lördag 15 februari 2014

Spridda funderingar kring Sun Kil Moons "Benji".


"Benji"
har snurrat rätt många varv vid det här laget, och jag är splittrad. Det är utan tvivel en bra skiva. Annars hade jag inte känt den längtan jag känner efter att lyssna på den, annars skulle jag inte ligga och tänka på vissa textrader innan jag ska somna. Och så vidare. Men det är onekligen en skiva med en del uppenbara brister. 

Mark Kozelek har valt en ny inriktning på sina senaste album. Han verkar skriva utan filter och utan större eftertanke. Allt ska ner på papper, allt ska tonsättas, och allt ska ut på skiva. Han skriver inte så mycket om kärlek längre, och säger i en intervju att i den här åldern (han har bara några år kvar till femtio) har man annat att tänka på. Och det har han sannerligen. Han tänker mycket på döden.

I inledande "Carissa" är det en avlägsen kusin som gått bort i en tragisk olycka. Omständigheterna kunde knappast vara mer hemska. Hon har bränts till döds av en exploderande gasflaska när hon skulle elda sopor, vilket i sången beskrivs explicit detaljerat. De första minuterna av sången är nästan olidligt smärtsamma att lyssna på. "You don't just raise two kids, throw out the trash and die", sjunger Kozelek uppgivet. Sedan händer något.

Han blir mer intresserad av sig själv än av Carissas öde. Han måste resa ner till begravningen och utdela några kramar, sjunger han. Han måste skriva en sång som skänker lite poesi åt den ofattbara tragedin. Sakta men säkert blir hans egen reaktion på det som hänt mer viktig än det som faktiskt hänt. I "Richard Ramirez Died Today From Natural Causes" (där han nästan rappar, vilket låter rätt fånigt) får en ökänd seriemördares död Mark att reflektera över sitt eget åldrande. Och i hyllningen till modern, en av skivan känslomässiga höjdpunkter, avrundas det hela med ett konstaterande att när mamman är borta kommer Mark inte klara av att gå igenom hennes dödsbo, det kommer vara alldeles för smärtsamt. Och så där håller det på, skivan igenom. Låtar som till en början tycks handla om något annat handlar alltid i slutändan om Mark Kozelek själv. Å ena sidan provocerande självupptaget, å andra sidan väldigt ärligt. Mark Kozelek är sitt eget livs huvudperson, precis som vi alla är huvudpersoner i våra egna liv.

Jag återvände till några gamla Red House Painters-skivor häromdagen, och kontrasten blev ännu tydligare. På skivor som "Ocean Beach" och "Down Colorful Hill" kändes allt så mycket mer genomarbetat. Texterna var relativt fåordiga, avskalade, spridda anteckningar snarare än utförliga beskrivningar. Han sjöng vackrare, stressade inte igenom låtarna, pressade inte in ord och meningar där de inte fick plats. Det var ett annat sorts hantverk. På sätt och vis känns de senare skivorna lite som Karl Ove Knausgårds "Min Kamp", som rent stilistiskt inte är någon stor litteratur, som ganska ofta känns ihopslängt i något slags rus snarare än koncentrerat och genomarbetat - men ändå är en stor läsupplevelse.

För att lyssna på "Benji" är verkligen en stor, men splittrad upplevelse. Jag ömsom ryser åt briljanta formuleringar och fraseringar, ömsom ryser jag av helt andra anledningar, när Kozelek upprepar sig, nödrimmar, är gubbsjuk och självgod i överkant. Men jag kommer alltid tillbaka.Topparna är högre än dalarna. Och det finns också något märkligt tilltalande i de där tvära kasten mellan det briljanta och det pinsamma.

Annat jag noterat:

 - Skillnaden i hur han skildrar sin mamma i "I Can't Live Without My Mothers Love" och sin pappa i "I Love My Dad" är intressant ur ett allmängiltigt perspektiv. Kärleken till mamman är liksom existentiell och ångestladdad. Han kan inte leva utan henne. Sången till pappan är glättig, fylld av lustiga anekdoter och minnen av viktiga läxor som fadern lärt ut. Mamma är modern, pappa är "farsgubben". Är jag dömd att själv bli ihågkommen och uppskattad som blott en farsgubbe? Hoppas inte.

 - I "I Watched The Film The Song Remains The Same" blir en hårdrockskonsertfilm Kozeleks madeleienkaka och i tio, nästan elva, minuter minns han spridda episoder ur sitt liv. Det är inte ett liv som är särskilt spektakulärt på något sätt, och kanske just därför är det en alldeles gastkramande låt. Minnen från skolgården, släktingars dödsfall, musikkarriären... Man lyssnar som på nålar, eftersom det går att relatera.

 - Det här med att helt plötsligt slänga in en lite smådryg vink till Wilco-gitarristen Nels Cline, vad är grejen med det?

 - Jag kan tycka att det blir lite väl mycket misär här och var, nästan som om Kozelek har en osund fixering vid allt otäckt livet kan ha att erbjuda, som om han tvångsmässigt måste tonsätta alla olyckliga historier han ramlar över för att kunna hantera dem. Det blir smått utmattande, och jag frågar mig varför jag behöver höra om den utvecklingsstörda tjejen som blev bestulen på sitt socialbidrag, eller mannen som ska i fängelse för att ha gett sin döende hustru dödshjälp. Nyckeln finns i tidigare nämnda "I Watched The Film The Song Remains The Same": "I don't know what happened or what anyone did, but from my earliest memories I was a very melancholic kid. When anything close to me at all in the world died, to my heart forever it would be tied".

 - Och kanske är det just därför det behövs lite skämtande på Nels Clines bekostnad, eller en popbagatell som "Ben's My Friend" som avslutning av skivan. För att lätta upp, för att kontrastera mot allt mörker, för att det inte ska bli parodiskt nattsvart.

Vad tycker ni andra?

5 kommentarer:

daniel sa...

Det är ju inte första gången Nels Cline får en släng heller, i "Livingstone Bramble" av Mark Kozelek & Desertshore är han det främsta hatobjektet tillsammans med Eric Clapton och Derek Trucks.
En låt där jag för övrigt tycker att Kozelek är ganska rolig. Vem hade anat att man skulle sjunga med i textrader som "I can play like Fripp or Johnny Marr and I can play in circles round Jay Farrar"?

Niklas sa...

Ja, jag visste att han häcklat honom i något tidigare sammanhang, men visste inte var. Har inte hört skivan med Desertshore, är den bra?

Gustav sa...

Tänkt skriva ett eget inlägg om Benji, men inte riktigt orkat eftersom jag tycker skivan i stort är ganska tråkig. Att Pitchfork ger Mark sitt högsta betyg någonsin är ganska obegripligt och känns mer som en "lifetime achievement award". Eller jag vet inte, skivan har väl sina kvaliteter. Men tycker inte den är bättre än spretiga bottennappet "Among the Leaves".

Angående Richard Ramirez-låten och detaljerna om Micheline, så tycker jag att de, rent textmässigt, ändå funkar som nån slags illustration av en orättvis värld. Ramirez tyngs dock ner av den outhärdligt sömniga och gubbiga röst han utvecklat under åren. Ja, eller hela skivan tyngs ju ner av det. Egentligen är det bara på Zeppelinfilm-låten som det känns som han verkligen sjunger med hjärtat. Sedan kanske rösten inte håller för att låta som förr, men han försöker i alla fall där. Tydligen är han ofta för lat för omtagningar av sången, vilket bara är synd och skam.

Blev några rader, och jag kan lätt skriva lika många till. :) Men... Ja... Utan "I Watched the Film" skulle jag nog aldrig återvänt till den här skivan. Möjligen för "Micheline" också. Att Sonic Youth-Steve är med och spelar på flera låtar gör att det bara osar ännu mer bortkastad talang.

daniel sa...

Desertshore-skivan är ju nästan en RHP-reunion, så jag ser den mer som en SKM-skiva än Benji. Men tyvärr är inte den så jättebra den heller.
"Hey You Bastards I'm still Here" är dock bra, Katowice or Cologne gillar jag också. Och Mariette.
Men ja, den har samma slarviga, ofokuserade sken som Benji - fast med fler instrument. Typ.

Gustav sa...

Instämmer med Daniel om Desertshore-skivan. Mariette är en trevlig låt, och roligt med lite mer bandkänsla, men inget mästerverk.