Her.

Tekniken. Den löser gamla problem men skapar också nya. Och ibland skapar den samma gamla problem igen, men i ny tappning. I "Her", nya filmen av Spike Jonze, förälskar sig Joaquin Phoenix i sitt nya smarta operativsystem. En härligt skruvad parodi på vår allt mer mobilstyrda tillvaro, skulle man kunna tro. Och visst, nog ryms det samtidskritik i "Her", det finns både en och två smått övertydliga scener där människor rusar fram med ögonen riktade mot sina mobilskärmar istället för på världen omkring sig. Men mer än något annat är det en lågmäld och ganska allvarlig film om relationer och om ensamhet, tydligen inspirerad av Jonze egna erfarenheter. Och det är just det jag beundrar mest med Spike Jonze och Charlie Kaufman (även om den sistnämnde inte varit inblandad i just den här filmen); deras förmåga att ta en väldigt skruvad premiss men presentera den på ett sätt som gör att det skruvade snart accepteras som något självklart. En port till John Malkovichs huvud? Självklart! En smartphone så smart att den utvecklar en egen personlighet? Jodå! Det absurda presenterat som något vardagligt, och känslorna - så lätta att känna igen - och människors ynklighet i fokus.

Det är just den egenskapen som gör att en film om en mans kärlek till sin mobiltelefon fortfarande svider i hjärtat när jag tänker tillbaka på den såhär dagen efter.