lördag 31 augusti 2013

Left.



Jag är en albumperson, precis som att jag är en romanperson och en långfilmsperson. Där en singel eller enskild låt, eller för den delen en novell eller en kortfilm är som att i farten snabbt nicka åt någon jag känner, är albumet (eller långfilmen eller romanen) som en helkväll med vindlande samtal över några koppar kaffe eller glas öl. Efteråt känner jag mig berikad på ett helt annat sätt. Det är därför det här är mitt första möte med Most Valuable Players sedan "You In Honey" från 2006. De har släppt enstaka låtar och singlar under mellantiden, men det är först nu, i och med ett nytt albumsläpp, som jag vaknar ur min dvala. Och det är jag glad för. Tänk om jag hade missat det här? Då hade jag missat något väldigt fint. "Left" låter varm och inbjudande, mer direkt än föregångaren, poppig och lätt att ta till sig, men med bottnar att dyka djupare i. Och jag tycker om att inget spår är det andra likt, att skivan öppnar med att låta som ett Nya Zeeländskt Magic Numbers, och vidare i Prefab Sproutska harmonier och melodier. Det är också, vilket jag alltid tycker om, en skiva som låter precis som omslaget set ut.

2 kommentarer:

Erik Önnevall sa...

yes, ser fram emot den här skivan. angående att omslaget låter som musiken så blir det väl andra gången gilt för mvp. you in honey känns också som den låter på nåt vis.

Niklas sa...

Ja, verkligen! Varje gång jag hör den jublande samplingen i "Stockholm Doesn't Belong To Me" ser jag figuren på omslaget framför ögonen. Men allting i övrigt, färgerna, typsnittet, harmonierar ju också perfekt med musiken.