Bloggstiltje råder. Jag är så trött. Det är vädret och det är jobbet och det är bebisen. De sa att det skulle bli enklare efter tre månader. Frank är nu snart tio månader och vaknar fortfarande flera gånger per natt. Nu är det inte jag som tar honom vid uppvaken, jag tar honom istället på morgonen, men jag är förlamande trött ändå. Tänk er själva att sova med en slumpmässigt inställd väckarklocka i lägenheten. En väckarklocka som när som helst kan bestämma sig för att bara fortsätta ringa. Vi är trötta, om ni inte förstått det. Och att blogga är att skriva och att skriva kräver ork att koncentrera sitt luddiga huvud till mer än att bara sätta högra foten framför den vänstra och hålla sig i rörelse fem minuter till. Jag har helt enkelt slut på kraftreserver. Varje natt ger exakt så pass mycket energi att jag håller mig uppe en dag till. Marginaler till annat finns liksom inte.
Och ändå gav jag mig ut i båt till Nacka tillsammans med jobbet i fredags. Medelgod mat, gratis alkohol och svettigt coverband, som vanligt. Samtalen pendlade från de infantila till de riktigt givande. Väl medveten om en utgångs potentiellt förödande effekt på mitt mående under återstoden av helgen, gav jag mig hem tidigt. Sluddrade med en Twitter-kändis vid Gullmarsplan innan jag slutligen landade i sängen.
På söndagen var sviterna efter fredagen i stort sett avklarade, så jag trotsade det episka regnvädret och tog bussen in till stan med Frank i släptåg. Barnvagnen var insvept i regnskydd och Frank hade vinterpälsen på. Till min överraskning stortrivdes han på bussen, och accepterade till och med en blixtvisit till Mickes Skivor, där jag förgäves letade efter Fairport Conventions "Unhalfbricking". Jag har ju tidigare uttryckt en vis skepsis inför Fairport Convention, men jag är beredd att ge dem en chans till. Om inte annat för att omslaget till "Unhalfbricking" är bland de snyggaste någonsin. Efter Mickes tog jag en fika med min vän Maria på Café Morsan. Underbar hallonpaj. Frank tittade uppmärksamt på övriga cafégäster till ögonen började rulla i huvudet på honom, och han somnade i min famn. Söndagen var en god dag. Trots regnet.
Jag läser Alan Warners "Morvern Callar". Jag minns att filmen var snygg men tom. Inte dålig, men inte heller minnesvärd. När jag nu läser boken känner jag knappt igen en enda scen. Men jag tycker mycket om den. Tycker om skildringen av den blöta skotska hamnstaden som den utspelar sig i. Frågan är om jag gillat den lika mycket om den utspelat sig i, säg, Bromölla. Också en fråga.
Läste också ut Mark Simpsons "Saint Morrissey", men den gjorde mig mest irriterad. Jag förstår att det är svårt att skriva en biografi om någon som är så pass hemlig som Morrissey, men något mer än bara mytförstärkande psykobabbel hade jag faktiskt förväntat mig.
On a lighter note; de Paul Smith-sneakers jag trodde för alltid gått förlorade i postgången, kom idag fram. Fyra veckor sent, men bättre nu än aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar