På söndag klär jag upp mig och går till vallokalen i Hökarängskolan. Det är en fin tradition, egentligen. Vuxen. Högtidlig. Och förstås nödvändig. Men i år känner jag inget för den, inget annat än stor trötthet och uppgivenhet. Det här är inte ett demokratiskt val, det är en dokusåpaomröstning. Av idioter, för idioter, där vi röstar på idioter. Nej, det kanske inte är rättvist, eller ens sant, men det är så det känns. När debatterna handlar om att lägga ord i varandras munnar och sedan tvinga motståndarna ta ställning till vad de påstås ha sagt istället för vad som faktiskt sagts. När reklamkampanjerna förorenar det offentliga rummet med grova anklagelser mot såväl motståndarpartier som enskilda folkgrupper. När lögner upprepas så många gånger att ingen längre orkar ifrågasätta dem, och de till slut blir sanningar. När ideologier lagts i malpåse och ersatts med snitsiga punchlines och catchfraser. Och när samtliga partiledare utom en (ja, jag kanske är partisk, men tycker faktiskt Jonas Sjöstedt oftast ger ett rätt sympatiskt intryck) framstår som förvuxna skolgårdsmobbare.
Jag kommer rösta som jag alltid röstat, mycket lite kan ändra på det. Jag röstar efter vad mina egna erfarenheter om fattigdom och arbetslöshet lärt mig - att fattigdom och arbetslöshet inte kan jagas bort med blåslampor och piskor.
Och ändå, även om det blir regimskifte, så vet jag inte hur mycket jag vågar tro att något blir bättre. Sossarna har inte direkt framstått som några stora visionärer, utan verkar mest tycka att Moderaterna gjort en massa helt okej grejer, men nu får det räcka.
Och ändå, även om det blir regimskifte, så finns SD där, som en stor smutsig snöboll i nerförsbacke, ständigt växande, till synes opåverkbart.
Så, för att sammanfatta. Jag är politiskt deprimerad. Det känns inte som att någonting blir bättre, och som om enda alternativet till att bli vansinnig är att fly samhället helt och hållet. Igår hittade jag ett hus på Hemnet. Det låg 45 minuter från stan, men för att ta sig dit var man tvungen att balansera längs en spång över ett kärr.
Det finns nog ingenstans jag hellre skulle vilja vara just nu än på andra sidan den spången.
Men naturligtvis röstar jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
En spång att kliva över kärret på och sedan plocka med sig låter onekligen ganska lockande just nu.
Just den här spången är lite för lång för att man ska kunna plocka den med sig, och på andra sidan om den finns det fler hus än ens eget, så helt optimalt är det inte, men gott nog.
Skicka en kommentar