Det är lustigt hur en film kan resa sig från en väldigt haltande start till att bli något ganska njutbart. "Cornelis" är ett typexempel på detta. Även om den aldrig blir jättebra, så går den från stendöd till åtminstone ganska engagerande och trovärdig. Den inledande halvtimmen av "Cornelis" är biopic som följer standardformulär 1A. Det är knappt ens en film, det är ett plikttroget upprapande av redovisande scener där en stel Hank Von Helvete i Cornelis Vreeswijk-kläder läser upp repliker helt utan trovärdighet. Här och där kommer ett montage, rubriker rullar förbi, låtar spelas, inga överraskningar, ingen nerv, inget liv till varje pris. Vissa scener är snygga i teorin. 60-talets Stockholm är vackert rent tekniskt, men jämför med trovärdigheten och närvaron i "Upp Till Kamp" och "Lasermannen", och det blir aldrig mer än tomma pappkulisser. Sen händer något. Fråga mig inte vad. Men det blir kanske lite skitigare, lite mindre tillrättalagt. Regissör Amir Chamdin vågar släppa sargen. Von Helvete är fortfarande ingen vidare skådis, men han går att titta på, och det finns lite energi i scenerna. Och på slutet är jag faktiskt ganska tagen av Cornelis livsöde. Med betoning på "ganska".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar