Sun On Drugs.

Alltså. Det här. http://sunkilmoon.com/agblues/

Kan någon se till att Mark Kozelek börjar ta sina mediciner igen? Så här beter sig inte en frisk människa.

För övrigt roligt att samme Tommy som jag köpt skivor av och snackat musik med otaliga gånger, ligger bakom intervjun som genererat de senaste skottsalvorna i kriget mellan Sun Kil Moon och War On Drugs. Jag kände honom innan han blev känd!

Svamp.

 

Vad är nu detta, undrar vän av ordning. En svulst på huden? Nej, det är faktiskt en gelétaggsvamp som ligger på vårt köksbord. Den mest bisarra svampen jag sett i hela mitt liv. Frank hittade den i skogen förra veckan. Den har ingen lukt och liknar mest en blandning mellan en manet och ett tuggummi. Enligt en svampsida på nätet brukade man tydligen, förr i tiden, äta gelétaggsvamparna med lite socker, och det skulle då smaka som ett geléhallon. Det vet jag inte om jag tror på, och jag vågar mig inte på att testa heller. Skogen är nog så full av andra, mer aptitliga svampar. Fortfarande.

Foto: Mikaela Haglund

The Twilight Sad - Nobody Wants To Be Here And Nobody Wants To Leave.

Twilight Sads första skiva var en uppenbarelse. Jag läste om den på internet i något sammanhang, blev nyfiken, och av en ren slump hittade jag ett promoex av skivan dagen efter på Record Hunter, köpte, och blev helt såld. Ångestrock på bred skottska, en naturlig länk mellan Arab Strap, som jag älskade då, och Glasvegas, som kom sen. "Fourteen Autumns & Fifteen Winters" följde mig genom en sommar, och har spelats en hel del även sedan dess. Sen förlorade jag Twilight Sad, sådär som det blir ibland. Hörde oroväckande viskningar om metal i samband med förra skivan och rös till, men kände ingen större sorg. När ska man lyssna på alla band egentligen?

Nu är de aktuella med en ny skiva, och jag blev faktiskt nyfiken. Den fick högsta betyg hos Drowned In Sound, och även källor närmare mig har uttryckt sig positivt.

Jag har nu hunnit ge "Nobody Wants To Be Here And Nobody Wants To Leave" ett par lyssningar, och emot i mig gillar det han hör. Det går inte att ta miste på vilket band det är man har att göra med, även om det låter lite mindre skramligt än jag minns dem från mitt första möte med dem. Skramlet är utbytt mot syntar, vilket gör att det då och då låter som Kent anno några år sedan, men inte så det stör. Mest av allt är det perfekt musik för säsongen. Nattsvart som utsikten från kontorsfönstret. Eller som en karg kolbit, slipad av regn och blåst och som lik förbannat förblir en karg kolbit.

Musiken vecka 43.

Stickat.

I vintras köpte jag så mycket stickat att ullen höll på att tränga ut ur garderoberna. Hur många av alla de plaggen jag faktiskt använder vågar jag knappt tänka på. Förmodligen knappt en tredjedel. Ändå går jag och tänker på stickat igen. Kanske för att det varit svinkallt ute de senaste två dagarna. Vintern kommer.

Private Jack White V.C (ingen relation till White Stripes-sångaren...)

Howlin' By Morrison. Fin! Men Mikaela kan förmodligen sticka mig en precis lika fin.

De här beställde jag faktiskt precis.

Domedagsångesten.

Den hänger över mig hela tiden, tycks det. En vag känsla av att allt kommer gå åt helvete. På ett eller annat sätt. Häromkvällen låg jag på soffan och läste för Frank, en bok om naturen, en text som handlade om igelkotten som kryper in i en lövhög för att hålla värmen under vintern. Av någon anledning seglade mina tankar iväg, och jag kom på mig själv med att tänka: "Om en komet slår ner på jorden och vi får en ny istid, då räcker det inte med en lövhög för att hålla värmen". Jag vet inte var tanken kom ifrån, men bara någon minut senare tittade Mikaela ut genom fönstret och ropade "Titta!", och redan innan jag tittade förstod jag direkt vad det var.

Självklart.

En meteorit. Såklart. På väg in i atmosfären. Vi såg den en kort stund, sedan var den borta. Uppbrunnen, förmodligen.

I gamla tider kallades de stjärnfall, och man fick önska sig något när man sett dem. Jag önskade att jag och min familj aldrig behöver uppleva undergången.

Mackaper.

Orgelorgie ikväll, i sjukt ocharmiga Göta Källare. Trevligt ändå.

En låt #39.

Bonnie Dobson - Rainy Windows

"Chicago seen through rainy windows
You know why I had to leave"

Texten till "Rainy Windows" är så enkel, och rymmer ändå så mycket, som en perfekt novell om förlorad kärlek och förlorad ungdom,  och om den där sortens minnen som är som sår det inte går att låta bli att klia på. Fin låt också, även om Bonnie Dobsons sångröst tyvärr låter ungefär som alla andras. 

...

Ubåtsjakt i Östersjön som om det kalla kriget var ett faktum igen, nya ebolavarningar varje dag, och på jobbet säger gamla kollegor upp sig en masse. Inte utan att det börjar kännas lockande att packa ner "The New Complete Book Of Self-Sufficiency" i Bug Out Bagen, och sedan vandra rakt ut i vildmarken, någonstans där ingen kan hitta en.

På kryss med bluesen.

Mannen i kavaj är jag, han som ser ut som Olle Ljungström är min bror. Bilden har min syster tagit.

I helgen var jag på kryssning. Det var bluestema på den. Min far samlade familjen och bjöd, som tack för att vi hjälpt till att ordna med huset inför försäljning. Nu är ju inte blues riktigt min genre - även om uppmärksamma läsare kanske noterat att jag spelar såväl Elmore James som Leadbelly och Howlin' Wolf då och då - men det var trevligt på många sätt, och en upplevelse på ännu fler sätt. Tyvärr blev jag rejält illamående under andra dagen, efter en ångestfylld natt i hytten på nedersta däck. Varje gång jag vände mig om vaknade jag och alla Estonia-historier jag läst nu i samband med 20-årsdagen spelades upp i huvudet. Var tvungen att förvissa mig om att golvet var torrt och väggarna åt rätt håll, innan jag kunde somna igen.

På morgonen var det hård sjögång, och båten krängde hit och dit. Morgonkaffet kom upp, och själv kröp jag ner i sängen och stannade där i stort sett hela resten av vistelsen. Kanske lika bra, eftersom småstadsgubbarna i skinnväst då vaknat och spred sin bakfyllesvettlukt i hela båten.

Dock, måste tilläggas, hann jag med att göra ett par skivfynd på båten också. Jodå, det såldes skivor, och inte bara blues. Lou Reed & John Cale - Songs For Drella, Bonnie Dobson - Bonnie Dobson, Mink DeVille - Le Chat Bleu och David Bowie - Lodger.

Musiken vecka 42.

Det ska vara en Russell i höst.

Arthur Russell må vara död, men han gör comeback ungefär var femte år, tycks det. Nu i höst är det dags igen. I hela två DN-recensioner (av nya skivor med Caribou och Kindness, som båda fick femmor, till och med) droppades hans namn som referens. Och så har vi ju nya José González-låten:

Backwoods.

 

 

Musiken vecka 41.

Pale Lights.

Om du någonsin tänker tanken: "Jag önskar det var 30 år sedan så jag kunde lyssna på Lloyd Cole & The Commotions "Rattlesnakes" i rätt tidsanda, så kan du slå på lite Pale Lights och leva drömmen. Så nära en tidsmaskin man kan komma, och att Pale Lights består av folk från bland annat Ladybug Transistor och Comet Gain borgar för kvalitet.

Musiken vecka 40.

Så mycket musik som jag spelat den här veckan har jag inte spelat på länge. Anledningen till detta är nog till stor del att en ny flyttlåda baxats upp från källaren, full med godbitar jag nästan glömt bort att jag hade. Härligt! Allra mest har jag dock spelat nya Vashti Bunyan-skivan som jag köpte i fredags. Underbar är den! Lär skrivas fler rader om den här framöver.

Veckans skivomslagsfärger går för övrigt i höstens tecken. Så passande.

Cykelplaner.

På väg till en läkarundersökning tidigare i veckan passerade jag en butik som sålde begagnade cyklar, och eftersom jag hade lite tid att slå ihjäl kikade jag in. Säljaren visade mig en 40-talscykel som han just restaurerat. Den var mycket fin, hade lite roststänk här och var, men inte så det störde. Priset var också klart överkomligt. För en person som behövt mecka med sin cykel efter ungefär varannan cykeltur senaste säsongen lät orden "så nära servicefri som man kan komma" mer än lockande. Jag lovade att komma tillbaka.

Några dagar senare passerade jag Ramorama här i Hökarängen, en verksamhet som vanligtvis ägnar sig åt tavelramar, men som senaste tiden uppmärksammats för sina cykelbyggen. Jag klev in och pratade lite med ägaren, som verkade oerhört sympatisk, och som gärna skulle hjälpa till att lacka och ytterligare renovera den cykel jag tittat på tidigare i veckan. Även här offererades jag ett riktigt bra pris.

Allt som allt skulle det handla om ungefär hälften av priset för en modern kvalitetscykel. Jag är väldigt sugen.

Nya rocken.

Jag har ju redan tidigare skrivit om obskyra klädmärket Dress Bocaj, som verkar smått omöjligt att få veta mera om. Mitt sökande efter information på nätet är oftast fruktlöst, men ibland innebär det att jag snubblar över ytterligare något plagg till försäljning, och verkar det vara i ungefär rätt storlek brukar jag slå till. Än så länge har jag aldrig blivit besviken. De tre rockar jag tidigare köpt hör till några av de finaste plagg jag någonsin ägt. Den rock jag fick hem från Pete & The Rose nu i veckan är inget undantag. Fascinerande mönster som framträder först på håll, perfekt skärning, och trots att den måste härröra från 50- eller 60-talet ser den som ny ut (förutom att den är väldigt omodern, men det har jag verkligen inget problem med - det är ju hela jag). Så här ser den - och jag i den - ut, mot Zinkensdamms tunnelbanestation som bakgrund.

Ryktet stämmer.

Kan härmed bekräfta att ryktet stämmer: jag har kompletterat min samling Felt-vinyler med hela två skivor inom loppet av bara ett par dagar. Extra glädjande var det att hitta just "Poem Of The River", som jag återkommer till varje år vid den här tiden, och mer och mer börjar betrakta som en av de kanske tio bästa skivorna jag någonsin hört. Den är också starkt förknippad med mina första veckor i Stockholm, då jag lyssnade intensivt på den under morgonresorna med tvärbanan mellan Gullmarsplan och Liljeholmen. En fin och skör tid. Alltings början.