Detta har hänt: en man dömdes nyligen i hovrätten till böter för innehav av barnpornografiska bilder. Slutet gott, allting gott, kunde man tycka. Om det inte vore för det faktum att bilderna ifråga är tecknade, och kommer från japanska mangaserier. Genast blir situationen mer problematisk. Den dömde mannen arbetar som översättare av mangaserier, och menar att han behöver ha insyn i alla sorters manga för att kunna göra sitt jobb. Ja, kanske det. Det är, oavsett vad, en väldigt märklig dom. Jag är inte den ende som just nu ställer frågorna nedan, men jag tänker inte låta det hindra mig. För det första: hur åldersbestämmer man en mangafigur? De ser ju faktiskt allt som oftast ut som barn, men sina stora ögon, stora huvuden och små kroppar. Okej, jag förenklar lite, det finns betydligt fler stilar än en inom mangan, somliga mer realistiska än andra. Men ändå, frågan kvarstår - hur vet man att bilderna föreställer barn? Är det graden av realism som avgör? Skulle det vara lagliga bilder om det rörde sig om streckgubbar? Eller om varje bild hade en text som intygade att samtliga medverkande "karaktärer" var över 18 år?
För det andra: vari ligger det brottsliga? Har någon kommit till skada i och med bilderna? Nej, de är tecknade, således uppdiktade. Kan någon komma till skada på grund av teckningarna? Kanske. De skulle, rent teoretiskt, kunna knuffa en redan sexuellt skruvad person över gränsen. Men å andra sidan, vad kan inte knuffa en sexuellt skruvad person över gränsen? Bland mina vänner på Facebook finns mängder av bilder på mer eller mindre avklädda småbarn. Är de också pornografiska? En avhandling om, säg, synen på barns sexualitet genom konsthistorien, är den också pornografisk? För några år sedan såg jag en bild föreställande familjen Simpsons i en kladdig sexorgie. Pedofili, incest och zoofili i en och samma bild. Jag vågar inte tänka på vad straffet skulle bli om den skulle dyka upp på någons hårddisk idag.
Ja, domen väcker onekligen mängder av frågor. Men låt mig också förtydliga - jag vill inte slåss för rätten att ha tecknade bilder av övergrepp på hårddisken. Dock anser jag att vi måste ha en rimlig lagstiftning och att rättssäkerheten måste vara viktigare än statuerandet av exempel. Och att vi fortfarande måste fria hellre än fälla. Med dagens lagstiftning är vi i alarmerande hastighet på väg mot ett samhälle där vem som helst kan dömas skyldig till vad som helst.
Men det spelar kanske mindre roll. Vad kan vara viktigare än sedlighet och moral? Prio ett måste nu vara att en gång för alla bura in de pervon som ställt den här styggelsen utanför Konserthuset i Örebro!
Har varit nere senaste veckorna. Sjuk i kroppen och avdomnad inombords. Inte orkat med någonting, och ändå varit tvungen att orka. Sakta men säkert tar jag mig tillbaka till livet. Idag sken solen, och jag påmindes om hur jag för många år sedan, i en liknande situationen, såg den första vårsolen efter en lång tid av mörker, och skyndade mig hem för att dricka kopiösa mängder kaffe och lyssna på TheVelvet Undergrounds"Beginning To See The Light" flera gånger på raken. Fortfarande, efter den dagen, en av världens allra bästa låtar.
Idag är det annat som håller mig på benen. Små, naiva fragment av inspiration. Ett citat av Lars Norén och en låt av Neil Young.Citatet, i all dess gymnasiala banalitet, lyder som följer:
"En viss del av min dag går åt till att inte läsa de böcker som alla läser, se filmerna som alla ser, äta den mat som alla äter och tidningarna som alla läser och framförallt till att tänka andra tankar än de som de flesta tänker, se sammanhang som inte nämns".
Det påminner mig om att det inte är något fel på mig för att jag vägrar att skratta med den övre medelklassen i "Solsidan". Att det tvärtemot är något väldigt sunt i att välja sin egen väg, även om det gör en svårare att umgås med i lunchrummet på jobbet.
Att kocketera med mitt utanförskap, verkligt eller inbillat, känns ibland som det enda som hindrar mig från att bli fullständigt sinnessjuk.
Och så kan jag, som sagt, vila mig i en låt av Neil Young. "Here We Are In The Years". Jag tycker så mycket om den. Melodin, ljudbilden, och inte minst den, återigen, väldigt naiva texten.Särskilt då passagen:
"Here we are in the years Where the showman shifts the gears Lives become careers Children cry in fear Let us out of here!"
Någonstans där i raderna om liv som blev karriärer finns nog nyckeln till varför jag mått som jag mått.
Via Throw Me Away nås jag av nyheten att King Creosote är på gång med nytt. Borde egentligen inte bry mig nämnvärt. Har lyssnat otroligt mycket på King Creosote, men ingenting kommer i närheten av mästerverket "Kenny & Beth's Musakal Boat Rides". Han är aldrig sämre än bra, men går allt för ofta vilse i elektroniska experiment och allmänna kakofonier. Nya skivan ska dock vara en tillbakagång till glansdagarnas avskalade sound. Vill det sig väl kan det bli hur bra som helst. Vill det sig väl kan det bli vårens soundtrack.
Trish Keenan, sångerska i fina, fina Broadcast, gick idag bort efter en kort tids kamp med lunginflammation. Så fruktansvärt sorgligt och orättvist. Hon var på tok för ung, hade för mycket kvar att ge, såväl i livet som i musikkarriären. Jag ska inte ge några snyfthistorier om hur mycket Broadcast betytt för mig, för några djupare emotionella band har jag inte till dem. Men jag tycker mycket om dem. Deras musik är vacker, luftig, sprakande, färgstark, och deras "Ha Ha Sound" och "Tender Buttons" är båda två av de skivor jag lyssnat allra mest på de senaste åren. Jag lär fortsätta lyssna på dem länge till.
... denna lysande text på Elegansen.Han sätter ord på en del grejer jag själv funderat på och våndats över, men nu mer och mer tvingats släppa, då dygnets lediga timmar numera är så få att jag är nöjd om jag hinner klämma in senaste numret av random Marvel-serie innan jag ska gå och lägga mig. Det är ganska skönt, faktiskt, ibland. Och lite smärtsamt också, förstås. Det är lite som att ömsa skin, långsamt långsamt. Den person jag en gång var, som på många sätt inte var mer än de skivor jag köpte, de filmer jag gillade och de böcker jag läste - möjligtvis också, till viss del, de kläder jag bar - måste bort. Någonstans därunder måste en riktig människa växa fram. Det är en process. Den är inte enkel, men den är nödvändig.
Vill bara skriva några rader om den kanadensiska komedin "The Trotsky" som jag hade glädjen att se för några dagar sedan. För att vara en komedi är den inte jätterolig. Den är småputtrig. Charmig. Gullig. Inga gapskratt, men gott humör. Men framförallt är den mycket uppfriskande. Filmens hjälte Leon Bronstein (komikern Jay Baruchel) är besatt av tanken på att han skulle vara Trotskij reinkarnerad, och ser överallt tecken på att hans liv följer samma bana som den gamle revolutionärens. När hans besvikne far sätter honom i public school startar Leon genast uppror mot förtryckande lärare, samtidigt som han gör taffliga försök att uppvakta en äldre kvinna som han tror är en del i hans livsöde.
Leon är en knäppgök, ja, men det fina med filmen är att vi aldrig skrattar åt vare sig honom eller hans försök att göra revolution. Han tillåts vara just en hjälte, och hans ideal vågar man faktiskt låta stå relativt oemotsagda. Det är en film som slutar (spoiler alert!) utan minsta moralkaka om socialismens eventuella brister. Faktiskt ganska modigt. Kanske är det dags att emigrera till Kanada?
Det råder stiltje på bloggen. Årsbästalistan blev som bäst halvhjärtad, jag nämnde ju vare sig årets skiva (Håkan Hellströms"2 Steg Från Paradise" eller årets soundtrack till en imaginär film (Ass"Salt Marsch"). Ej heller har jag skrivit ett ord om förra årets filmer (kan inte minnas så många fantastiska filmer från förra året, däremot en massa trevliga svartvita klassiker) eller teveprogram ("Mad Men" var självklart bästa drama, "Mauro & Pluras Kök" var det mest underhållande.)
Brist på tid är orsaken. Jag har sedan i måndags gått upp på heltid igen efter ett par månader pappaledighet på halvtid. Jag kommer nu hem klockan 19 på kvällen. Vår son somnar oftast mellan halv tio och halv elva. Därefter stupar jag direkt i säng i pur utmattning. Särskilt många luckor att ägna åt kulturellt inmundigande finns inte. Musik kan jag lyssna på under mina resor till och från jobbet. Har fått ett par fantastiska in-ear-hörlurar av min bror i födelsedagspresent, och har köpt en ansenlig mängd fina skivor under förra årets sluttamp. I övrigt försöker jag läsa Lars Norén (nästan halvvägs nu!) och Charles Bukowskis "Kvinnor", den sistnämnda mer för kompletteringens skull än av någon annan anledning. Är egentligen ganska trött på såväl Bukowskis svineri som hans språk.
I övrigt försöker jag komma ihåg att bara existera. Och att inte hata så mycket.
Niklas. 30+. Köper fortfarande skivor. Ofta. Har barn. Har sambo. Bor i Stockholms södra utkanter. Trött. Grinig. Rätt trevlig. Tycker om fina kläder, fina saker, bra böcker och god mat. Försöker leva grönt och tänka rött. Ibland svårare än man kan tro.
