I helgen läste jag ut Gun-Britt Sundströms "Maken", och så såg jag filmen "Blue Valentine" med Michelle Williams och Ryan Gosling i huvudrollerna . Varför förtjänar dessa både verk att nämnas i samma text undrar nu vän av ordning. Jo, för att både berättar ungefär samma sak:
Relationer. Förhållanden.
You can't live in them, you can't live without them.
"Maken" läste jag med stor behållning. Den var lika underhållande som den var tänkvärd, underfundig utan att bli irriterande, och så tyckte jag mycket om miljön: Stockholm sent sextiotal, bland studenter och radikaler, skäggiga proggare och VPK:are. Huvudpersonerna Martina och Gustav går från försiktig förälskelse till småtrassligt förhållande till struligt velande fram och tillbaka och affärer vid sidan om. Martina är berättaren, och vi får följa hennes tankar och funderar kring tvåsamhetens för- och nackdelar. Det finns en lätthet i språket och en distans i berättarens attityd som gör att man har väldigt roligt i den här bokens sällskap, detta trots att det finns smärtsamma läxor att lära sig av Martinas och Gustavs öde.
"Blue Valentine" har alla förutsättningar att vara en storfavorit, fantastiskt skådespeleri och fint foto och en smart berättad historia som borde engagera. Men jag kunde ändå inte förmå mig att tycka mer om den än att den var bra, (korta stunder väldigt bra). Gosling och Williams (två av de främsta amerikanska skådespelarna i sin generation) spelar Dean och Cindy, ett amerikanskt arbetarklasspar vars förhållande blir på tok för allvarligt på tok för fort, och filmen berättar parallellt om deras uppgång och fall. Romantisk feelgoodindie som övergår i fullfjädrad Norén-ångest, skulle man kunna säga. Fast båda delarna på samma gång.
Filmens enda riktiga brist är att den inte är vad jag hade väntat mig eller hoppats på. Vad jag hade väntat mig var en realism som jag lättare kunde känna igen mig i. Filmen är realistisk, visst, men det är lite för mycket dricka sprit direkt ur flaskan, lite för mycket dramatiska konfrontationer, skrik och gap, smäll i dörrar. Jag tror verklighetens förhållanden oftare slutar i ett whimper än i ett teatraliskt bang, om ni fattar vad jag menar. Och det var det jag hoppats få se här. Den extrema kontrasten mellan blossande förälskelse och total misär blir bara övertydlig. Men fortfarande en mycket sevärd film, helt klart.
2 kommentarer:
Jag gillade 'Blue Valentine', men den var inte så bra som den kunde ha varit. Så sjukt sorglig bara, även om den ändå var ganska var öppen mot slutet - så var den så fylld av sorg på något sätt.
Gillar dock Williams och Gosling som skådisar, så jag kanske gillade den mer bara av den anledningen.
Ja, romantisk feelgoodindie var väl att ta i, det vilade ju ett mörkt moln över dem redan från början. "Inte så bra som den kunde ha varit" var en rätt bra sammanfattning av vad jag tyckte om filmen. :)
Skicka en kommentar