Har alltid haft svårt för hesa röster. Och så sjunger han så långsamt, så långsamt, som om han vore lite pitchad. I och med "Boys Outside" börjar min motvilja släppa. Till musik som ibland låter som tidiga Saint Etienne på stark psykofarmaka passar ju rösten utmärkt.

Lustigt förresten att det är Beta Bands quirkiness (med facit i hand mer musikalisk än textmässig) som, vid sidan av rösten, varit mitt största problem med dem. "Boys Outside" är allt annat än quirky, tvärtom väldigt tung. Skivan har helt enkelt några av de mest hjärtskärande textrader jag någonsin hört.

"And to the children that I never had
Here is the love
I was your dad
There is a reason that I never got to hold you tight
But what it is
I'll never know"

#153. Jag drömmer om en svart jul.

Det är första advent idag. Det har firats med tändandet av ljus, förtärande av diverse saffransbakverk, drickandet av glögg och beskådandet av snöflingornas dans utanför fönstret. En repig "Elvis Christmas Album" har snurrat under nålen. Då och då har den bytts ut mot annan musik, som "A Christmas Gift For You From Phil Spector". Allt gott så. Det har varit en behaglig dag. Men nu när kvällen kommer, och med den den obligatoriska melankolin, känner jag att det vore fint en med en lite mörkare julskiva. En lite rökigare julskiva. Tom Waits, ett piano och en sorgsen trumpet. Soundtracket till en ensam jul med whiskyflaskan på ungkarlshotellet. Tänk er något i stil med klippet nedan, från fantastiska filmen "Blast Of Silence". Någon som har ett tips på vilken skiva jag letar efter?

#152. Philip Marlowe, bättre på originalspråk?

Nu har jag snart nått slutet på "Den Stora Sömnen", och precis som var fallet med "Fönstret" (ja, jag läser Marlowe-böckerna i fel ordning, so sue me!) är jag måttligt imponerad. Det är egentligen inget större fel på den. Men jag dras aldrig riktigt in. Kanske är Marlowe lite för hård, lite för orubblig. Han slänger snärtiga oneliners omkring sig, men verkar själv aldrig riktigt engagerad i sitt fall. Han gör sitt jobb, som vem som helst. Tufft, förvisso, men det blir inte särskilt mycket dramatisk laddning. Sen tycker jag Raymond Chandler är lite träig i sina miljöbeskrivningar. Los Angeles på 30-talet borde vara en spännande och fascinerande miljö, men det blir den aldrig riktigt. När Chandler beskriver ett rum är det oftast bara ett pladdrigt uppräknande av detaljer. "Mattan var röd, gardinerna gröna". Jag tror att mycket är översättarens fel. Det måste vara så. Min utgåva av boken är full av stavfel och den hårdkokta dialogen är taffligt förmedlad. Fanns tiden till det skulle jag leta upp böckerna på originalspråk och läsa om dem. Kanske när jag blir gammal. Äldre.

#151. Ännu en bild.

En fantastisk bild på en fantastisk trio: The Impressions. Gillar färgerna, och framförallt kläderna. Elegans kombinerat med street smartness. Lite samma känsla som i omslaget till Marvin Gayes "What's Going On". Men jag kommer nog alltid hålla Curtis Mayfield högre än Marvin.

#150. Grattis Sonic!

Var på blixtvisit på Sonics 10-årsfest igår. Var egentligen för trött för att orka närvara, men eftersom jag lyckats tävla till mig en plats på gästlistan kände jag verkligen att jag borde. Dessutom gillar jag en del av artisterna som skulle uppträda. Och i husbandet spelade Goran Kajfeš och Johan Berthling, namn som återfinns både här och där i min skivsamling. Jag gick hem efter två timmar. Inte för att det var dåligt på något sätt, men småbarnslivsdimman grumlade mina ögon lite för mycket frammåt slutet, och nattsömnen ropade mitt namn. Det var kul så länge det varade. Hann tyvärr inte se Olle Ljungström, som jag sett mest fram emot, men är nöjd med att ha sett El Perro Del Mar igen. Sist jag såg henne var i Kalmar, för säkert fem år sedan. Hon har aldrig varit någon storfavorit tidigare, så att jag skulle gilla hennes framträdande så här mycket var överraskande. Hon var fantastiskt karismatisk, uttrycksfull, och nästan utomjordiskt cool. Hon avslutade med en elektrisk cover av "Strange Fruit".

Annars då? Ja, kul att se ett så pass blandat klientel. En del skivsamlarryggar, en del hipsters, en del indiepopare av den där typen man aldrig ser längre (plugghästlooken), en och annan panda. Det gjorde mig oväntat glad att se att det fortfarande finns pandor.

Och så några rader om Sonic:

Jag får numera mina musiktips främst från bloggar och vänners tips, men under Sonics första tre utgivningsår var varje nytt nummer en liten bibel. Jag läste, jag lyssnade, jag antecknade. Skrev någon att Al Green hade en gudabenådad röst skrev jag ner Al Green i mitt anteckningsblock. Skrev någon att Sebadohs "Harmacy" var en klassisk lo-fi-skiva skrev jag ner Sebadoh, utan att ha en aning om vad som menades med "lo-fi". Tillsammans med Sonic grävde jag åt alla håll, och upptäckte genrer jag tidigare förkastat. Kanske hade jag gjort det ändå, men jag har ändå tidningen och dess skribenter att tacka för mycket. Grattis, som sagt!

#149. Våld.

Vad är egentligen grejen med vissa filmers frossande i våld? Jag är inte känslig eller så, inte egentligen, kan till och med tycka att övervåld på film är rätt underhållande. Men då ska det fylla en funktion.

Jag såg om "Watchmen" häromdagen och insåg vilka stora brister den faktiskt har. Den är tekniskt snygg och storyn är bra (jag älskar serien), men den är också fullständigt själlös. Stendöd. Och Zack Snyders fullkomliga vältrande i obefogat våld är bara äckligt. Får någon en smäll på käften räcker det inte så. Det ska vara en lång närbild på när vederbörande gurglar upp sina blodiga tänder. Ett slagsmål får inte bara vara ett slagsmål. Benpipor ska sticka ut genom armar och knivar ska penetrera huvuden, gärna i slow motion. Blir någon skjuten ska kulan gå genom handen så fingrarna flyger som fyrverkerier genom rummet. Är det en vuxen människa som regisserat, eller en högstadieelev?



Lika våldsam, och faktiskt fruktansvärt usel i övrigt också, är "Repo Men". Det enda som hindrar denna film från att vara ett fullständigt magplask är att grundidén är rätt smart. Allt annat är otroligt korkat och ologiskt. Och våldsamt i överkant. För att vara en film som utspelar sig i framtiden (en framtid där cybernetiska organ finansieras av ett girigt bolag som bokstavligen går över lik för att ta tillbaka dem när deras kunder hamnar i obestånd) slåss det väldigt mycket med knivar och hammare, medieval style. Det funkade ju bra i "Oldboy", men det var också en film som var sevärd i övrigt. Här hackar sig Jude Law genom horder av väktare och kontorsråttor, och det liknar mer än något annat en osmakligt slafsig filmatisering av det gamla arkadspelet "Double Dragon". Det blir aldrig mer engagerande än så. Och även här är våldet utstuderat sadistiskt, med kameran dröjande kvar vid knivar och mejslar genom ben och händer och hammarslag mot huvuden.

Det frossades en hel del i våld även tidigare, men det fanns då ofta en tafflighet i det som gjorde det lättare att uthärda. Och när regissörer gottade sig som mest i det, så var det i filmer där det liksom hörde till. Där det förväntades. En film med titeln "Texas Chainsaw Massacre" måste ju rimligtvis innehålla blod och äckel, eller hur? I "Watchmen" och "Repo Men" behövs våldet, det för handlingen framåt. Men inte i den här omfattningen. Bara för att den moderna tekniken gör det lättare att få blodet att spreja realistiska mönster över hela scenerna, innebär det inte per automatik att det bör göra det.

#148. Ur balans.

Jag var på väg ner i Skarpnäcks tunnelbanestation, och hade Frank, min son fastselad mot bröstet. Bara hans röda toppluva stack upp. Vi hade varit på vernissage i Skarpnäcks kulturhus, och nu ville jag komma hem innan han vaknade började och skrika. Jag gick försiktigt, navigerade förbi människorna jag mötte i trappan. Ett tåg hade just ankommit, så perongen och trapporna upp mot friheten vara fulla med folk.
"Grattis!" hojtade någon. Jag tittade upp och såg ett okänt grabbansikte - 18 till 25, med den lätta berusningens rodnad på kinderna - flina mot mig innan det försvann uppför trapporna.
"Tack", muttrade jag och satte mig på tåget. Jag satt där en stund med knuten näve. Jag kom på mig själv med att vara oerhört irriterad. Hur kunde någon understå sig att tala till MIG?
På natten, när jag låg i min säng och skulle sova, återkom jag till den där irritationen. Var den berättigad? Eller är jag bara fånig? Nej...

Häromveckan befann jag mig i en tobaksaffär. Frank satt även då i sele på bröstet. Mannen bakom disken började tala med mig, frågade om Frank, och jag berättade gärna. Det var en helt annan situation. När den mannen började tala med mig var det en inbjudan till en konversation. Killen i tunnelbanan ville inte konversera, och jag tror inte hans "grattis" var ett utrop av spontan glädje heller. Han hade precis lika gärna kunnat ropa "Öy!" eller "Du!" eller "Hej!" eller "Bu!". Effekten hade blivit densamma. Det är äldsta tricket i boken om man vill spela Allan inför sina polare: få en främling ur balans.
Det irriterar mig att jag hamnade ur balans.
Det irriterar mig att jag gav honom den tillfredsställelsen.

#147. Neil Halstead - Sleeping On Roads.

Jag såg Neil Halstead på en av de två Hultsfredsfestivaler jag besökt. Jag minns inte vilket år. Men jag vet att det inte var den mest spännande spelning jag någonsin lånat mina öron till. Men jag minns också att det vände framåt slutet. Att sista låten han spelade var så vacker att jag kände tårar tränga fram.

Jag har lyssnat mycket på Neil Halsteads olika band, både före och efter den spelningen. Slowdive och Mojave 3, där han var, respektive är, sångare, är båda hörnstenar i min skivsamling. En regngrå lördagsmorgon som denna, med småfåglarna kretsande kring fågelbordet på balkongen, och en son på lugnt solskenshumör, är det dock hans första soloskiva som passar bäst. Egentligen är det ingen större skillnad på Halstead solo och Halstead med Mojave 3. Det är exakt samma sorts bomullsmjuka slowmotionmelodier, melankoliska och melodiska, som något ur en gammal speldosa. En Nick Drakesk stämning vilar över musiken. Det är inte utan svärta, men för dåsigt för att någonsin göra ont. Halsteads väna (på gränsen till menlösa, skulle man kunna säga om man vill vara elak) röst, är nästan som ett instrument i mängden. Det blir varken trött eller sorgligt som på Hultsfred. Bara väldigt rogivande, rakt igenom. Hade jag möjlighet att vakna till musik skulle jag vilja vakna till den här skivan, varje morgon. Jag tror mina käkmuskler skulle må bra av det.

#146. The Walking Dead.

"The Walking Dead" är en av de serier jag inte missar ett nummer av. Den är oerhört beroendeframkallande, utan att egentligen på något sätt vara fantastisk. Köpte nyligen den tjocka samlingsvolymen med de första 48 numren, och kunde konstatera att den inte riktigt håller vid en omläsning. Det är en snygg och spännande serie, med ett rätt tajt manus av Robert Kirkman, och Charlie Adlards teckningar blir bara bättre och bättre - hans karaktärsdesign är fenomenal; hela persongalleriet har distinkta utseenden utan att vara mer extrema än du och jag.

Men den är ibland lite klumpig i sitt berättande. Lite yxig i dialogen. Kirkman vill berätta en realistisk pågående historia om livet under och efter zombiekatastrofen, men tar ibland lite väl stora kliv bort från formulan. Från den diskbänksapokalyptiska stämningen i "28 Dagar Senare" till George Romeros överdrivna b-filmsfrossa i campiga "Land Of The Dead". inom loppet av ett par sidor. "The Walking Dead" lever rätt mycket på spänningen. Vem ska stryka med härnäst, och hur? Kirkman räds inte att mörda sina älsklingar. Vid en omläsning, när dödsfallen inte kommer som några överraskningar längre, försvinner en del av tjusningen. Och de senare numren av tidningen har i ärlighetens namn känts ganska trötta.

Återstår att se då hur den nya tv-adaptationen fungerar. Så här två episoder in är mina känslor kluvna. Jag har vissa invändningar. Jag förväntar mig inte en mångbottnad kvalitetsserie med känslomässigt djup, i stil med "Six Feet Under" eller "Mad Men". Karaktärernas handlingar är inget att diskutera över ett par glas vin på en middag, eller skriva artiklar om i DN Kultur. Zombiegenren lämnar liksom inte utrymme för sånt. Men lite mer teknisk finess hade inte skadat. Såväl fotot som själva berättandet känns stundtals lite daterat. Jämför med en serie som "Lost" (förvisso en onödigt krånglig serie med fler red herrings än riktig story, men den är berättartekniskt briljant i övrigt - se bara hur den under den första säsongen lyckades bolla ett brett persongalleri utan att någon kändes direkt ointressant, överflödig eller bortprioriterad) och skillnaden är milsvid.

Samtidigt kittlar "The Walking Dead" fanboynerven i mig som få tv-serier tidigare gjort. Jag hade hellre sett Peter Krause i rollen som Rick Grimes, men i övrigt är det närmast perfekt casting. Glenn och Dale är som utklivna ur varsin serieruta. Så här långt har man dessutom, i ganska stora drag, varit serien trogen, utan att det blir förutsägbart för mig som redan läst den. Karaktärer har lagts till, de bästa bitarna och har utökats och förbättrats. Att det ibland är lite småtaffligt kan jag se förbi.
"The Walking Dead" är, på tv liksom i pappersform, en guilty pleasure.
Jag längtar efter nästa avsnitt.
Med ansiktet rodnande som efter ett zombiebett.

#145. Vigrass & Osborne - Queues.

Paul Vigrass är ett sånt där mystiskt namn som dykt upp på psychsamlingar som Jörgen Johanssons "Fading Yellow" och Bob Stanleys "Tea & Symphony", och som visat sig stå för skivornas höjdpunkter. Så är fallet även när han gör musik tillsammans med Gary Osborne. "Queues" (maken till svårmemorerad albumtitel får man leta efter) är ett ganska ojämnt album, och jag inbillar mig att det till stor del är Gary Osbornes fel. Han skulle senare komma att samarbeta med Elton John, och det hörs både här och där på skivan. Inget större fel på Elton John förstås, men groovy pianorock fungerar rätt illa när den ställs rygg mot rygg med låtar som "Ballerina", som är närmast spöklikt suggestiv och vacker. Skivan har ett par sådana ögonblick till, och är värd att leta upp enbart av den anledningen.

#144. Darwyn Cooke!

Jag tror jag börjar bli ett fan av Darwyn Cooke. Hans teckningar ekar av gamla tiders popkonst. Breda penseldrag, mörka skuggor, matta färger. Hans senaste projekt är en seriefiering av Richard Starks romaner om "Parker". Jag har smygläst dem i nerladdade versioner, men insåg ganska snart att det här är för snyggt för att läsas på skärm. Cooke kan inte bara slänga ihop en snygg teckning, han har berättandets gåva också..

Jag vill ha de inbundna utgåvorna på gammalt hederligt papper. Det är snart julafton, och jag fyller år den 18:e december, okej?

Mina favoritrutor kommer jag att skriva ut och tapetsera väggarna med.

#143. Tystnaden.

Jag har ett tag tänkt att jag borde skriva något. Att jag borde bryta tystnaden. Jag vet bara inte vad jag ska skriva om. Ämnen och uppslag saknas egentligen inte. Jag har inte energin och inte inspirationen. Och inte tiden. Sen läste jag en rad av Andres Lokko i hans krönika om nya brittiska tidningen "i" och insåg att det var lika bra.

Det du inte vill skriva vill ingen läsa. Det du inte menar kommer ingen att tro
på. Dessa sanningar, tillsammans med kärlek och engagemang, är ju den enda
lösningen.

Så sant så, och väldigt välformulerat. Och jag fortsätter tiga tills jag har lust att säga något.