#224. Slas och rutinerna.

Jag köpte Niklas Rådströms Stig Claesson-porträtt "Stig." igår. Den är kort, så jag har inte många sidor kvar. Kort och fin. Rådströms ord springer över sidorna. Det är en annorlunda Slas som målas upp, jämfört med den i Nils Claessons "Blåbärsmaskinen". Annorlunda, utan att egentligen vara olik. Mer sympatisk, vilket inte är någon överraskning. I vänskap finns lägre förväntningar och krav än i relationen mellan förälder och barn. Färre besvikelser som färgar porträttet. Förmodligen finns den verklige Stig någonstans mittemellan "Stig" och "Blåbärsmaskinen". Och i hans eget författarskap, förstås.

Men nu var det inte det vi skulle prata om, utan om hans otroliga rutinbundenhet. Det är, så här långt, det jag bär med mig från den här boken. Hans flit och hans arbetsmoral. Den kan göra mig så väldigt avundsjuk. Slas arbetsdag var slut efter lunch. Då hade han jobbat ihärdigt hela morgonen och förmiddagen. Jag tänkte på det när jag i morse, på grund av en ovanligt tidig och snabb buss, hade tid att promenera från Liljeholmen mot Stora Essingen. Orkar man ta sig upp och hålla sig uppe är morgonen en fantastisk tid att vara vaken. Lugn, fridfull, fri från allt det som distraherar och pockar på uppmärksamhet under mitten av dagen. Inga öppna butiker att glida in i, ingen trängsel. Det finns tid att se detaljer i vardagen som annars missas, och att finna skönhet i dem. Måsar som slåss om matrester kring papperskorgarna. Regnvåta skator som sover uppburrade på lyktstolpar.

För ett par år sedan, en tid då mitt liv var fattigt på arbete och pengar, men rikt på dekadens, smidde jag planer på en tillvaro som skulle likna Stig Claessons. Den skulle vara inrutad och förutbestämd in på minsta halvtimme. Inte en minut skulle vara outnyttjad. Jag skulle skapa, jag skulle röra på mig, jag skulle läsa och se på film. Jag skulle bilda mig. Tid för vila fanns visserligen, men den var också tidsbestämd. Det blev aldrig något av det där livsschemat. Verkligheten kom ständigt i vägen, och vänner och bekanta övertygade mig om att det var en dum idé.

När jag läser "Stig." framstår den inte längre som så dum.

#223. Vad händer mannen?

Bloggstiltje råder. Jag är så trött. Det är vädret och det är jobbet och det är bebisen. De sa att det skulle bli enklare efter tre månader. Frank är nu snart tio månader och vaknar fortfarande flera gånger per natt. Nu är det inte jag som tar honom vid uppvaken, jag tar honom istället på morgonen, men jag är förlamande trött ändå. Tänk er själva att sova med en slumpmässigt inställd väckarklocka i lägenheten. En väckarklocka som när som helst kan bestämma sig för att bara fortsätta ringa. Vi är trötta, om ni inte förstått det. Och att blogga är att skriva och att skriva kräver ork att koncentrera sitt luddiga huvud till mer än att bara sätta högra foten framför den vänstra och hålla sig i rörelse fem minuter till. Jag har helt enkelt slut på kraftreserver. Varje natt ger exakt så pass mycket energi att jag håller mig uppe en dag till. Marginaler till annat finns liksom inte.

Och ändå gav jag mig ut i båt till Nacka tillsammans med jobbet i fredags. Medelgod mat, gratis alkohol och svettigt coverband, som vanligt. Samtalen pendlade från de infantila till de riktigt givande. Väl medveten om en utgångs potentiellt förödande effekt på mitt mående under återstoden av helgen, gav jag mig hem tidigt. Sluddrade med en Twitter-kändis vid Gullmarsplan innan jag slutligen landade i sängen.

På söndagen var sviterna efter fredagen i stort sett avklarade, så jag trotsade det episka regnvädret och tog bussen in till stan med Frank i släptåg. Barnvagnen var insvept i regnskydd och Frank hade vinterpälsen på. Till min överraskning stortrivdes han på bussen, och accepterade till och med en blixtvisit till Mickes Skivor, där jag förgäves letade efter Fairport Conventions "Unhalfbricking". Jag har ju tidigare uttryckt en vis skepsis inför Fairport Convention, men jag är beredd att ge dem en chans till. Om inte annat för att omslaget till "Unhalfbricking" är bland de snyggaste någonsin. Efter Mickes tog jag en fika med min vän Maria på Café Morsan. Underbar hallonpaj. Frank tittade uppmärksamt på övriga cafégäster till ögonen började rulla i huvudet på honom, och han somnade i min famn. Söndagen var en god dag. Trots regnet.

Jag läser Alan Warners "Morvern Callar". Jag minns att filmen var snygg men tom. Inte dålig, men inte heller minnesvärd. När jag nu läser boken känner jag knappt igen en enda scen. Men jag tycker mycket om den. Tycker om skildringen av den blöta skotska hamnstaden som den utspelar sig i. Frågan är om jag gillat den lika mycket om den utspelat sig i, säg, Bromölla. Också en fråga.

Läste också ut Mark Simpsons "Saint Morrissey", men den gjorde mig mest irriterad. Jag förstår att det är svårt att skriva en biografi om någon som är så pass hemlig som Morrissey, men något mer än bara mytförstärkande psykobabbel hade jag faktiskt förväntat mig.

On a lighter note; de Paul Smith-sneakers jag trodde för alltid gått förlorade i postgången, kom idag fram. Fyra veckor sent, men bättre nu än aldrig.

#222. Alkberg.

Sitter här och provlyssnar nya Mattias Alkberg-låtar såhär på morgonkvisten. Gör det du också. De låter fantastiska. Skivan kommer i september. Då ska den få bli soundtracket till början av min pappaledighet. Härliga tider. Att den levereras med en bok känns också sympatiskt. Dock är 180 kr plus fyrtio kronor frakt, som den kostar att förbeställa, lite över smärtgränsen till och med för mig. Det blir till att köpa i butik.

#221. Adjö City...

Läste precis att tidningen City lägger ner. Sorgligt. Den enda gratistidningen värd att läsa. Att det samtidigt uppenbarligen finns en marknad för Metro är som ett dåligt skämt. Metro är en samling notiser klippta från MSNs startsida, typ. City har duktiga skribenter, egna vinklar och uppslag, vågar vara obekväma och vågar skriva om sånt som händer och hänt utanför innerstan och tullarna. . City är enda gratistidningen som vågar ägna ett uppslag åt något så smalt som tidningen Kris, eller idag, Stig Claesson. (Att de i en faktaruta placerad precis intill ett foto av nämnde Stig, taget 2001, hävdar att han dog 1998, det får man ha överseende med).

Andra skäl att sakna City:

1. De är en viktig del i mina morgonrutiner på måndagar och torsdagar. Aldrig bussen från Högdalen utan en City i näven.

2. Lina Neidestams serie "Zelda".

2. I och med deras sistasida med 22 frågor till någorlunda kända och aktuella svenskar, har jag hittat ett bergsäker metod till att klargöra om någon är värd att tas på allvar eller inte. Alla som inte ger samma svar på frågan "Kvaliteer du uppskattas hos män" som på "Kvaliteer du uppskattar hos kvinnor" går bort. Direkt.

#220. Cornelis.

Det är lustigt hur en film kan resa sig från en väldigt haltande start till att bli något ganska njutbart. "Cornelis" är ett typexempel på detta. Även om den aldrig blir jättebra, så går den från stendöd till åtminstone ganska engagerande och trovärdig. Den inledande halvtimmen av "Cornelis" är biopic som följer standardformulär 1A. Det är knappt ens en film, det är ett plikttroget upprapande av redovisande scener där en stel Hank Von Helvete i Cornelis Vreeswijk-kläder läser upp repliker helt utan trovärdighet. Här och där kommer ett montage, rubriker rullar förbi, låtar spelas, inga överraskningar, ingen nerv, inget liv till varje pris. Vissa scener är snygga i teorin. 60-talets Stockholm är vackert rent tekniskt, men jämför med trovärdigheten och närvaron i "Upp Till Kamp" och "Lasermannen", och det blir aldrig mer än tomma pappkulisser. Sen händer något. Fråga mig inte vad. Men det blir kanske lite skitigare, lite mindre tillrättalagt. Regissör Amir Chamdin vågar släppa sargen. Von Helvete är fortfarande ingen vidare skådis, men han går att titta på, och det finns lite energi i scenerna. Och på slutet är jag faktiskt ganska tagen av Cornelis livsöde. Med betoning på "ganska".

#219. Gubbrocken.

Det har blivit mycket bredbent senaste tiden. Mycket fläskigt, svettigt amerikanskt gungande. Jag vet inte riktigt varför. Kanske började det med den där Wilco-skivan som jag och min pappa lyssnade på, och komponerandet av den blandskiva jag i samband med detta lovade honom. Säker är jag inte. Och kanske inte helt ogillande heller. Men någonstans måste jag dra gränsen. Jag vill inte veta var den här stigen kan ta mig.

#218. Ekelöf, en Östergren-karaktär?

Jag läser Johan Svedjedals "Spektrum - Den Svenska Drömmen" om 30-talstidsskriften "Spektrum". Det är det mest fascinerande jag läst på länge. För mig som är en sucker för svensk litteratur, och då framförallt den mer vänsterorienterade, är det en veritabel guldgruva. Mitt anteckningsblock fylls av namn och titlar att undersöka när tid finns, och jag lär mig massor om författare som jag tidigare haft minst sagt rudimentära kunskaper om. Gunnar Ekelöf har till exempel aldrig varit mer än en diktsamling i min bokhylla och "krossa bokstävlarna", ett uttryck som hängt kvar. Nu är han så mycket mer fascinerande. Så här beskrivs han av en vän:

"Det var mycket av sportig engelsman i hans stil, tweedjacka och knäbyxor, skor med övervikt plös, handskar till ratten i ädelträ, smakfullt kombinerade färger. Han verkade så välvårdad och sund, rak i hållningen, allvarlig och respektingivande redan genom det dröjande lågmälta talet, olikt alla jämnårigas. --- En gång tyckte jag ändå att han var tillgjord, då han bläddrade i en bunt fondmäklarnotor och berättade, som gällde det ett slags estetiskt tidsfördriv, om hur han dagligen sålde och köpte Grängesaktier, road av deras kursrörelser ungefär som av ett kuriöst djur. För mig var penningförvaltning en svår yrkessak och det var som om han lekt med maten".

Gunnar Ekelöf - en verklig, historisk person, eller en karaktär i en Klas Östergren-roman?