Veckans musik, vecka 8.

Jag tror knappt jag gett någon skiva mer än en lyssning den här veckan, med undantag för Miles Davis "Bitches Brew", som börjar få mig i sitt grepp, så de skivor som hamnat på den här listan är mest de skivor som råkar ha fler spår än andra skivor jag lyssnat på. En samling trivsam (lite för trivsam) cocktailjazz med Arne Domnérus har jag tagit mig igenom, ett par spår i taget, och Nick Cave & The Bad Seeds dubbelcd "Abattoir Blues / The Lyre Of Orpheus" likaså. Båda skivorna spontanfynd från Myrorna. Som vanligt med Nick Cave är balladerna oerhört vackra, men stökrocken lämnar mig iskall.

Sagor & Swings "Allt Hänger Samman" är för övrigt en mer populär barnskiva här hemma än "Bröderna Lindgren Presenterar Meningen Med Livet", och framförallt då spåret "Polska Från Insjön" som fått utgöra soundtrack till avancerade kittellekar (ja, jag vet hur det låter...) Så där kan det vara ibland.

Veckans musik, vecka 7.

Mycket Sun Kil Moon denna vecka, men också en del annat. Kan väl inte påstå att det funnits något enkelt spårbart tema i vad jag riktat mina öron åt; en salig blandning av sånt jag nyligen rippat och sånt jag kollat upp av nyfikenhet. Joni Mitchell som tidigare inte gett mig så mycket, lossnade äntligen för mig nu i eftermiddag, så hon kan nog återfinnas även bland kommande veckans toppartister om inget annat kommer emellan.

En förmiddag i skogen.

Mikaela hittade en annons i lokala gratistidningen om en fågelskådningspromenad i Majroskogen, arrangerad av Naturskyddsföreningen. Vi visste inte ens att det fanns något som hette Majroskogen, men den låg precis runt knuten, i Svedmyra, bara ett stenkast från kvarteren där vi bodde förr, två stenkast från där vi bor nu. Det blev en mysig förmiddag. Som barn var jag ofta ute i naturen med mina föräldrar och syskon. Även om det inte blivit så mycket de senaste typ tjugo åren, så kände jag mig genast som hemma. Kaffe och smörgåsar smakade ljuvligt vid öppen brasa. Trädet på bilden är ett trollträd. Förr i tiden satte man spikar i trädet för att bota värk. Man satte spiken mot den den kroppsdel som värkte, och slog sedan in spiken i trädet, för att föra över det onda till trädet istället. Kanske är det därför trädet ser så häpet ut.

Spridda funderingar kring Sun Kil Moons "Benji".

"Benji" har snurrat rätt många varv vid det här laget, och jag är splittrad. Det är utan tvivel en bra skiva. Annars hade jag inte känt den längtan jag känner efter att lyssna på den, annars skulle jag inte ligga och tänka på vissa textrader innan jag ska somna. Och så vidare. Men det är onekligen en skiva med en del uppenbara brister. 

Mark Kozelek har valt en ny inriktning på sina senaste album. Han verkar skriva utan filter och utan större eftertanke. Allt ska ner på papper, allt ska tonsättas, och allt ska ut på skiva. Han skriver inte så mycket om kärlek längre, och säger i en intervju att i den här åldern (han har bara några år kvar till femtio) har man annat att tänka på. Och det har han sannerligen. Han tänker mycket på döden.

I inledande "Carissa" är det en avlägsen kusin som gått bort i en tragisk olycka. Omständigheterna kunde knappast vara mer hemska. Hon har bränts till döds av en exploderande gasflaska när hon skulle elda sopor, vilket i sången beskrivs explicit detaljerat. De första minuterna av sången är nästan olidligt smärtsamma att lyssna på. "You don't just raise two kids, throw out the trash and die", sjunger Kozelek uppgivet. Sedan händer något.

Han blir mer intresserad av sig själv än av Carissas öde. Han måste resa ner till begravningen och utdela några kramar, sjunger han. Han måste skriva en sång som skänker lite poesi åt den ofattbara tragedin. Sakta men säkert blir hans egen reaktion på det som hänt mer viktig än det som faktiskt hänt. I "Richard Ramirez Died Today From Natural Causes" (där han nästan rappar, vilket låter rätt fånigt) får en ökänd seriemördares död Mark att reflektera över sitt eget åldrande. Och i hyllningen till modern, en av skivan känslomässiga höjdpunkter, avrundas det hela med ett konstaterande att när mamman är borta kommer Mark inte klara av att gå igenom hennes dödsbo, det kommer vara alldeles för smärtsamt. Och så där håller det på, skivan igenom. Låtar som till en början tycks handla om något annat handlar alltid i slutändan om Mark Kozelek själv. Å ena sidan provocerande självupptaget, å andra sidan väldigt ärligt. Mark Kozelek är sitt eget livs huvudperson, precis som vi alla är huvudpersoner i våra egna liv.

Jag återvände till några gamla Red House Painters-skivor häromdagen, och kontrasten blev ännu tydligare. På skivor som "Ocean Beach" och "Down Colorful Hill" kändes allt så mycket mer genomarbetat. Texterna var relativt fåordiga, avskalade, spridda anteckningar snarare än utförliga beskrivningar. Han sjöng vackrare, stressade inte igenom låtarna, pressade inte in ord och meningar där de inte fick plats. Det var ett annat sorts hantverk. På sätt och vis känns de senare skivorna lite som Karl Ove Knausgårds "Min Kamp", som rent stilistiskt inte är någon stor litteratur, som ganska ofta känns ihopslängt i något slags rus snarare än koncentrerat och genomarbetat - men ändå är en stor läsupplevelse.

För att lyssna på "Benji" är verkligen en stor, men splittrad upplevelse. Jag ömsom ryser åt briljanta formuleringar och fraseringar, ömsom ryser jag av helt andra anledningar, när Kozelek upprepar sig, nödrimmar, är gubbsjuk och självgod i överkant. Men jag kommer alltid tillbaka.Topparna är högre än dalarna. Och det finns också något märkligt tilltalande i de där tvära kasten mellan det briljanta och det pinsamma.

Annat jag noterat:

 - Skillnaden i hur han skildrar sin mamma i "I Can't Live Without My Mothers Love" och sin pappa i "I Love My Dad" är intressant ur ett allmängiltigt perspektiv. Kärleken till mamman är liksom existentiell och ångestladdad. Han kan inte leva utan henne. Sången till pappan är glättig, fylld av lustiga anekdoter och minnen av viktiga läxor som fadern lärt ut. Mamma är modern, pappa är "farsgubben". Är jag dömd att själv bli ihågkommen och uppskattad som blott en farsgubbe? Hoppas inte.

 - I "I Watched The Film The Song Remains The Same" blir en hårdrockskonsertfilm Kozeleks madeleienkaka och i tio, nästan elva, minuter minns han spridda episoder ur sitt liv. Det är inte ett liv som är särskilt spektakulärt på något sätt, och kanske just därför är det en alldeles gastkramande låt. Minnen från skolgården, släktingars dödsfall, musikkarriären... Man lyssnar som på nålar, eftersom det går att relatera.

 - Det här med att helt plötsligt slänga in en lite smådryg vink till Wilco-gitarristen Nels Cline, vad är grejen med det?

 - Jag kan tycka att det blir lite väl mycket misär här och var, nästan som om Kozelek har en osund fixering vid allt otäckt livet kan ha att erbjuda, som om han tvångsmässigt måste tonsätta alla olyckliga historier han ramlar över för att kunna hantera dem. Det blir smått utmattande, och jag frågar mig varför jag behöver höra om den utvecklingsstörda tjejen som blev bestulen på sitt socialbidrag, eller mannen som ska i fängelse för att ha gett sin döende hustru dödshjälp. Nyckeln finns i tidigare nämnda "I Watched The Film The Song Remains The Same": "I don't know what happened or what anyone did, but from my earliest memories I was a very melancholic kid. When anything close to me at all in the world died, to my heart forever it would be tied".

 - Och kanske är det just därför det behövs lite skämtande på Nels Clines bekostnad, eller en popbagatell som "Ben's My Friend" som avslutning av skivan. För att lätta upp, för att kontrastera mot allt mörker, för att det inte ska bli parodiskt nattsvart.

Vad tycker ni andra?

Snyggt omslag.

Jag var inte helt nöjd med omslaget till senaste Sagor & Swing-skivan. Passade väl ganska bra till de ibland lätt tv-spelsinfluerade melodierna, men tilltalade mig aldrig rent estetiskt. Tryggt att se att Häpna i och med senaste släppet, Boots Browns "Dashes To Dashes", återigen visar vilket skivbolag som har de absolut finaste skivomslagen. Makalöst snyggt detta.

Veckans musik, vecka 6.

En dröm om våren kan skönjas i veckans lyssning. Färgen grön återfinns ofta både i skivomslag och i stämningen i musiken. Boots Brown-skivan som inhandlades på Rönnells i fredags har snurrat tre varv sedan dess, och är därmed veckans mest lyssnade. Den kräver ändå fler lyssningar för att jag ska kunna säga något om den. Det är inte den sorts jazz jag vanligtvis lyssnar på.

Helgen i (dåliga) mobilkamerabilder.

Kan inte påstå att detta varit någon höjdarhelg. Mest av allt har den känts så här. Grå, brun och full av tungmetaller.

Men idag på Kulturhuset kom jag iallafall över ett gäng utgallrade nummer av filmtidningen "Little White Lies" till förmånligt pris. Alltid något.

Åh! Whiskey!

Jag har försökt bli en whiskydrickare, men det lossnar aldrig riktigt för mig. Kanske har jag aldrig hittat den rätta whiskyn. Den som smakar något annat än bara terpentin. Jimi Goodwin från Doves gillar whisky, och har skrivit en riktigt fin låt om det. Den kan ni gott lyssna på. Själv blir jag försiktigt peppad på Goodwins kommande soloskiva. Den här låten påminner mig om de bästa delarna av mästerverket "The Last Broadcast". Den blir jag sugen på att lyssna på nu. Om den inte låg nerpackad i en låda i källaren så...

Her.

Tekniken. Den löser gamla problem men skapar också nya. Och ibland skapar den samma gamla problem igen, men i ny tappning. I "Her", nya filmen av Spike Jonze, förälskar sig Joaquin Phoenix i sitt nya smarta operativsystem. En härligt skruvad parodi på vår allt mer mobilstyrda tillvaro, skulle man kunna tro. Och visst, nog ryms det samtidskritik i "Her", det finns både en och två smått övertydliga scener där människor rusar fram med ögonen riktade mot sina mobilskärmar istället för på världen omkring sig. Men mer än något annat är det en lågmäld och ganska allvarlig film om relationer och om ensamhet, tydligen inspirerad av Jonze egna erfarenheter. Och det är just det jag beundrar mest med Spike Jonze och Charlie Kaufman (även om den sistnämnde inte varit inblandad i just den här filmen); deras förmåga att ta en väldigt skruvad premiss men presentera den på ett sätt som gör att det skruvade snart accepteras som något självklart. En port till John Malkovichs huvud? Självklart! En smartphone så smart att den utvecklar en egen personlighet? Jodå! Det absurda presenterat som något vardagligt, och känslorna - så lätta att känna igen - och människors ynklighet i fokus.

Det är just den egenskapen som gör att en film om en mans kärlek till sin mobiltelefon fortfarande svider i hjärtat när jag tänker tillbaka på den såhär dagen efter.

Veckans musik, vecka 5.

Kommentarer: Jag har skaffat en ny dator, och jag har börjat digitalisera min skivsamling på nytt efter hårddiskkraschen. I och med det har jag också upptagit en gammal ful ovana: jag har börjat med Last.FM igen. Detta trots det brandtal jag skrev för några år sedan när jag avregistrerade mig och svor att aldrig återvända. Jag inbillar mig att jag kan hantera det den här gången. Visar det sig att jag har fel ryker det igen.

Den här veckan har jag mest petat in skivor jag har på vinyl, eftersom cd-versionerna av dessa skivor låg lätttillgängligt i en pappkasse i väntan på eventuell försäljning. En del annat har också digitaliserats, sånt som av en eller annan anledning inte legat nerpackat i källaren tillsammans med resten av skivsamlingen. Ganska befriande med ett så pass begränsat urval, faktiskt.

Laura Veirs "Carbon Glacier" är verkligen jättebra. Hittade den på Myrorna för någon vecka sedan, på cd då. Det slinker fortfarande med en och annan sådan när andan faller på. Boards Of Canadas senaste, "Tomorrows Harvest" har jag inte hunnit bilda mig någon riktig uppfattning om ännu, men en av veckans musikaliska höjdpunkter var "White Cyclosa"i lurarna medan tunnelbanan åkte över bron mot Alvik med vinterdystopisk utsikt över gråvitt Stockholm utanför fönstret.

Rust Callahan.

Jag gillar verkligen "True Detective". Hade lite invändningar först, lite för många klyschor om södern, white trash, hårda män och kvinnor som gillar hårda män, och så vidare. Man har sett det tusen gånger tidigare. Men det går liksom att se förbi det. För det är ju spännande och orimligt snyggt. Och svårt att inte gilla Matthew McConaughey som Rust Cohle. Det är något med hans utmärglade ansikte och monotona mumlande av mörka livsvisdomar som för mina tankar till Bill Callahan.

Rust Cohle?

Bill Callahan?