Har varit nere senaste veckorna. Sjuk i kroppen och avdomnad inombords. Inte orkat med någonting, och ändå varit tvungen att orka. Sakta men säkert tar jag mig tillbaka till livet. Idag sken solen, och jag påmindes om hur jag för många år sedan, i en liknande situationen, såg den första vårsolen efter en lång tid av mörker, och skyndade mig hem för att dricka kopiösa mängder kaffe och lyssna på The Velvet Undergrounds "Beginning To See The Light" flera gånger på raken. Fortfarande, efter den dagen, en av världens allra bästa låtar.
Idag är det annat som håller mig på benen. Små, naiva fragment av inspiration. Ett citat av Lars Norén och en låt av Neil Young. Citatet, i all dess gymnasiala banalitet, lyder som följer:
"En viss del av min dag går åt till att inte läsa de böcker som alla läser, se filmerna som alla ser, äta den mat som alla äter och tidningarna som alla läser och framförallt till att tänka andra tankar än de som de flesta tänker, se sammanhang som inte nämns".
Det påminner mig om att det inte är något fel på mig för att jag vägrar att skratta med den övre medelklassen i "Solsidan". Att det tvärtemot är något väldigt sunt i att välja sin egen väg, även om det gör en svårare att umgås med i lunchrummet på jobbet.
Att kocketera med mitt utanförskap, verkligt eller inbillat, känns ibland som det enda som hindrar mig från att bli fullständigt sinnessjuk.
Och så kan jag, som sagt, vila mig i en låt av Neil Young. "Here We Are In The Years". Jag tycker så mycket om den. Melodin, ljudbilden, och inte minst den, återigen, väldigt naiva texten. Särskilt då passagen:
"Here we are in the years
Where the showman shifts the gears
Lives become careers
Children cry in fear
Let us out of here!"
Någonstans där i raderna om liv som blev karriärer finns nog nyckeln till varför jag mått som jag mått.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar