Dålig stämning.

Vet inte om ni märkte det, men det blev debatt om Tintin idag. DNs rubrik gormade om att Tintin skulle bort från Kulturhusets bibliotek eftersom vissa Tintin-serier ansågs rasistiska. Det blev genast storm i sociala medier, och kanske allra mest på mikrobloggen Twitter, där det är enklare än någon annanstans att skriva innan man tänker. Jag försöker vara så ödmjuk jag kan när jag skriver dessa rader, för jag tillhör skaran som varken tänkte eller läste klart innan jag rasade. Eller ja, rasade är väl att ta i en aning, tycker nog att jag höll en ganska sansad ton. Så här skrev jag:

"Att göra sig av med obekväma böcker kan aldrig någonsin vara en bra lösning. Vi bör lära av historien, inte förtränga den."

Det står jag fortfarande för. Men till saken hör ju att Kulturhuset knappast hade för avsikt att, vilket man lätt kunde tro efter en snabbläsning av pressens rubriker och ingresser, bränna alla sina Tintin-böcker på bål. Nej, de skulle helt enkelt flyttas från en avdelning på biblioteket till en annan. Från barnavdelningen till Serieteket, där ju en samling Tintin-serier inte alls är malplacerade. Detta hade framgått om jag läst hela artiklarna. Men det hinner jag sällan med under mina intensiva mornar där blöjbyte, grötkok och påklädning är av högre prioritet än omvärldsbevakning. När den mer nyanserade bilden av det hela sakta började framträda skyndade jag mig att göra avbön:

"Så har jag gått i fällan igen. Rasat utan att ta reda på alla fakta. Att jag inte lärt mig."

Jag kände mig skamsen. Därefter irriterad. Jag har läst journalistik, jag vet att både ingress och rubrik ska vara slagkrafriga, dramatiska och locka till läsning. Men i just det här fallet tycker jag de var direkt vilseledande. Jag kvittrade därför ut följande korta nödrop:

"Det är fult att låta sig bli vilseledd men ännu fulare att vilseleda."

Så, vad har vi lärt oss den här gången? Tja, läs artiklarna med ett mediekritiskt öga, läs framförallt rubriker och ingresser med ett ännu mer mediekritiskt öga, läs gärna en gång extra innan du tycker och två gånger extra innan du tycker offentligt. Det borde fler ta lärdom av.

För övrigt:

- Gestaltningen av svarta i "Tintin I Kongo" är uppenbart rasistisk.
- Hergés uppsåt behöver däremot inte nödvändigtvis vara rasistiskt, och som person var han förmodligen varken mer eller mindre rasist än någon annan på den tiden. Jämför gärna "Tintin I Kongo" med amerikansk tecknad film från samma tid - och ännu senare, där svarta framställs på än vidrigare sätt.
- Diskussion och kontextualisering (typ förordet till nyutgåvan av "Tintin I Kongo") borde alltid vara att föredra framför förbud. Även om just detta inte var aktuellt i det här fallet.

Inga revolutionerande åsikter kanske, men mina två cents.

All Tomorrow's Parties.

Jag har planerat att äntligen köpa den där fair isle-tröjan. Det blir ingen väst, det blir en tröja, för hur ofta bär jag väst eller slip over egentligen? Fair isle är tydligen inne i år, och det känns lite segt. Jag har ju velat ha en i flera år, nu kommer jag bara vara ännu ett fair isle-mönster i massan, tänker jag. Och så fort tanken är färdigformulerad så skäms jag. Vad är det för problem egentligen? Jag slår upp tidningen varje dag och ser hur mycket värre större delen av jordens befolkning har det. Jag läser den här bloggen, och vill bara gråta över hur orättvis den här skitvärlden kan vara ibland. Och jag går och retar mig på att ett stickmönster har förlorat sin cool. Larv.

Jag borde naturligtvis, om nu något prompt ska köpas, köpa Nina Björks "Lyckliga I Alla Sina Dagar", ge lite bränsle till den där flämtande lågan som brann så starkt förra hösten, börja leva lite mer som jag lär igen. Men förmodligen köper jag både och, både tröjan och boken. Och förmodligen förändras jag inte så mycket som jag skulle önska, förmodligen blir hösten fylld av jobb och skivköp, och förmodligen har vi innan årets slut ett nytt golv i köket.

Allt det där är ju också livet.

Donovan - Donovan In Concert.

Liveskivor står inte högt i kurs hos mig. Konserter ska upplevas på plats eller inte alls, kan jag tycka. Konsertvideos finner jag för övrigt också rätt ointressanta (förlåt alla fina människor som postar trevliga liveklipp på sina bloggar!) såvida det inte rör sig om konserter jag faktiskt sett och vill återuppleva. Men Donovans "Donovan In Concert" köpte jag, framförallt kanske för det fina omslaget, men också för att Donovan kändes som en artist som borde funka rätt bra även på liveskiva. Och det gör han också. "Donovan In Concert" är faktiskt lite vassare än det mesta andra jag hört av honom. Det är en oerhört fin skiva. Så behagligt återhållsamt svängig och ljummet jazzig. Som en liten förnimmelse av våren att plocka fram närhelst en sådan förnimmelse kan behövas. En regnig fredagskväll i september till exempel.

Whit Stillman var bättre förr.

Jag såg "The Last Days Of Disco" i våras. Det var den sista av Whit Stillmans första tre filmer jag hade kvar att se, och när eftertexterna började rulla var jag mer övertygad än någonsin om att Stillmans genialitet. Både "Metropolitan" och "Barcelona" var fantastiska filmer. De förvaltade Woody Allens arv och banade väg för Noah Baumbachs tidiga karriär. Det var neuroser, bitska repliker och den amerikanska övre medelklassens diskreta charm. Men "The Last Days Of Disco" var faktiskt ännu bättre. Även om jag inte har någon direkt relation till disco eller tiden filmen utspelar sig i kunde jag verkligen känna igen mig. Det var ju inte bara en skildring av yuppies och disco, det var en skildring av att vara ung, ta sig själv på väldigt stort allvar utan att nödvändigtvis känna sig själv särskilt bra, om de där åren då man snubblar sig genom livet, innan man funnit fast mark att stå på. När jag sett klart den skickade jag meddelanden till en utvald skara vänner och bekanta och bad, nej, bönföll dem att se den. Det gör jag sällan efter en film.

Tyvärr går det inte att säga detsamma om Stillmans senaste, den länge efterlängtade "Damsels In Distress". Filmen är en besvikelse, stundtals direkt obegriplig. Visst anas det Stillmanska hantverket i vissa enstaka scener, det finns inslag av briljant dialog, men det är korta ljusglimtar i en sörja av överdrivna karaktärer, skämt som faller platt, intriger som inte går att ta på allvar och en allmän känsla av förvirring. Vad var tanken här egentligen? Det är inte tillräckligt trovärdigt för att fungera som igenkänningshumor, inte tillräckligt roligt för att funka som renodlad scewballkomedi, inte tillräckligt engagerande för att vara drama, och det är för långt mellan de intelligenta replikskiftena för att de ska vara riktigt värda att vänta på. Eller är det mig det är fel på? Är mina kunskaper om amerikanska universitetstraditioner för begränsade för att jag riktigt ska förstå? Har jag missat något väsentlig detalj som krävs för att till fullo greppa filmen? Jag vet inte. Som det är nu önskar jag att "Damsels In Distress" aldrig hade gjorts. Den är en tråkig bläckplump i ett i övrigt perfekt CV.

Jag vet inte om Levan Akin var ute efter att imitera Whit Stillman när han regisserade "Katinkas Kalas", men den har onekligen en ganska Stillmansk känsla över sig. Den handlar om samma sorts människor - kulturell elit, vältaliga, snygga kläder, genomtänkta åsikter, kaotiska neurosbubblande insidor - och delar också in filmen i olika kapitel, precis som Stillman nu senast i "Damsels In Distress". Tyvärr är inte "Katinkas Kalas" heller särskilt bra. Det finns potential. Storyn är inte dum. Ett kompisgäng bestående av självcentrerade kulturarbetare firar födelsedagfest på ett stort gods på landet. Festen kraschas av Linda, som jobbar som programledare för ett frågesportprogram i teve. Hon kan inte alls koderna, stämningen blir pinsam och till slut direkt obehaglig. Det som sänker filmen är dialogen i kombination med undermåligt skådespeleri. Allt är väldigt tidsbundet, gästerna på festen snackar HBO-serier och dagsaktuella politiska frågor, men allt uttalas som om det vore en Bergman-film från femtiotalet. Alla tilltalar varandra vid namn i tid och otid, och onaturliga pauser följer efter varje replik. Det blir till slut bara plågsamt att titta på. Lite sorgligt faktiskt, för filmen har massor av potential och det här är verkligen den sortens film som borde funka bra att göra i Sverige. Nästa gång, kanske.

En låt #21.

När blev du senast riktigt golvad av en låt? Det händer mig för sällan, men det hände mig igår. Jag promenerade Ringvägen från Nytorget, där jag handlat rostat paprikapulver och en Cat Power-skiva. Solen sken genom sprickorna i ett söndrigt molntäcke, det var varmt, säkert tjugo grader. Sommaren drog en sista suck, och folk jag mötte på gatan såg lyckliga ut på det där sköra sättet som folk bara gör då de vet att det de är lyckliga över snart tar slut. Då och då kom en höstlig vindpust, rufsade håret på de som hade hår och drog med sig några löv från träden, och det var något drömskt över det sena eftermiddagsljuset, något nästan sepiatonat som fick allt att se ut som ett gammalt minne. Och så var det naturligtvis Songs: Ohias "Hold On Magnolia" i öronen.

Bill Fay - Life Is People.

Jag avrundar en ganska hektisk dag med en kopp te och Bill Fays "Life Is People". Den har blivit välförtjänt hyllad både här och där vid det här laget, och det är naturligtvis kul. Jag tycker mycket om den, även om jag också måste säga att det finns ett par tre spår i mitten av skivan som känns lite tråkigare. Jag vet inte vad det är som skaver med dem, kanske att det vilar någon 80-talssvulstig, påklistrad och Dire Straitsk ödesmättnad över dem, som jag inte alls tycker passar Bill Fay. Där kommer jag att tänka på andra sextio- och sjuttiotalslegender som försökt förnya sig och fastnat i de allra klibbigaste av åttiotalssound.

Men allt som oftast är det förstås jättefint. Jag undrar om det inte är så att det som gör "Life Is People" som helhet så gripande är insikten om att det mest banala ofta är det allra mest djupsinniga. När Bill Fay sjunger om döden, om föräldrar och barn, farföräldrar och morföräldrar, om träd, textrader som "I don't ask much for myself, but for the ones I love, guard them and protect them, hold them close to your heart", då låter det som om man aldrig hört någon vare sig sjunga eller tala om det tidigare. Det finns en vänlighet, en ödmjukhet och en värdighet som går rakt in i hjärtat, och samtidigt en gammelmanssvärta som inte hörts sedan Johnny Cashs sista skivor.

Anna Von Hausswolff - Ceremony.

När "Intervention", första singeln från Arcade Fires "Neon Bible" läckte, blev jag besviken. Den hyllades unisont för sin storslagenhet, inspelad som den var i kyrka, med dånande pampig kyrkorgel. Jag tyckte kyrkorgeln lät tam. De gjorde ju inget spännande med den. Den bara brölade på ett ganska menlöst och liksom kitschigt sätt. Jag har fortfarande svårt för "Intervention". Den är ett luftslott.

Och just det tråkiga mötet med kyrkorgeln i rockmusiken gjorde mig först lite skeptisk till Anna Von Hausswolffs "Ceremony", inspelad som den är i kyrka, med dånande pampig kyrkorgel. Men nyfikenheten tog överhanden efter alla positiva omdömen jag läste, så jag köpte den. Och "Ceremony" är verkligen något helt annat.

Hausswolff tar ut svängarna mer, släpper fram orgelns fulla potential och begränsar sig inte till att bara låta den låta "kyrklig". "Ceremony" är en oerhört dramatisk skiva, något annat kan man inte påstå, men den är dramatisk på grund av melodierna, texterna, Anna Von Hausswolffs sång, stämningarna, inte dramatisk på grund av närvaron av orgel. Orgeln får också stampa takten, spela ljust och flyktigt, fladdra som en fjäril. Det är befriande innovativt.

Jag tycker också om hur skivan känns som en helhet snarare än en samling låtar. Här finns enstaka stycken som är enkel men vacker popmusik, men också längre, instrumentella partier som glider in i och ut ur varandra. På sina ställen låter det som Kate Bush, här och där som tidiga Felt, men utan Maurice Deebanks snirkliga gitarrer. Kort sagt, en blandning av flera av de artister inom den här genren jag håller allra högst. "Ceremony" är den skiva jag lyssnat mest intensivt på hittills i höst, och den lär snurra många varv till, även kommande höstar. Det är en skiva att återkomma till.

Vinylen.

Det här med att piratkopiera musik i enorma kvantiteter har aldrig riktigt varit min grej. Jag experimenterade med det en sommar, men jag gav upp när jag insåg att jag inte kunde minnas en enda låt jag hade på hårddisken (okej, jag överdriver lite, men jag hörde mycket, lyssnade lite och det var ännu mindre som fastnade). Däremot har jag alltid, med undantag för perioder då jag haft dåligt ställt, köpt väldigt mycket skivor. De senaste åren, då cd-skivans låga status pressat ner priserna rejält, har jag köpt mer än någonsin. Effekten är att skivorna fastnar lika lite som de där nertankade mp3-filerna. Musiken finns i rummet, men den fyller inte upp det. Så det naturliga steget nu är naturligtvis att göra som så många andra - överge cd-formatet och gå över helt till vinyl. Den här texten argumenterade så pass passionerat för saken att det blev sista spiken i kistan för mitt cd-köpande*

*också liten överdrift, en och annan lågprisskiva kommer fortfarande slinka ner i andrahandskassen, men med nysläppta skivor blir det vinyl hela vägen.

The last good day of the year.

Det här är slutet alltså. Sista dagen. Imorgon är året slut. Mitt föräldralediga år. Aldrig mer kommer jag att på samma sätt viga min tid åt Franks väl och ve.
Det är en så märklig tanke.
Sällan i mitt liv, om någonsin, har slutet på en dag så totalt markerat slutet på en epok och början på en ny (eller återkomsten till en gammal). Imorgon ska jag iväg med tunnelbanan vid halv åtta, av vid Hötorget, genom stekoset på Oxtorgsgatan och upp på kontoret igen. Och så ska mina mornar se ut från och med nu, om inget oväntat händer.
Det är en så märklig tanke.

September.