Det kom ett mail, ett olycksbådande mail, i slutet av en ovanligt hektisk måndag. Vi skulle infinna oss på ett möte dagen därpå. Saker och ting som legat i dimma skulle slutligen klargöras. Det surrades oroligt på kontoret. Även jag blev orolig. Men något bubblade också inom mig. Någon slags eufori.
Jag har jobbat på samma ställe sedan 2008. Till och från har det varit olidligt, ganska ofta har det varit otippat roligt. Och senare åren har det faktiskt känts ganska tacksamt. Jag har fått roligare arbetsuppgifter, mer uppskattning, nya utmaningar. Och samtidigt; det är ett arbete som inte har någonting överhuvudtaget att göra med vem jag är eller vad jag intresserar mig för. Till stor del har jag blivit kvar av trygghet och av gammal vana, och för att inget intressant alternativ har materialiserat sig ur tomma intet framför mig. Jag har väl blivit bekväm också. Och någonstans har tiden blivit som en boja runt min fot. Ska jag ha slängt bort de här sex åren i onödan? Nej, bättre då att vara kvar och försöka göra något bra av det. Försöka mejsla fram en så bra tillvaro och vardag som möjligt ur det gråbruna gnejset i gruvan. Försöka skapa sig någon form av... karriär. Hur främmande det ordet än kan kännas att ta i munnen.
Att bli uppsagd skulle på sätt och vis vara en lättnad. Inga såna funderingar att ta ställning till, bara ett kapat band och ett fritt fall att göra bästa möjliga utav. Och förhoppningsvis; en snygg landning på fötterna.
Nu var det inget sånt möte. För mig och de flestas del, business as usual. Jag är lättad. Och lite besviken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar