Skulle inte ha något emot...

... den här skjortan från Human Scales.

Eller de här byxorna från Hackett.

Eller en sån här Norfolkjacka från Nahbob/Herr Judits.

Sofia Kyrka.

I ain't much of a believer, men det finns en kyrka jag är väldigt svag för, mer av estetiska skäl än något annat. Ja, jag pratar om den kyrka som blickar ut över Södermalmsmediaelitvänsterns högkvarter Nytorget; Sofia Kyrka. Den ser så vacker och stolt ut där den står, som en påminnelse om gamla tider. Lönnar som inramar den gör totalintrycket än mer praktfullt så här års. Och när klockan lyser som ett vänligt öga under stormiga höstnätter, då känns det, troende eller ej, som om någon högre makt håller koll på en.  Flera är de tillfällen då jag drömt om att bo på Söder om så bara för att få vara inom synhåll för det ögat.

Bilden ovan är tagen i helgen, bilden här nedan förra hösten.

Musiken vecka 39.

Lördagen i bilder.

På förmiddagen åkte jag in till Kungsträdgården för att titta på - inte delta i - Bike In Tweed. Har tänkt titta på spektaklet flera år i rad, men alltid missat av olika anledningar. Men idag kom jag alltså iväg. Rätt roligt att titta på alla fina cyklar och kläder. Blev lite sugen på att ställa upp nästa år. Jag har ju kläderna, det är bara cykeln som saknas. Och en ny cykel av hög kvalitet, såväl funktionsmässigt som estetiskt, står redan på önskelistan. Så kanske. Tyvärr blev bilderna inget vidare. Har alltid haft problem att få till foton i förmiddagsljus. Får jobba på det.

Från Kungsträdgården gick färden vidare tillbaka till Hökarängen, där det idag var Hållbarhetsfestival. Vi hade sedan tidigare planerat att ta med Frank på bisafari, men när det väl var dags hade hans intresse för detta svalnat ungefär lika mycket som hans humör hade hettat till, så det blev inget långvarigt safari. Synd, för det är intressant med bin. En bikupa hann vi åtminstone kika på innan vi fick dra oss tillbaka. Mikaela stannade ute med Frank, jag inspekterade festivallivet på torget i Hökarängen, men hittade inte så mycket att plocka med mig. Lommade hem, diskade, satte på kaffe.

Halvvägs genom kaffet kom Mikaela och Frank hem igen, Frank med en nyplockad stolt fjällskivling i högsta hugg. Eftersom jag köpt Karl Johan på Hötorget igår kväll bestämde vi oss för att göra pastasås med svamp, så jag traskade ner till ICA för att köpa kompletterade ingredienser.

På ICA fanns lokala ölet Pang Pang, och med tanke på hur övriga dagen på flera sätt gått i det närodlandes tecken kände jag mig manad att köpa en flaska och prova. Tyvärr imponerade varken svampen eller ölen. Pastasåsen var det enda av middagen som var till belåtenhet. Ölet smakade mest väldigt kolsyrat vatten med en svag biton av öl. Trist.

Drömtillvaro.

Jag fastnade för denna passage i Per Anders Fogelströms "En Bok Om Stockholm":

Jag drömmer om en helkväll på stan.

I förra veckan, när jag var ute med mina syskon, slogs jag av en insikt. Stan är aldrig bättre än på hösten. Kvällar och nätter på stan är aldrig bättre än på hösten. Jag älskar det lugnare tempot som infinner sig, ljusen från fönster i lägenheter och från barerna. Våren och sommaren är fyllda av någon påklistrad förväntan på något som aldrig riktigt infrias. Jag vill ut, så snart lönen kommit. Äta, dricka, se Anders Petersen-utställningen på Fotografiska. Vad som helst. Ett avbrott från vardagslunken och jobbturbulensen.

Är Andreas Mattssons andra skiva lika uppgiven som "The Lawlessness Of The Ruling Classes"?

För i så fall måste jag ha den i min samling, snarast.

Musiken vecka 38.

Högdalstoppen revisited.

Det har mest varit skit och elände med denna helg, men i förmiddags blev det iallafall en tur till Högdalstoppen igen, en utflykt vi gör kontinuerligt med ungefär två veckors mellanrum, sedan i somras. Det är fascinerande att följa naturens skiftningar från ovan, och jag upphör aldrig att bländas av utsikten.

Idag hade vi med svärmors hund Kiwi, som vi vaktar tills imorgon. Hon gillade också stället.

Så här harmoniskt kan det också se ut.

En bra grej med den här helgen är att Mikaela blev klar med min nya mössa. Ja, jag vet inte varför, men jag blev plötsligt väldigt sugen på Steve Zissou-röd stickad mössa, så jag bad Mikaela sticka en åt mig, och så här tjusig blev den. Kommentarer om mitt ojämnt spretiga skägg och mina svarta onda ögon undanbedes.

Fasad i city.

In kommer Gösta.

Gösta Ekman var i tidningen imorse. Med en Myrorna-påse i hand! Det var som om solen plötsligt sken in genom fönstret när jag såg det. Jag ser Gösta titt som tätt, på stan, mellan bokhyllorna på diverse antikvariat, Stadsmissionen eller, ja, Myrorna. Jag vet ju naturligtvis ingenting om hur min framtid eller mitt eventuella pensionärsliv kommer se ut, men jag hoppas det kommer vara som jag föreställer mig Gösta Ekmans tillvaro. Vandra runt långsamt på stan i tweedkavaj, bläddra i böcker, sippa på kaffe... Ett stillsamt liv, men inte på något sätt ensamt eller isolerat. Bring it on.

Igår var en bra dag.

Jag jobbade hemifrån, lyssnade skivor på ett sätt jag inte gjort på år och dar, fick äntligen hem mina jeans från Gustin (och de passade, inte riktigt perfekt, men ändå) och åt middag med mina syskon på Ramblas. Mycket trevligt. Ramlade också över världens kanske snyggaste skiva på Mickes. John Coltranes "Lush Life". Den följde med mig ut i vimlet och hem på natten.

Idag kan jag väl hålla mig för skratt. Förkylning och VAB står inom kort på programmet igen. Men sådant är det ju, livet. Toppar och dalar.

Musiken vecka 37.

Valkval.

På söndag klär jag upp mig och går till vallokalen i Hökarängskolan. Det är en fin tradition, egentligen. Vuxen. Högtidlig. Och förstås nödvändig. Men i år känner jag inget för den, inget annat än stor trötthet och uppgivenhet. Det här är inte ett demokratiskt val, det är en dokusåpaomröstning. Av idioter, för idioter, där vi röstar på idioter. Nej, det kanske inte är rättvist, eller ens sant, men det är så det känns. När debatterna handlar om att lägga ord i varandras munnar och sedan tvinga motståndarna ta ställning till vad de påstås ha sagt istället för vad som faktiskt sagts. När reklamkampanjerna förorenar det offentliga rummet med grova anklagelser mot såväl motståndarpartier som enskilda folkgrupper. När lögner upprepas så många gånger att ingen längre orkar ifrågasätta dem, och de till slut blir sanningar. När ideologier lagts i malpåse och ersatts med snitsiga punchlines och catchfraser. Och när samtliga partiledare utom en (ja, jag kanske är partisk, men tycker faktiskt Jonas Sjöstedt oftast ger ett rätt sympatiskt intryck) framstår som förvuxna skolgårdsmobbare.

Jag kommer rösta som jag alltid röstat, mycket lite kan ändra på det. Jag röstar efter vad mina egna erfarenheter om fattigdom och arbetslöshet lärt mig - att fattigdom och arbetslöshet inte kan jagas bort med blåslampor och piskor.

Och ändå, även om det blir regimskifte, så vet jag inte hur mycket jag vågar tro att något blir bättre. Sossarna har inte direkt framstått som några stora visionärer, utan verkar mest tycka att Moderaterna gjort en massa helt okej grejer, men nu får det räcka.

Och ändå, även om det blir regimskifte, så finns SD där, som en stor smutsig snöboll i nerförsbacke, ständigt växande, till synes opåverkbart.

Så, för att sammanfatta. Jag är politiskt deprimerad. Det känns inte som att någonting blir bättre, och som om enda alternativet till att bli vansinnig är att fly samhället helt och hållet. Igår hittade jag ett hus på Hemnet. Det låg 45 minuter från stan, men för att ta sig dit var man tvungen att balansera längs en spång över ett kärr.

Det finns nog ingenstans jag hellre skulle vilja vara just nu än på andra sidan den spången.

Men naturligtvis röstar jag.

Ryley Walker på Lilla Hotellbaren.

Vissa artister gör sig bättre live, andra sämre. Det är väl inget nytt, men extra tydligt denna vecka. Case in point: Kevin Morby och Ryley Walker. Kevin Morbys spelning i måndags var fantastisk, men skivan var inte mer än riktigt bra. Och omvänt är det med Ryley Walker. Tycker mycket om hans skiva "All Kinds Of You", och konserten var också bra, men inte mycket mer än just bra.

Men det vore orättvist att skylla det på Ryley själv. Mycket handlar om publiken också, och lokalen. Det var färre folk i Lilla Hotellbaren på onsdagen än på måndagen, och där jag stod överröstades musiken nästan av ett par studenter som satt och orerade om något datorprogram som gjorde text till prat. Säkert jätteintressant, men inte vad jag var där för. Skulle gärna se Ryley Walker snart igen, i något annat sammanhang, typ Magnus Ladulås i Gamla Stan eller liknande. Det vore det.

Skulle kunna tänka mig...

... dessa grönsaker, av Katie Scott, på väggen i köket.

Kevin Morby på Lilla Hotellbaren.

Hade inga planer alls på att se Kevin Morby på Lilla Hotellbaren, för jag hade ingen aning om vem karln var. Men så läste jag en notis i DN, där det framgick att han ju till vardags spelar i Woods, och då väcktes min  nyfikenhet. Älskar ju Woods, och konserten på Debaser härom året hör till 10-talets konserthöjdpunkter.

Jag var trött efter en dag som börjat med barnabråk och fortsatt med jobbkaos, så motståndet mot att släpa sig iväg till stan var stort, men jag är glad att jag övervann det. Det var nämligen en lysande konsert. En ung Bob Dylan (han har både Dylans ögon och fraseringar - som jag inbillar mig att han övat in framför spegeln) ackompanjerad av vitt oljud (det är något med trummisens uttråkade uppsyn som får mig att tänka på Velvet Underground).

Kevin Morbys musik är kanske inte så originell, men han kompenserar för det genom att vara en riktigt bra låtskrivare, och ha karisma så det både räcker och blir över. Flera gånger under spelningen kommer jag på mig själv med att flina åt knyckiga rockposer som jag borde vara alldeles för gammal för, men som jag ändå blir märkligt lycklig av. Ser fram emot att bekanta mig med skivan, "Harlem River", som jag köpte på vägen ut.

Vill ha.

Bruna jeans från Gustin. Skorna går inte heller av för hackor. Tyvärr är byxorna slutsålda, och då jag fortfarande inte fått det byxpar jag tidigare beställt från samma företag vet jag ändå inte om jag vågar handla av dem (inte för att jag tror de lurat mig, utan för att jag vill veta mer om passform, etc, innan jag köper mer). Blev dock väldigt taggad på brun denim tack vare denna bild!

Den här rocken från The Gigi var lika dyr som den var snygg. Sen är det ju oklart har snygg den är i praktiken, risken är ju att den ser ut som en gammal säck när man hängt den över sig.

Musiken vecka 36.

Fyra år idag.

Bokcirkeln i Hökarängen...

... kan nu ses på SVTPlay. Gör det. Mysigt program, och så får ni se lite av mina fina omgivningar också. Jag minns för övrigt när annonserna om bokcirkeln satt uppe. Jag tänkte för ett ögonblick att jag skulle höra av mig, men tänkte att det säkert skulle diskuteras typ "50 Nyanser Av Honom" och Björn Ranelid, så jag avstod. Dumt. Hade tyckt om att få vara med och diskutera "Anteckningar Från Källarhålet". Det var länge sedan jag läste den, men mitt starkaste intryck från den är att jag tyckte den kändes ungefär som en sån där mardröm där man går omkring en hel dag utan byxor och plötsligt blir varse om det när man befinner sig på helt fel plats, typ ett mötesrum på jobbet, eller på väg ner i tunnelbanan. Förnedring, skam och ångest, så påtagligt att det nästan luktar.

Dagen då jag inte blev varslad.

Det kom ett mail, ett olycksbådande mail, i slutet av en ovanligt hektisk måndag. Vi skulle infinna oss på ett möte dagen därpå. Saker och ting som legat i dimma skulle slutligen klargöras. Det surrades oroligt på kontoret. Även jag blev orolig. Men något bubblade också inom mig. Någon slags eufori.

Jag har jobbat på samma ställe sedan 2008. Till och från har det varit olidligt, ganska ofta har det varit otippat roligt. Och senare åren har det faktiskt känts ganska tacksamt. Jag har fått roligare arbetsuppgifter, mer uppskattning, nya utmaningar. Och samtidigt; det är ett arbete som inte har någonting överhuvudtaget att göra med vem jag är eller vad jag intresserar mig för. Till stor del har jag blivit kvar av trygghet och av gammal vana, och för att inget intressant alternativ har materialiserat sig ur tomma intet framför mig. Jag har väl blivit bekväm också. Och någonstans har tiden blivit som en boja runt min fot. Ska jag ha slängt bort de här sex åren i onödan? Nej, bättre då att vara kvar och försöka göra något bra av det. Försöka mejsla fram en så bra tillvaro och vardag som möjligt ur det gråbruna gnejset i gruvan. Försöka skapa sig någon form av... karriär. Hur främmande det ordet än kan kännas att ta i munnen.

Att bli uppsagd skulle på sätt och vis vara en lättnad. Inga såna funderingar att ta ställning till, bara ett kapat band och ett fritt fall att göra bästa möjliga utav. Och förhoppningsvis; en snygg landning på fötterna.

Nu var det inget sånt möte. För mig och de flestas del, business as usual. Jag är lättad. Och lite besviken.

Senaste tre månadernas 300 skivor.

Hur många har DU hört?