Musiken 2014.

Det här är de trehundra skivor jag lyssnat mest på under 2014. Flest enskilda spår lyssnade alltså, vilket innebär att samlingsskivor, som ju ofta har väldigt många låtar, blir överrepresenterade. Och lyssningar på vinyl registreras förstås inte. Observera att det heller inte bör ses som en lista över de skivor jag tyckte bäst om 2014, en del skivor har många lyssningar eftersom jag velat bekanta mig med dem, men när jag väl lärt känna skivan i fråga har den visat sig vara en besvikelse (hej Becks "Morning Phase"!)

Någon form av årssammanfattning, del 2.

Maj

Kort efter hjärtinfarkten for jag till Karlskoga, umgicks med min pappa lite och hjälpte till med att städa ur hans hus inför stundande flytt till lägenhet. Sov gott, skrattade mycket, åkte hem, och hemma snöade det. Läste Jonathan Franzens "Frihet", Javier Marias, Mare Kandre. Lyssnade på Ryley Walker. Tog ut pappadagar och umgicks med Frank. Ivar Los park. Postmuseet. På dagis räddade vi ett gäng nykläckta knipor som låsts in i ett uthus. En mysig upplevelse. Växterna flyttade ut på balkongen. En duva bajsade på mitt huvud.

Juni

Blåmesungar dominerade fågelbordet utanför vardagsrumsfönstret. Två veckors semester som regnade bort, grannens dunkande bas som förstörde midsommarafton. Carl Johan De Geer-utställning med Per på Färgfabriken, Djurgården med Åsa, och fastnade i en Tv4-enkät på vägen tillbaka genom stan. Läste Slas och lyssnade på Jonathan Richman, som vanligt om sommaren, men också Sharon Van Etten. Fick ny tillfällig tjänst på jobbet, vilket var välkommet.

Juli - Augusti

Köpte mig ett fint paraply, men fick ingen användning för det. Varmaste månaden på år och dar, och halva mellansverige tycktes stå i lågor. Röklukt på balkongen, från såväl grannars cigaretter som från skogs- och soptippsbrand. Mellan husen flög tornseglarna som attackplan, och vi tittade på "Utopia" i ett kvalmigt vardagsrum.

Men också ledighet och två veckor semester, igen. Vi tog bilen till Ytterjärna, där vi tittade på mycket speciell arkitektur, njöt av grönskan och bunkrade upp med ekologiska havregryn. Tog också båten ut i skärgården med destination Ingmarsö, där vi tittade på en stuga som jag ville ha men inte fick lån till. Så här i efterhand känns det inte längre som en förlust. Tittade också på sommarhus utanför Örebro, och hängde överlag mycket på Hemnet denna sommar. Svor min tunga svart över min cykel, som behövde servas mellan varje tillfälle jag suttit på den. Hade en bra familjedag på Skansen. Plockade blåbär. Skämdes bort med god mat, drinkar och swimmingpool i Sund. Besteg Högdalstoppen ett par gånger i veckan och lyssnade på King Creosote och Morrissey.

I lägenheten hade vi besök av både mesar, sparvar och spettar.

Musiken vecka 52.

Så här såg årets sista veckas lyssning ut.

They're not like us.

Jag läste första numret av nya serien "They're Not Like Us" härom dagen. Gillade vad jag såg. En mer cynisk och väldressad version av X-Men, typ. Unga, snygga människor med speciella förmågor som isolerar sig i ett stort hus och följer sina egna lagar. Lite tidigt att säga särskilt mycket mer om seriens handling, eftersom första numret mest bara en kort presentation, men det verkar lovande. Gillar scenen nedan, till exempel.

En säck böcker.

Efter lunch idag släpade jag med mig Frank ut i snön för att möta upp hans farfar, som skulle komma till Hökarängen med tunnelbanan vid tvåtiden. Han skulle ringa när han satt sig på tåget vid Slussen, men fastän han ännu inte ringt gav vi oss ut. Ville gärna fånga lite solsken medan det varade, och vi behövde båda frisk luft. När vi kommit till tunnelbanestationen och det ännu inte kommit något samtal, knallade vi ner till Hökarängen centrum. För att få tiden att gå bara. Plötsligt ropade en man åt mig.

"Vill du ha böcker?" frågade han, och kom gående mot mig. Han bar en stor IKEA-kasse i handen, den var märkbart tung, för hela mannen lutade i kassens riktning. När han kom närmare märkte jag att han luktade svagt av sprit, men jag försökte att inte vara fördomsfull.
"De är typ hundra år gamla", sa han, och jag såg att det stämde. Ryggarna såg ut som sådant man skulle kunna hitta i en förmögen människas bokhylla, i ett sånt där hem där man inte nödvändigtvis läser särskilt mycket, men gärna vill ge ett intellektuellt intryck. Bruna ryggar. Läder.
"Jag samlar, men har dubbletter av de här", sade mannen. "Jag har inte plats för dem längre, men vill inte slänga dem, vill du ha dem?"
"Ja, visst", sa jag. Tänkte att vad som helst kunde ju dölja sig däri. Tidiga Hjalmar Söderberg-utgåvor. Strindberg. Gammal rekvisita från Bröderna Morgans lägenhet på Hornsgatan. Bara fantasin satte gränser.

Så jag tog emot påsen och släpade den med mycket möda och stort besvär hela vägen tillbaka till lägenheten. Det var fruktansvärt tungt. Hela tiden uppmuntrade Frank mig genom att högljutt begära att jag skulle bära på honom istället.
"Ser det ut som att jag kan göra det just nu?" fräste jag. Var tionde meter var jag tvungen att ställa ner påsen och ta en paus.
"Alltid ska du stanna", sa Frank peppande. "Jag är orolig att det ska hinna bli mörkt innan vi kommer hem."
Men hem kom vi, Frank trött i benen, jag trött i hela kroppen och med illröda handflator. Böckerna var förstås total smörja. Uppslagsverk med fakta om gamla kungaporträtt, i flera volymer. Jag lämnade säcken i grovsoprummet, men sparade en gammal kokbok. Mest för att behålla som minne, om ärren i mina handflator inte skulle vara tillräckligt.

Någon form av årssammanfattning, del 1.

2014 har på många sätt varit ett väldigt bra år, och på vissa sätt ett väldigt dåligt år. Så är det väl allt som oftast, men i kontrast mot förra året, som mest var en stor katastrof, känns det som en stor lättnad att kunna sätta en ändå så här pass positiv stämpel på 2014 innan det läggs till handlingarna. Istället för en trött årsbästalista tänkte jag försöka sammanfatta mitt år i en lite längre text.

Januari

Redan i förra årets mellandagar inleddes det som nog måste klassas som årets viktigaste förändring: flytten till ny lägenhet. Hej då gamla grannar som förstörde ett och ett halvt år av våra liv, hej nya grannar som visserligen spelar tv-spel på nätterna, röker på balkongen, och ibland spelar Gyllene Tider på väldigt hög volym, men som på det stora hela varit helt okej att ha omkring sig. Att ha ett boende där man, åtminstone för det mesta, kan känna frid och harmoni, istället för att drivas till vansinne av ett evigt oväsen, spottande och svärande, drogaffärer, nattligt ommöblerande, etc, från våningen ovanför, är en stor anledning till att det här året i backspegeln känns så pass bra som det faktiskt gör.

Januari bestod till väldigt stor del bara av utforskning av det nya närområdet, jobb och uppackning av kartonger. Och den sedvanliga längtan efter ljusare tider.

Annat jag minns av januari: min hårddisk, som jag under de senaste åren fyllt upp med digitala versioner av i stort sett samtliga mina cd- och vinylskivor, föll i golvet och gick sönder. I samband med detta började också min gamla MacBook säcka ihop. Jag köpte därmed också en ny.

Vad jag läste? Morrisseys självbiografi. Vad jag lyssnade på? Bibio, vill jag minnas.

Februari

Jag lyssnade på Boots Browns luftiga frijazz och Sun Kil Moons fina men på många sätt överskattade "Benji". Kollade på True Detective. Promenerade i skogen med Naturskyddsföreningen, vilket gav mersmak, men ändå blev det inte mer än ett tillfälle det här året. Vi fick upp vägghyllorna i lägenheten, och därmed också böckerna. Fikade en del på Lokalrätten, ett kulturcafé ett stenkast från vårt nya hem. På gatan utanför vår gamla lägenhet blev någon knivhuggen. Februari var också idel tidiga, gnälliga småbarnsmornar, och ute var det slask. Ingen anmärkningsvärd månad på något sätt. Februari är sällan det.

Mars

En något mer händelserik månad. For till Karlskoga, hängde där några dagar. I Stockholm drack jag drinkar på Tweed och såg "Svarta Djuret Sorg" på Dramaten och köpte mig ett par svarta Crockett & Jones-brogues. Det låter ju som rena stekarmånaden, men egentligen hade jag ont om pengar. Drinkarna var i själva verket en (1) drink, teatern blev jag bjuden på och skorna var begagnade. När jag unnade Frank och mig svindyra lunchmackor på Rosendals trädgårdscafé blev de uppätna av gråsparvar. Jag läste "Canada" av Richard Ford och lyssnade på Könsförrädare.

April

...var på många sätt bra. Solig om inte annat. På Record Store Day köpte jag skivor med Woods och Det Stora Monstret, som utgjorde månadens soundtrack tillsammans med en gammal Seabear-skiva jag köpt på Stadsmissionen. I fönstret grodde små plantor i väntan på att möta den riktiga vårvärmen på balkongen, och jag köpte mig en ny kamera på Tradera. Tillvaron såg ljus ut. Så mitt i en dagishämtning fick jag besked om att min pappa fått en hjärtinfarkt. Nu gick det lyckligtvis bra, han var snart på benen igen och utom omedelbar fara. Men ändå. Världen skälvde.

Något för stämningen.

Lustigt, jag har aldrig tidigare reflekterat över Tomtens existentiella bryderier i Viktor Rydbergs klassiska dikt. Ger den onekligen ännu en dimension. Filmen här ovan tycker jag helt perfekt förmedlar den där högtidliga och lite kusliga stämningen som alltid fanns i bakgrunden av julfirandet när jag var liten.

Musiken vecka 51.

Strumpor.

De här strumporna fick jag på min 33-årsdag nu för några dagar sedan. Hemstickade, jättefina, och jättesköna. Ibland är det gott att fylla år.

Musiken vecka 50.

Senast läst.

Nu var det ett tag sedan jag senast berättade vad jag läser, och jag förstår att ni alla är sprickfärdiga av nyfikenhet. En del riktigt bra läsning, och en del helt okej sådan har passerat.

Jag hade inte läst "Vikbodagbok" eller ens hört talas om Ola Klippvik (vilket säkert beror på att jag oftast inte läser liberala tidningars kultursidor  - inget ont om dessa kultursidor specifikt men jag läser sällan eller aldrig liberala tidningar överhuvudtaget) men jag chansade ändå och lånade hem "Vikbodagbok II" från biblioteket, dels eftersom jag tycker om dagboksformatet, dels för att jag gärna ville läsa om livet i en del av landet som inte är Stockholm. Döm min förvåning när det visar sig att Klippvik är lärare på min gamla folkhögskola Bona, vilket innebär att gamla personligheter från mitt förgångna plötsligt dyker upp här och var i texten. Trevligt, och inte oäven läsning i övrigt heller. Kanske söker jag upp övriga delarna i Vikboserien också. Vad det lider.

Magnus Dahlströms "Fyr + Papperskorg" är en kortroman och novellsamling i en och samma volym. Det första jag läser av Dahlström, men absolut inte det sista. Stämningen i såväl "Fyr" som i novellerna är bland det otäckaste jag läst. Novellen om den unge studenten som så sakteliga förlorar förståndet under författandet av en avhandling är otroligt skickligt skriven. Trots att vi sett den här sortens historier så många gånger tidigare (hej "The Shining"!) så känns det aldrig gjort, och aldrig annat än gastkramande trovärdigt. Men inget för folk med svaga nerver.

Klas Östergrens "Under I September" var den sista olästa delen i Östergrens trilogi om vindpinade alkoholiserade män på Österlen och de stackars kvinnor som ska bli deras frälsning. Precis som de övriga böckerna i serien, "Ankare" och "Handelsmän Och Partisaner" så har den väl sina höjdpunkter, men precis som de övriga böckerna i serien känns den lite väl ofta som en ganska skicklig övningsuppgift i tiopoängskursen "Att skriva som Malcolm Lowry".

När jag första gången läste Gustaf Rune Eriks blev jag helt tagen. Inte fullt lika begeistrad över "Lindansarens Väg" tyvärr. Inget fel på den, men inte samma överraskning, och lite för många noveller som passerar relativt obemärkt förbi. Men många fina och stämningsfulla miljöbeskrivningar. Dom var han bra på.

Två biografier har jag tagit mig igenom också, Quincey Troupes och Miles Davis Miles Davis-biografi "Miles" (ja, meningen är medvetet lång och fånig, om ni undrar), samt Klas Gustafsons "Farbrorn Som Inte Vill Va' Stor" om Gösta Ekman. Båda klart läsvärda. åtminstone om man råkar vara intresserad av dessa herrar och deras liv. Och det är man ju.

Och just nu är jag mitt inne i de avslutande sidorna av John Steinbecks "Missnöjets Vinter" som jag, måste jag erkänna, mest läser för att få lägga till handlingarna. Den är inte dålig, men berättelsen om det strävsamma kassabiträdet Ethan Hawley engagerar inte riktigt, inte som Tom Joad och hans än mer strävsamma familj i "Vredens Druvor". Men det kan man ju inte gärna begära heller. Hade ändå hoppats på mer.

Nu är ju den stora frågan vad jag ska läsa härnäst?

Gentlemen.

 Efter år av väntan har jag nu äntligen sett filmatiseringen av "Gentlemen".

Halva mitt liv har gått sedan jag läste boken för första, och hittills enda, gången. Den omläsning jag skrivit om tidigare blev aldrig av. När jag nu ser filmen förstår jag hur mycket boken faktiskt format och påverkat mig. När jag läste den hade jag en ganska begränsad bild av hur livet kunde se ut. Hade inga direkta drömmar, inga direkta ambitioner. Läste mest böcker om unga bondpojkar som umgicks med trollkarlar och som upptäckte att världens öde vilade på deras axlar. Försökte rent av skriva egna böcker om unga bondpojkar som umgicks med trollkarlar och som upptäckte att världens öde vilade på deras axlar.

Vi fick "Gentlemen" som läsuppgift i skolan, och den fick min värld att öppna sig som en blomma.

Det var som om jag skalade av mig ett par lager eskapism, och lät fantasyvärldens drakar och alver falla till golvet, och lät mystiska män med mörka hemligheter, sorgsna ögon och alkoholproblem virvla upp och ta deras plats.
En annan sorts eskapism.
En farligare eskapism.
Farlig, för att man trodde det var möjligt. Trodde att en vuxenvärld som Klas Östergrens och bröderna Morgans var realistisk. Nu vet jag ju att tanken på en tam drake inte är mycket mer orimlig än tanken på att leva ett kreativt liv i en stor våning på Hornsgatan, och livet har väl blivit lite mindre färgglatt med den insikten. Men "Gentlemen" har också lett vidare, till annat. Till Bear Quartet, till jazzen, till tweedkavajer, till ett nästan ohälsosamt förhållande till litteratur. Och när jag föreställer mig en plats att någon gång slutligen kalla hem, så föreställer jag mig något som ser ut som bröderna Morgans lägenhet, så som den beskrivs i romanen "Gentlemen".
Och så som den ser ut i filmen "Gentlemen". För rent scenografiskt är filmen en tämligen exakt adaptation av romanen. Som om man sugit mina bestående minnen från pojkrumsläsningen direkt ur mitt huvud och gjort bilder av dem. Och det faktum att filmens Klas Östergren (David Fukumachi Regnfors) är lite valpigare än jag tänkte mig honom vid läsningen känns, så snart jag vant mig vid det, helt perfekt. Han är lika storögd inför den värld som Henry Morgan målar upp, som jag som läsare var när jag mötte den första gången.

Att "Gentlemen" sen är en film med vissa problem, framförallt med tempot, är en annan sak. Så här ett dygn efter titten kan jag inte sluta tänka på den. Peppen inför tv-serien, där man bakat ihop "Gentlemen" med uppföljaren "Gangsters", ska vi inte ens tala om. 2016 är på tok för långt borta.

Musiken vecka 49.

Gravenhursts Nick Talbot död.

Sorgliga nyheter. Gravenhursts sångare och låtskrivare Nick Talbot är död, 37 år ung. Orsaken är inte känd ännu, och jag vill inte spekulera kring det. Bara konstaterar att det är på tok för tidigt. Ikväll lyssnar jag på dystra "Flashlight Seasons", som sedan några år tillbaka har en permanent plats på min november-december-playlist. Vila i frid.