Hade inga planer alls på att se Kevin Morby på Lilla Hotellbaren, för jag hade ingen aning om vem karln var. Men så läste jag en notis i DN, där det framgick att han ju till vardags spelar i Woods, och då väcktes min nyfikenhet. Älskar ju Woods, och konserten på Debaser härom året hör till 10-talets konserthöjdpunkter.
Jag var trött efter en dag som börjat med barnabråk och fortsatt med jobbkaos, så motståndet mot att släpa sig iväg till stan var stort, men jag är glad att jag övervann det. Det var nämligen en lysande konsert. En ung Bob Dylan (han har både Dylans ögon och fraseringar - som jag inbillar mig att han övat in framför spegeln) ackompanjerad av vitt oljud (det är något med trummisens uttråkade uppsyn som får mig att tänka på Velvet Underground).
Kevin Morbys musik är kanske inte så originell, men han kompenserar för det genom att vara en riktigt bra låtskrivare, och ha karisma så det både räcker och blir över. Flera gånger under spelningen kommer jag på mig själv med att flina åt knyckiga rockposer som jag borde vara alldeles för gammal för, men som jag ändå blir märkligt lycklig av. Ser fram emot att bekanta mig med skivan, "Harlem River", som jag köpte på vägen ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar