Jackie Washington - Morning Song.

 Det har varit dålig utdelning på loppmarknaderna i sommar. Det märks att det gått inflation i skrotletandet. Bara skräpet finns kvar. En eftermiddag åkte jag från Skärholmen till Slussen och finkammade alla mina stammisställen utan att hitta någonting av värde. Det var samma gamla mossiga dansbandsvinyler och Mr Music-samlingar som alltid. Men på Emmaus Vintage, den sista butiken jag besökte, gjorde jag faktiskt något av ett fynd. Jackie Washingtons fina "Morning Song",  utgiven på Vanguard 1967. Det är kanske inte en skiva du måste äga, men det är sympatisk folk soul som låter ganska exakt som omslaget ser ut, dessutom sjunger han om kaffe i hela två låtar av tolv, och jag är svag för låtar som nämner kaffe. Det är något med den där förankringen i det vardagliga som talar till mig. Andra anledningar till att leta upp "Morning Song": Bob Dylan-pastischen "Long Black Cadillac". Jackie Washingtons honungslena röst. De vackra stråkarna i "Clouds".

Nytt med Neil Halstead i höst.

Varje höst är en Neil Halstead-höst (eller åtminstone en Mojave 3-höst) men den här hösten lite mer så, eftersom han släpper nytt i september. Det lilla utdraget ur en intervju på mojave3online.com här nedan bådar gott. Ord som "darker", "folky" och "violin" får mig att salivera. Sen har jag lyssnat massor på Mojave 3 senaste veckorna (fick dessutom hem "Ask Me Tomorrow" på hallmattan igår), så jag är verkligen i rätt stämning.

Ed: Your new album ‘Palindrome Hunches’ is coming out in August, is that still the plan?
Neil: Album is out september 12th
How would you describe it (compared to Oh Mighty Engine, for example)? How long have you been working on it? (from ‘Fy’)
I would say it’s a less whimsical record than OME. I think palindrome is much darker, it’s folky but the instrumentation with violin, piano and double bass open the sound up. I worked on the songs in different forms for a long time, i kinda couldn’t find a way to record it that i liked for quite a while

Musik - hur, när, varför och vilken?

I skrivandets stund har jag, enligt mitt register på skivsamlarsidan www.pop.nu, 2389 skivor. Det skriver jag inte för att skryta, utan för att illustrera ett faktum som gnagt i mig ett tag (vilket mitt ältande av frågan här på bloggen säkert tydliggjort).

Jag kommer förmodligen aldrig att sluta köpa skivor, och jag har ändå redan idag för många för att jag ska kunna ha en relation till dem alla. Här finns för mycket musik för att jag ska kunna ha en känslomässig bindning till allt, för många för att jag ska kunna ha en mer utförlig uppfattning om den än, typ "lågmäld folk" eller "brusig electronica". Det blir istället några skivor varje år som verkligen gör intryck och följer med mig genom historien, medan resten blir reducerat till något slags bakgrundsbrus. Musik jag lyssnat mer på blir mer tydligt förankrad i berättelsen om mitt liv, och jag får därför oftare anledning att återvända till dem. Vilka skivor det blir beror nästan uteslutande på hur mycket jag har lyssnat på de skivor jag köpt, och det handlar inte nödvändigtvis enbart om hur bra respektive skiva är. Jag har funderat mycket på det där.

Vad är det som får mig att lyssna på en skiva, och vad får mig att lyssna på den igen? Och igen? Jag kom fram till följande:

Nyhetens behag. Naturligtvis. En nyinköpt, olyssnad skiva får ju automatiskt minst en lyssning. Det är de kommande lyssningarna som är svårare att garantera. De måste förtjänas.

Priset. Har jag köpt en skiva för nära tvåhundra kronor, på vinyl, ger jag den nästan alltid fler lyssningar än om jag köpt samma skiva på cd för en tia på Myrorna. Det handlar om något så simpelt som att vilja få valuta för pengarna. Men det finns naturligtvis undantag.

Exklusivitet. Jag har en skiva med psykedeliska punkbandet The Secret Syde som jag lyssnat rätt mycket på. De är helt okej, men inte fantastiska. De verkar i en genre jag egentligen inte är särskilt intresserad av. Men jag lyssnar av den enkla anledningen att det är en svårfunnen skiva, lite av ett samlarobjekt. Att inte lyssna känns som en kränkning av de människor som letar efter den.

Andras omdömen. Om människor jag litar på säger eller skriver något uppskattande om en skiva blir det nästan garanterat minst en extra lyssning. Grupptryck kan vi kalla det.

Nya ingångar.  Att läsa om en skiva kan ju också ge nya den nya dimensioner. Jag kanske inte tänkt på det fantastiska gitarrspelet som ägnats ett helt kapitel i den där boken om brittisk folkrock jag har liggande på nattduksbordet, men har jag läst om det vill jag naturligtvis höra det också.

Konsert. Ska jag se en artist på scen inom en nära framtid blir det ett helt gäng extra lyssningar. Ett liveframträdande är ju alltid trevligare med musiken färsk i minnet.

Personlig kontext. Ibland faller det sig så att en skiva passar väldigt bra som ljudspår till något just nu pågående, endast av den anledning att den tidigare spelats vid ett liknande tillfälle, och att det tillfället på något vis är positivt laddat. Under hur många barnvagnspromenader har jag inte lyssnat på Apples In Stereos "Her Wallpaper Reverie" bara för att det finns ett sånt fint minne av en sådan promenad, med sovande barn, den första varma vårsolen mot ansiktet och Apples In Stereo i lurarna?


Kombination med annan kulturell upplevelse. Den här punkten är lite av en förlängning av den föregående. När en skiva passar väldigt bra ihop med en roman jag läser blir det genast fler lyssningar. Exempelvis kan jag nämna att Patrick Wolfs "Lycantrophy" var nästan skrämmande lämplig tillsammans med Tatiana Tolstojas "Därv", en roman om människor med djursvansar i ett postapokalyptiskt Ryssland, liksom Midlakes "The Courage Of Others" mörka, jordiga sound förstärkte min upplevelse av John Steinbecks "Öster Om Eden".

Naturligtvis är inte detta någon exakt vetenskap, en skiva kan komma långt på att enbart vara väldigt bra och inte uppfylla några av ovan nämnda kriterier i övrigt. Men jag ser helt klart ett mönster.

A blast from the past.

I Karlskoga, hos min mamma, ramlade jag över barnboken "Lille Viggs Äventyr På Julafton" av Viktor Rydberg. Jag har starka minnen av den här boken från min barndom, och framförallt då bilden nedan. Egentligen kanske bara av bilden nedan, för själva berättelsen minns jag ingenting av.

Till saken hör att mamma brukade berätta om hur rädd hon var för att gå till jordkällaren hos mormor och morfar när hon var liten. Som barn föreställde jag mig alltid att det var precis så här det såg ut där nere, i jordkällaren, trots att jag varit där flera gånger och med egna ögon sett att det såg ut... tja, ungefär så här, men lite annorlunda.

Jag har tänkt mycket på bilden senaste åren och undrat var jag sett den. Ibland har jag rent av trott att jag själv fantiserat ihop den. Skönt att se att den faktiskt finns på riktigt.

Hälsningar från skogen.

"Här gick pappa mycket när han var liten", berättade jag för Frank när jag skjutsade vagnen längs med Svartälven på väg upp mot E18. Jag harklade mig och korrigerade: "Här gick JAG ofta när jag var liten". Regnet hängde som en hinna i luften, eller så var det bara väldigt fuktigt. Vi hade promenerat runt i kvarteret en stund utan att se en människa. Det var onsdag och de som hade semester var bortresta och de som inte hade det var på jobbet. Gräsmattorna hade börjat växa sig höga i vissa trädgårdar, garageuppfarterna stod tomma. Det var en spökstad. Vi hade kommit hem till en spökstad. Karlskoga har kanske aldrig, åtminstone inte under min uppväxt, varit en särskilt livlig plats, men de senaste åren har det verkligen blivit en spökstad. Flera av de hyreshus som jag bott i mellan arton och tjugofem är rivna. Där finns nu inget annat än grus, sten och bråte. Alla gamla vänner, med några få undantag, har lämnat stan. Tioåringarna har blivit tjugoåringar, och jag kände inte igen en människa när jag gick runt i centrum. En vän till en gammal vän gick förbi med en barnvagn, men det var allt. Vi har aldrig hälsat förr, och vi hälsade inte nu.

 Men det var ändå ett par trevliga dagar. Naturligtvis fint att träffa familjen och att Frank fick återse sina farföräldrar, sin gammelfarfar och gammelfarmor. Men det där lugnet som jag trott skulle infinna sig, de där berättelserna andra hemvändande föräldrar berättat, om barnpassning, om maratonläsning i solstolen, det ville sig inte riktigt, tyvärr. Nog fick jag hjälp med barnpassning alltid, men min egen sinnesro lös med sin frånvaro, och i den där tredje delen "Min Kamp" jag packat med blev nog bara ett par tre sidor lästa.

King Creosote!

Igår lyssnade jag på fina "KC Rules OK" för första gången på, tja, ett par år iallafall. Ett lustigt sammanträffande, för idag hör jag, via Lisa Milbergs blogg på PSL, en ny låt med den älskvärde skotten. "Ankle Shackles" är King Creosote på lite dystrare (och längre!) humör, och fint som snus är det. Elva minuter ren njutning. Lyssna ni också, här. 

En Spotify-lista.

Gjorde en lagom kort playlist (40 minuter) med drömska pianoslingor, knastrande elektronik och harmonisk stämsång. Inget revolutionerande, men värt att vila öronen på.

Musette, Tvärvägen och förkylning.

Idag kan en hålla sig för skratt. Över bara en kväll (en i övrigt trevlig kväll på Kulturhusets terrass, med min bror, ett par öl, en laxsmörgås, Musette, Tvärvägen och Next Stop: Horizon, där åtminstone de första två gjorde förstklassiga spelningar - jag har ingen relation till Next Stop: Horizon, så jag tittade aldrig på dem) landade en förkylning och slog rot i mig. Jag somnade rosslig, och vaknade alldeles öm och svullen i bihålorna. Förmodligen lätt bakfull också, men det var, och är, svårt att utröna var förkylningen slutar och eventuell baksmälla tar vid.

Spelningarna då? Jo, Tvärvägen gjorde en helt perfekt middagsspelning. Deras melankoliska men harmoniska små visor passade perfekt till eftermiddagssol, en kall Hoff och en laxsmörgås, samtidigt som de är emotionellt drabbande och därmed allt annat än bara bakgrundsmusik.

Musette var, vilket för mig som bara upplevt dem på skiva var ganska överraskande, betydligt rivigare, mer underhållande och, ja, plojigare. Joel Danell flirtar med någon slags fryntlig folkparksimage, och det skulle lätt kunna bli irriterande, men är faktiskt riktigt charmigt och upplyftande. Särskilt som det aldrig går ut över musiken, som är lika vackert medryckande som på skiva. Jag minns inga titlar i huvudet, men jag tyckte framförallt om en låt som nästan påminde om Sonic Youths mest skramlande konsertstunder, med en förstärkt gitarr som lät som en döende elefant. Effektfullt.

Nu: hett vatten, citron och honung, och hoppet om en ljusare morgondag.