Jag var bara liten pojke när det small i Tjernobyl, men jag minns det som igår. Jag förstod förstås inte särskilt mycket av nyhetsrapporteringen (tror inte ens jag fick se nyheterna) men jag minns stämningen. Jag minns det som grå dagar. Att alla var skakade, nervösa, oroliga. Jag minns att min mamma blev närmast hysterisk när jag ätit blåbärskart i skogen. De kunde ju vara bestrålade. Jag kunde ju få cancer. Min vän Johan har liknande historier från Gävle, där bestrålat regn spolades ner från gatorna och ner i dikena. Han kom hem en dag, blöt i håret och glatt konstaterande: "Jag har badat i ett dike!".
Vi 80-talister är uppvuxna med atomskräcken, med historier om härdsmälta som färdas rakt genom planeten och ut på andra sidan, om radioaktivitet som bränner, muterar, får huden att bubbla av tumörer och ögonen att smälta.
Minns ni "barnboken" om det gamla paret som utsätts för strålning och sakta bryts ner? "When The Wind Blows" av Raymond Briggs. Håret faller av, de hostar blod, tappar tänder, allt medan de, in i det sista, tappert och godmodigt kämpar vidare med sina vardagsbestyr. Jag läste den i vuxen ålder och mådde dåligt i dagar. Jag får rysningar av ordet härdsmälta, och de senaste dagarnas händelser är det absolut värsta händelseförlopp jag någonsin behövt följa. Vad händer med Japan vid ett massivt läckage följt av radioaktivt nedfall över en större yta? Jag ligger vaken om nätterna och oroar mig. Det känns som att bevittna en hel nations, en hel kulturs fall och förintelse. Och kanske överreagerar jag. Kanske är det bara atomskräcken som spökar. Av sociala medier att döma verkar ju folks liv fortsätta precis som vanligt. Medan jag sitter låst vid min dator och uppdaterar nyhetssidorna, gång på gång på gång.
2 kommentarer:
Var det verkligen en barnbok? Förfärlig sådan i så fall. Jag har inte läst boken, men har filmen. Gissar att den följer boken ganska troget.
Mådde också väldigt dåligt efter att ha sett den. Jag trodde den skulle vara en munter och lättsam historia, därför blev jag helt nedslagen efteråt.
Nej, det var den nog inte, det var därför jag satte barnbok inom citationstecken. Men tecknarstilen kan lätt lura en att tro det. Fruktansvärt otäck och sorglig hursomhelst, och sorgligt förbisedd när man diskuterar viktiga serieromaner.
Skicka en kommentar