#189. Lights are changing.

Skyndade mig genom Liljeholmens bussterminal och hann in på buss 165 just som dörrarna skulle glida igen. Hittade ett helt eget säte och bredde ut mig lagom mycket. Satte i hörlurarna som fallit ur under språngmarschen, slog upp pärmarna till min bok, lutade mig tillbaka. Bussen rullade. Efter en stund slog jag ihop boken och lutade pannan mot rutan. Tittade ut. Dåsade till ett par gånger. Solen sken. Första vårdagen, och första veckan jag då jag verkligen börjat känna av att jag gått ner i tid på jobbet.

Vid korsningen mellan gamla och nya Huddingevägen blev bussen stående. Det blir den ofta där. Jag tittade ut genom fönstret. Lyssnade på Popsicle. Såg en sko ligga på asfalten. Jag tittade på den en lång stund. Hade jag haft kameran med mig hade jag fotat den. Det hade blivit en utmärkt illustration till en artikel om olycksfall i trafiken. En mängd tankar for genom huvudet medan jag tittade på den. En ensam sko. Hur hade den hamnat där? Den såg alldeles ny och fräsch ut. En sneaker. Gul och svart, som den skjorta jag hade på mig under rocken. Något stackars mobboffer som fått sina nya skor utkastade på vägen? En lång stund såg jag bilarna köra passera. En del av mig ville se skon bli överkörd. Jag har aldrig sett en sko bli överkörd tidigare.

Många minuter gick utan att jag reagerade. Sedan såg att folk började resa sig i sätena. Människor i reflexvästar rörde sig utanför bussen. Trafiken stod stilla i alla riktningar. Busschauffören reste sig upp och tittade allvarligt på oss.
"Vi kommer ingenstans", ropade han "Det ligger en grabb där framme på vägen."
Ambulanser och polisbilar kom. En helikopter hovrade i luften. En sjukvårdare gick ut i vägen och hämtade skon. Efter en stund släppte chauffören ut oss. Bussen skulle inte åka någonstans. Köerna stod stilla i båda riktningar.

Jag promenerade till Högdalen via Örby. Trots att jag var skakad stoppade jag snart lurarna i öronen igen. Mary Lou Lords "Got No Shadow". Behövde höra något luftigt och lagom muntert. Jag rös till när jag kom till "Lights Are Changing":

"You slow down
You slow down
My lights are changing
You slow down
You slow down
Our lights are changing
You fly so high, yeah, and you move so fast"

Jag vet att den, som de flesta av Mary Lou Lords låtar, handlar om relationer. Men här och nu, där och då, fick orden en helt annan betydelse. Och jag tänkte på kraften som får en ung grabb att hamna på ena sidan gatan, hans nyköpta sneaker på andra.