Det säger något om den här låten att jag inte vill avslöja hur den slutar. Till musik som låter som Calexico på ett skenande godståg genom Skånes inland berättar Ossler historien om en lillebror (inte hans egen) som försvann. Det är djävulskt gripande och desperat, med nerverna på utsidan och hjärtat i halsgropen. Som den mest engagerande och intensiva novell du någonsin läst, men snabbspolad - över på tre minuter - och i sista minuten vänder historien, från det förväntade olyckliga slutet, till en avrundning som får mig att flina fånigt varje gång jag hör den. Mer säger jag inte. Vill inte spoila den för er. ("Käre Lille Bror" finns varken på YouTube eller Spotify, men håll utkik efter "Den Siste Som Kom Ut" i välsorterade skivbutiker. Den är värd en investering, om så bara, men inte bara, för den här låten.)
Jag läser Patti Smiths"Just Kids", och den får mig att vilja så mycket. Jag vill framförallt lyssna på Patti Smith, förstås, men också på de artister hon nämner i boken (kanske framförallt Television, och vad väntar jag på? Jag har ju "Marquee Moon" och "Adventure" bara tre meter ifrån mig!)
Men jag vill också läsa Rimbaud och Baudelaire, bo på Chelsea Hotel, hänga med konstnärer och poeter, snoka gamla böcker på sunkiga antikvariat... "Just Kids" är första boken på länge som suger in mig såpass mycket att jag faktiskt vill leva huvudpersonens liv. Eller åtminstone ha levt i hennes tid, skarven mellan 60- och 70-tal.
Jag läser Pontus Lundkvists"Okända Djur", och så här några sidor in är den både underhållande och utmattande. En ren struntsak, som dock var stort för mig, var följande mening: "Nu är jag i ett trevåningshus i bostadsområdet Skogsrundan i västra delen av Karlskoga rent fysiskt, men när jag tittar ut på tallarna på andra sidan fönstret tycker jag att jag är i Bagarmossen hela tiden." Bagarmossen -> Karlskoga. Jag gjorde en rakt motsatt resa, och det enda jag kunde tänka på var den nästan kusliga likheten mellan Skogsrundan i Karlskoga och Fogdevägen i Bagarmossen. Lustigt.
Eftersom jag förlorade min edge för länge sen har jag inte hört något av den musik som kategoriseras som "night bus" - ännu. Men jag tycker om beskrivningen. Dansmusik för den ensamma bussresan från klubben till lägenheten. För några år sedan var det min absoluta favoritgenre. Då kallade jag det förvisso för deppig dansmusik, och det är möjligt att det inte alls var särskilt night bus. Men det var musiken jag lyssnade på när jag var på väg hem från ännu en blöt utekväll, ensam, full och med lurarna på. Förvisso på tunnelbana, väldigt sällan buss. Så vi kan ju, för säkerhets skull, kalla det "night subway" istället.
I helgen läste jag ut Gun-Britt Sundströms"Maken", och så såg jag filmen "Blue Valentine" med Michelle Williams och Ryan Gosling i huvudrollerna . Varför förtjänar dessa både verk att nämnas i samma text undrar nu vän av ordning. Jo, för att både berättar ungefär samma sak: Relationer. Förhållanden. You can't live in them, you can't live without them.
"Maken" läste jag med stor behållning. Den var lika underhållande som den var tänkvärd, underfundig utan att bli irriterande, och så tyckte jag mycket om miljön: Stockholm sent sextiotal, bland studenter och radikaler, skäggiga proggare och VPK:are. Huvudpersonerna Martina och Gustav går från försiktig förälskelse till småtrassligt förhållande till struligt velande fram och tillbaka och affärer vid sidan om. Martina är berättaren, och vi får följa hennes tankar och funderar kring tvåsamhetens för- och nackdelar. Det finns en lätthet i språket och en distans i berättarens attityd som gör att man har väldigt roligt i den här bokens sällskap, detta trots att det finns smärtsamma läxor att lära sig av Martinas och Gustavs öde.
"Blue Valentine" har alla förutsättningar att vara en storfavorit, fantastiskt skådespeleri och fint foto och en smart berättad historia som borde engagera. Men jag kunde ändå inte förmå mig att tycka mer om den än att den var bra, (korta stunder väldigt bra). Gosling och Williams (två av de främsta amerikanska skådespelarna i sin generation) spelar Dean och Cindy, ett amerikanskt arbetarklasspar vars förhållande blir på tok för allvarligt på tok för fort, och filmen berättar parallellt om deras uppgång och fall. Romantisk feelgoodindie som övergår i fullfjädrad Norén-ångest, skulle man kunna säga. Fast båda delarna på samma gång.
Filmens enda riktiga brist är att den inte är vad jag hade väntat mig eller hoppats på. Vad jag hade väntat mig var en realism som jag lättare kunde känna igen mig i. Filmen är realistisk, visst, men det är lite för mycket dricka sprit direkt ur flaskan, lite för mycket dramatiska konfrontationer, skrik och gap, smäll i dörrar. Jag tror verklighetens förhållanden oftare slutar i ett whimper än i ett teatraliskt bang, om ni fattar vad jag menar. Och det var det jag hoppats få se här. Den extrema kontrasten mellan blossande förälskelse och total misär blir bara övertydlig. Men fortfarande en mycket sevärd film, helt klart.
Köpte nyligen "Total Lee!", en skiva med Lee Hazlewood-covers framförda av några av min skivsamlings största favoriter. En av akterna på skivan var för mig tidigare okända The Webb Brothers, som efter lite forskning visade sig vara den store Jimmy Webbs söner. Deras bidrag stack inte ut särskilt mycket. Det var en tolkning av "Some Velvet Morning", pampigt men okänsligt orkestrerad, och har man hört Slowdives version behöver man inte höra någon annan. Ändå la jag namnet Webb Brothers på minnet, och när jag några dagar senare bläddrade förbi ett av deras album i den second handbutik jag nästan dagligen stannar till vid på vägen hem, valde jag att chansa, trots att omslaget praktiskt taget skrek åt mig att gå åt andra hållet.
Jag började fila på detta inlägg redan innan första lyssningen. Jag läste om skivan, som fått bra betyg på AllMusic, och hoppades på ett storverk, ett bortglömt mästerverk av samma typ som, säg "Magical World Of The Strands". Jag började rent av formulera textrader som; "Låt inte det anskrämliga omslaget lura er, sällan har väl ett skivomslag varit mer missvisande..."
Tyvärr skulle det visa sig att omslaget inte alls är missvisande. "Maroon" är visserligen inte en rakt igenom dålig skiva, men oerhört ospännande. Musik som genomgående låter som Oasis allra tråkigaste stunder; muskelballader där brist på bärande melodier ska döljas med vräkiga arrangemang som i längden bara blir utmattande att lyssna på. Sångaren kraxar på som en sämre Elvis Costello, cynismen i texterna känns bara som tröttsamt poserande, och slutresultatet är en lättglömd sörja där inte en enda låt vill sätta sig.
Jag var bara liten pojke när det small i Tjernobyl, men jag minns det som igår. Jag förstod förstås inte särskilt mycket av nyhetsrapporteringen (tror inte ens jag fick se nyheterna) men jag minns stämningen. Jag minns det som grå dagar. Att alla var skakade, nervösa, oroliga. Jag minns att min mamma blev närmast hysterisk när jag ätit blåbärskart i skogen. De kunde ju vara bestrålade. Jag kunde ju få cancer. Min vän Johan har liknande historier från Gävle, där bestrålat regn spolades ner från gatorna och ner i dikena. Han kom hem en dag, blöt i håret och glatt konstaterande: "Jag har badat i ett dike!".
Vi 80-talister är uppvuxna med atomskräcken, med historier om härdsmälta som färdas rakt genom planeten och ut på andra sidan, om radioaktivitet som bränner, muterar, får huden att bubbla av tumörer och ögonen att smälta.
Minns ni "barnboken" om det gamla paret som utsätts för strålning och sakta bryts ner? "When The Wind Blows" av Raymond Briggs. Håret faller av, de hostar blod, tappar tänder, allt medan de, in i det sista, tappert och godmodigt kämpar vidare med sina vardagsbestyr. Jag läste den i vuxen ålder och mådde dåligt i dagar. Jag får rysningar av ordet härdsmälta, och de senaste dagarnas händelser är det absolut värsta händelseförlopp jag någonsin behövt följa. Vad händer med Japan vid ett massivt läckage följt av radioaktivt nedfall över en större yta? Jag ligger vaken om nätterna och oroar mig. Det känns som att bevittna en hel nations, en hel kulturs fall och förintelse. Och kanske överreagerar jag. Kanske är det bara atomskräcken som spökar. Av sociala medier att döma verkar ju folks liv fortsätta precis som vanligt. Medan jag sitter låst vid min dator och uppdaterar nyhetssidorna, gång på gång på gång.
Jag vet så väldigt lite om Håkan Juholt, och ska inte ge mig in på någon långrandig analys om något eller någon jag inte vet något om. Men jag tycker han ger ett sympatiskt intryck. Jag vill att han ska vara bra, och att det ska gå bra för honom. Vi håller tummarna, så att säga. Och så är han lik Pär Rådström. Inte jätte, men ganska.
Skyndade mig genom Liljeholmens bussterminal och hann in på buss 165 just som dörrarna skulle glida igen. Hittade ett helt eget säte och bredde ut mig lagom mycket. Satte i hörlurarna som fallit ur under språngmarschen, slog upp pärmarna till min bok, lutade mig tillbaka. Bussen rullade. Efter en stund slog jag ihop boken och lutade pannan mot rutan. Tittade ut. Dåsade till ett par gånger. Solen sken. Första vårdagen, och första veckan jag då jag verkligen börjat känna av att jag gått ner i tid på jobbet.
Vid korsningen mellan gamla och nya Huddingevägen blev bussen stående. Det blir den ofta där. Jag tittade ut genom fönstret. Lyssnade på Popsicle. Såg en sko ligga på asfalten. Jag tittade på den en lång stund. Hade jag haft kameran med mig hade jag fotat den. Det hade blivit en utmärkt illustration till en artikel om olycksfall i trafiken. En mängd tankar for genom huvudet medan jag tittade på den. En ensam sko. Hur hade den hamnat där? Den såg alldeles ny och fräsch ut. En sneaker. Gul och svart, som den skjorta jag hade på mig under rocken. Något stackars mobboffer som fått sina nya skor utkastade på vägen? En lång stund såg jag bilarna köra passera. En del av mig ville se skon bli överkörd. Jag har aldrig sett en sko bli överkörd tidigare.
Många minuter gick utan att jag reagerade. Sedan såg att folk började resa sig i sätena. Människor i reflexvästar rörde sig utanför bussen. Trafiken stod stilla i alla riktningar. Busschauffören reste sig upp och tittade allvarligt på oss. "Vi kommer ingenstans", ropade han "Det ligger en grabb där framme på vägen." Ambulanser och polisbilar kom. En helikopter hovrade i luften. En sjukvårdare gick ut i vägen och hämtade skon. Efter en stund släppte chauffören ut oss. Bussen skulle inte åka någonstans. Köerna stod stilla i båda riktningar.
Jag promenerade till Högdalen via Örby. Trots att jag var skakad stoppade jag snart lurarna i öronen igen. Mary Lou Lords"Got No Shadow". Behövde höra något luftigt och lagom muntert. Jag rös till när jag kom till "Lights Are Changing":
"You slow down You slow down My lights are changing You slow down You slow down Our lights are changing You fly so high, yeah, and you move so fast" Jag vet att den, som de flesta av Mary Lou Lords låtar, handlar om relationer. Men här och nu, där och då, fick orden en helt annan betydelse. Och jag tänkte på kraften som får en ung grabb att hamna på ena sidan gatan, hans nyköpta sneaker på andra.
...att en av mina favoritskribenter ligger i skilsmässa. Detta läser jag dagen efter min sons halvårsdag. Jag vet att favoritskribenten och hans hustru gifte sig dagen innan min son föddes. Jag minns detta mycket väl. Vår doula var nämligen gäst på bröllopet, och det var därför oklart om hon skulle kunna vara med på vår förlossning. Den biten ordnade sig ju. Men ibland är livet märkligt. Liven märkliga.
Niklas. 30+. Köper fortfarande skivor. Ofta. Har barn. Har sambo. Bor i Stockholms södra utkanter. Trött. Grinig. Rätt trevlig. Tycker om fina kläder, fina saker, bra böcker och god mat. Försöker leva grönt och tänka rött. Ibland svårare än man kan tro.
